 |
| Frantz Fanon (1925-1961) |
Mycket av vad Frantz Fanon skrev i Jordens fördömda kunde te sig vara ett våldsamt budskap, som om Fanon bejakade mer än beskrev den process som börjat. Han påpekade att nationell frigörelse, ”nationell pånyttfödelse, nationens återställande till folket – vilken beteckning man än använder och hur man än förfar - avkoloniseringen är trots allt en våldsam företeelse.”
Som konstaterande ligger det ändå nära David Camerons förhoppningar av NATO:s inblandning i Libyen: landet skulle återlämnas till det egna folket. Men det är en stor skillnad på att ”få tillbaka sin nation” av någon annan – t.ex. den gamla kolonialmakten – och att i befrielsekampen själva erövra sin nation. Man kan därför knappast tala om de arabiska krigen, förlösta av den arabiska våren och kapade av såväl lokala som globala islamister, som en del av avkoloniseringen. Den hade de bakom sig. Med Nassers panarabism– drömmen om det nya, förenade arabiska riket – hade avkoloniseringen sin väldiga frigörelsevåg.
Som konstaterande ligger det ändå nära David Camerons förhoppningar av NATO:s inblandning i Libyen: landet skulle återlämnas till det egna folket. Men det är en stor skillnad på att ”få tillbaka sin nation” av någon annan – t.ex. den gamla kolonialmakten – och att i befrielsekampen själva erövra sin nation. Man kan därför knappast tala om de arabiska krigen, förlösta av den arabiska våren och kapade av såväl lokala som globala islamister, som en del av avkoloniseringen. Den hade de bakom sig. Med Nassers panarabism– drömmen om det nya, förenade arabiska riket – hade avkoloniseringen sin väldiga frigörelsevåg.
”I arabvärlden har nationalismen alltför ofta haft begränsad gångbarhet. De flesta länderna i regionen - med undantag för Egypten och Marocko - är konstlade skapelser av västimperialismen. Men precis som i länderna söder om Sahara och ännu längre bort har kolonialt ursprung inte varit några hinder för att det efter kolonialismen skulle uppstå identiteter innanför de konstgjorda gränser som kolonialisterna drog upp. I den meningen har vartenda arabiskt land i dag en lika verklig och bångstyrig identitet som något annat land. Men det finns en skillnad. Språket och religionen som har knutits samman i de religiösa texterna var - och är - så historiskt kraftfulla och karakteristiska som gemensamma kulturella kännetecken, att den högre tanken på en arabisk nation (…) överordnas varje enskild nationalstat. Detta ideal gav upphov till en gemensam arabisk - inte egyptisk, irakisk eller syrisk - nationalism.”Så skrev Perry Anderson 2011 i samband med den arabiska våren. Anderson påpekar också att mycket av det vi sett hända sedan avkoloniseringen också har lokalt arabiska upphovskällor:
”Inte alla stridshandlingar hade sitt ursprung i Washington, London, Paris eller Tel Aviv. Det fanns också gott om konflikter med lokalt ursprung: inbördeskriget i Jemen på 1960-talet, Marockos erövring av Västsahara på 1970-talet, Iraks angrepp på Iran på 1980-talet och dess invasion av Kuwait på 1990-talet. Men även under dessa konflikter var västvärlden ofta inblandad eller gav sitt tysta medgivande. Det hände inte mycket i regionen utan att imperialismen bevakade det noga och - om nödvändigt - satte in våld eller pengar.”
Som de flesta vänsterskribenter knyter Anderson i alla sina resonemang Israel till ”västvärlden” – vilken måhända är korrekt i den meningen att landet är en formell, parlamentarisk demokrati och att det ekonomiskt och militärt är starkt beroende av stöd från västvärlden. Men jag menar att man sedan bra länge måste betrakta Israel som ett i gängse mening Mellanöstern- sammanvuxet land med karaktäristika som är gemensamma för Israel och grannländer som Jordanien och Egypten.
Israel är en nation där många olika folk lever. Judarna har de arabiska palestinierna av både muslimsk och kristen tro vid sin sida, liksom andra, små minoritetsfolk. Där finns kurder, nomadiska beduiner, druser och ”avfällingar” som baha´i - anhängarna. Blandningen av traditioner, religioner och folk är betydligt större i Israel än i de palestinska områdena, varifrån den övervägande majoriteten kristna flytt (vilket fått förödande effekt på tidigare kristet-palestinska samhällen som Betlehem).
Man kunde nöja sig med att säga att alla dessa folk och nationer lever i kolonialismens skugga. Det vore ingen lögn. Men det vore inte heller helt sant. Det är nu så länge sedan engelsmännen lämnade mandatet Palestina, italienarna lämnade Libyen, fransmännen och engelsmännen lämnade Syrien och Irak, att det skulle vara tämligen gagnlöst att skriva varje inbördeskrig, varje nutida, islamistisk våldsoffensiv på dessa länders konton. Att despotiska härskare präglat sina respektive nationer efter kolonialismen är självklart, men innebär det att de palestinska, egyptiska, irakiska och syriska katastroferna enbart kan tillskrivas dem? Islamisterna fick, precis som talibanerna under 1980-talet, aktivt ekonomiskt och militärt stöd av USA och europeiska länder. Där borde man börja leta.
Att kolonialherrarna inte längre styr länder genom att vara plats vid groggverandorna och ute i fält betyder inte att deras makt upphört, så heller ej deras ambitioner. Såväl USA som de två andra supermakterna och den europeiska "gemenskapen" vill förstås se en utveckling i deras intressen. Det alltmer tragikomiska är nu att den som sätter ett land i brand - med vapen till islamister eller andra som vill bli framtidens härskare - också rimligen i sin kalkyl borde ha tagit med den totala katastrofen, men de tycks inte ens ha ägnat den en tanke.
Camerons, Obamas och Sarkozys illusioner tycks ha styrt deras handlande, och bara Angela Merkels Tyskland har haft små, mycket små, invändningar.
I den avkoloniserade arabvärlden är det som om de gamla kolonialhärskarna åter ville visa att sista ordet är deras. Jag är dock inte alls säker på att det kommer att bli så.
Att kolonialherrarna inte längre styr länder genom att vara plats vid groggverandorna och ute i fält betyder inte att deras makt upphört, så heller ej deras ambitioner. Såväl USA som de två andra supermakterna och den europeiska "gemenskapen" vill förstås se en utveckling i deras intressen. Det alltmer tragikomiska är nu att den som sätter ett land i brand - med vapen till islamister eller andra som vill bli framtidens härskare - också rimligen i sin kalkyl borde ha tagit med den totala katastrofen, men de tycks inte ens ha ägnat den en tanke.
Camerons, Obamas och Sarkozys illusioner tycks ha styrt deras handlande, och bara Angela Merkels Tyskland har haft små, mycket små, invändningar.
I den avkoloniserade arabvärlden är det som om de gamla kolonialhärskarna åter ville visa att sista ordet är deras. Jag är dock inte alls säker på att det kommer att bli så.