Västbanken – där de nuvarande krigen egentligen startade om man ska tro Israels regering, eftersom det var där de tre judiska ungdomarna dödades – blir i medialt avseende bara en skugga av Gaza. Men på Västbanken utspelas egentligen dessa dagar de verkligt avgörande händelserna. Politikerklassen i Jerusalem är djupt splittrad i synen på Västbanken. Några hävdar status quo, till dessa hör utrikesministern Avigdor Lieberman, medan andra hävdar att Gaza utgör beviset på att man aldrig kan lämna Västbanken (ty då byggs det även där tunnlar och skjuts det raketer mot centrala Israel) och därför med självklarhet kan fortsätta bygga ut befintliga bosättningar och bygga nya.
Vad skulle status quo betyda? Ofta får vi nu svar på den frågan. Med jämna mellanrum går begravningsprocessionerna genom dessa palestinska samhällen. Igår i Ramallah efter att en 11-årig pojke, Mohammed Khalil al-Anati, skjutits ihjäl. Idag läser jag i Times of Israel att Zakaria Al-Aqra, Fatah-aktivist utanför Hebron, skjutits till döds av israelisk militär.
Varför kan då Al-Aqra vara ett exempel på det dilemma Israel befinner sig i? Om vi beskriver dilemmat som ett antingen-eller får vi inte svar. Det råder nog ingen tvekan om att varje beslut om Västbanken riskerar att utlösa ett israeliskt inbördeskrig. Om – detta är en extremt hypotetisk tanke – om Israels parlament Knesset skulle besluta att ensidigt och utan överenskommelse med den palestinska myndigheten dra sig tillbaka från det mesta av Västbanken och bara stanna kvar på större bosättningar (i realiteten städer) som Ariel, så skulle de beväpnade bosättarna omedelbart gå till angrepp mot de IDF-styrkor som hade att bevaka tillbakadragandet.
Om vi istället tänker oss att Israels regering, vilken de nu i framtiden än månde vara, skulle träffa en uppgörelse med palestinska myndigheten – oavsett vad den går ut på gällande areal och byggnation – skulle förmodligen också den leda till israeliskt inbördeskrig. Glöm inte att närmare en halv miljon israeliska medborgare idag bor på Västbanken. Försök att ”utrymma” dessa människors liv skulle förstås bli betydligt svårare än tidigare operationer av den typen (Sinai, Gaza).
Pessimist som jag är, tror jag att Liebermans status quo kommer att råda för mycket lång tid framöver. Och sammandrabbningar som den idag utanför Hebron - i liten eller större skala - kommer fortsätta vara vardagsmat. Kopplingen mellan civilmotstånd riktat mot ockupationsmaktens soldater på Västbanken och militär aktivitet i Gaza kommer förmodligen att bli frekventare. Leon Wieseltier uttrycker det så här i New Republic: "Israel has a strategy for war, but it does not have a strategy for peace.”
Israels och Palestinas öden är tätt sammantvinnade. Deras parallella framtider tycks inte släppa in något ljus. Dödsdansen fortsätter trots alla bitterljuva visioner tecknade av krigsmotståndarna
 |
| Begravningen av Mohammed Khalil al-Anati 10/8 |
”Palestinian and Israeli media reported that Al-Aqra, 24, opened fire on IDF troops who came to arrest him at his Qabalan home. Haaretz reported that the Border Police officers fired an anti-tank missile at the house. Amid an exchange of fire that lasted hours, according to the Palestinian Ma’an news agency, the IDF began bulldozing sections of the building in an effort to pressure the suspect to surrender. Around 8 a.m., he was killed by IDF fire.”Nå, får då inte Al-Aqra “skylla sig själv”, då han öppnat eld mot soldaterna? Folkrättsligt gjorde han inget ”fel” – man ”får” göra motstånd om man lever på ockuperad mark. ”Får” låter som en nådegåva, så därför är det kanske riktigare att påpeka att det är just det människor gör. Ockuperade av en annan nation har folken alltid gjort motstånd, i en eller annan form. Vi ser detta överallt, det är en djupt mänsklig egenskap att motsätta sig en ockupant.
Varför kan då Al-Aqra vara ett exempel på det dilemma Israel befinner sig i? Om vi beskriver dilemmat som ett antingen-eller får vi inte svar. Det råder nog ingen tvekan om att varje beslut om Västbanken riskerar att utlösa ett israeliskt inbördeskrig. Om – detta är en extremt hypotetisk tanke – om Israels parlament Knesset skulle besluta att ensidigt och utan överenskommelse med den palestinska myndigheten dra sig tillbaka från det mesta av Västbanken och bara stanna kvar på större bosättningar (i realiteten städer) som Ariel, så skulle de beväpnade bosättarna omedelbart gå till angrepp mot de IDF-styrkor som hade att bevaka tillbakadragandet.
Om vi istället tänker oss att Israels regering, vilken de nu i framtiden än månde vara, skulle träffa en uppgörelse med palestinska myndigheten – oavsett vad den går ut på gällande areal och byggnation – skulle förmodligen också den leda till israeliskt inbördeskrig. Glöm inte att närmare en halv miljon israeliska medborgare idag bor på Västbanken. Försök att ”utrymma” dessa människors liv skulle förstås bli betydligt svårare än tidigare operationer av den typen (Sinai, Gaza).
Pessimist som jag är, tror jag att Liebermans status quo kommer att råda för mycket lång tid framöver. Och sammandrabbningar som den idag utanför Hebron - i liten eller större skala - kommer fortsätta vara vardagsmat. Kopplingen mellan civilmotstånd riktat mot ockupationsmaktens soldater på Västbanken och militär aktivitet i Gaza kommer förmodligen att bli frekventare. Leon Wieseltier uttrycker det så här i New Republic: "Israel has a strategy for war, but it does not have a strategy for peace.”
Israels och Palestinas öden är tätt sammantvinnade. Deras parallella framtider tycks inte släppa in något ljus. Dödsdansen fortsätter trots alla bitterljuva visioner tecknade av krigsmotståndarna