I detta avsnitt vill jag titta närmare på några dokument som speglar maktens och ”de goda viljornas” Malmö. Således en liten inblick i hur politiker, socialarbetare och andra vill se på staden och dess problem. Förutsättningarna är i hög grad den politiska korrekthetens och det är slående att man i Malmös styrande och mäktiga kretsar helst arbetar med etniska svenskar, eftersom några invandrare inte tycks finns med i kommissioner och andra diskussionsgrupper. Detta trots Malmöelitens ständiga försäkringar om ”inkluderande”, ”integration” och ”antirasism”. Kan dessa dokument antyda att det finns lösningar inom ramen för sådana utgångspunkter? Jag läser och kommenterar dem.
1/ Malmökommissionens slutrapport.
Varför tillsätts en kommission i en svensk stad? Ordet leder till tanken att något är fel och att något måste göras för att rätta till det felet. Just så närmar jag mig slutrapporten.
Ordförande för kommissionen var Professor emeritus Sven-Olof Isacsson och i rapportens förord skriver han:
”En tydlig färdriktning, som bland annat bygger på vår rapport, kan stärka Malmö som ett ekologiskt och socialt föredöme med god tillväxt och attraktionskraft. Och, inte minst, bidra till en hållbar stad. Vår förhoppning är därför att kommissionens arbete och den här slutrapporten ses som inledningen på en långsiktig process som syftar till att målmedvetet och utifrån bästa tänkbara kunskapsunderlag minska hälsoskillnaderna i Malmö och verka för en hållbar utveckling ur alla perspektiv.”
Rapporten sägs rikta sig till stadens politiker och ”alla som intresserar sig för hållbar utveckling”. Det som bekymrar är att ”skillnaderna i hälsa mellan socialt olika grupper” ökar. På ren svenska: Malmö är en stad med ökande klassklyftor, de rika blir rikare och de fattiga allt fattigare. Det behövs ingen kommission för att förstå.
Inledningsvis slår rapporten fast att det positiva är att ”det går att påverka” ojämlikheterna. Maken till fluffig politisk tomhet får man leta efter, fast kanske är den ändå så pass vanlig att ingen reagerar på den. Kommissionen vill ju ”ge varje människa förutsättningar att ta kontroll över sitt liv.”
Det bränner till när kommissionen börjar tala om integration, som bekant ett av den svenska politikens käraste maskotar:
”Integrationsbegreppet verkar dock leva två liv. I retoriken handlar det om mycket mer än enbart etniska relationer. Men i praktiken är det ändå etniska relationer som står i fokus, vilket är olyckligt eftersom integration är ett av de begrepp som hjälper oss att prata om och förstå hur hela samhället ska fungera och hänga ihop. Malmökommissionen anknyter till den distinktion som har utvecklats inom sociologin, den mellan systemintegration och social integration. Den som till exempel har ett förvärvsarbete kan sägas vara systemintegrerad i det ekonomiska systemet. Det kan också sägas innebära att man är faktiskt delaktig. Det behöver dock inte innebära att man känner sig delaktig. Känslan av delaktighet ingår i det som kallas social integration. Både faktisk delaktighet och känsla av delaktighet är nödvändiga förutsättningar för en socialt hållbar utveckling. Det måste skapas möjligheter för alla malmöbor att vara integrerade i båda avseendena. Om detta lyckas och de två formerna av integration hänger ihop kan staden beskrivas som socialt sammanhållen. Om formerna för denna sociala sammanhållning dessutom är varaktiga kan staden beskrivas som socialt hållbar.”
När rapporten talar om barnhälsa i Malmö kan man förstås inte undvika att diskutera gruppen ”nyanlända barn” med tillägget ”barn som flytt”. Här skriver kommissionen:
”Nyanlända barn i allmänhet, barn som flytt och papperslösa barn i synnerhet, utgör en särskilt utsatt grupp barn som löper stor risk för att utsättas för ohälsa. Att vara flykting innebär ofta i sig en traumatisering, och har vanligen föregåtts av upplevelser av krig och/eller förföljelse samt förluster av närstående. Under asylprocessen lever familjerna ett liv som kännetecknas av svaga ekonomiska och sociala resurser, ofta i form av trångboddhet och utanförskap. ”
Honnörsorden här är de för debatten så välkända utsatthet (utsättas) och utanförskap. Orden signalerar och har med all säkerhet för avsikt att meddela en uppfattning om människor som tycks sakna egen vilja, egna förmågor och framtidsplaner. Också de som idag kallas nyanlända möter den djupt cementerade svenska klient-attityden. Inga icke-svenskar klarar någonting utan att en social myndighet gått in och pekat med hela handen, öppnat plånboken och föreskrivit en boendeform som är acceptabel. Att man under en kortare tid står ut i trångboddhet när man slipper de fallande bomberna har inte föresvävat kommissionen. Allt ska vara fixt och färdigt när de beträder svensk mark. De erbjuds därför också en ”fri hälsoundersökning från Flyktinghälsan.” Ordet utanförskap har samma karaktär. Det är inte öppet för analytisk diskussion, eftersom vi alla antas förstå vad det är man står utanför. Vem som bjuder in vet vi inte. Vem som ställer andra utanför vet vi inte heller. Vi accepterar det bara som begrepp trots att det oftast är oanvändbart.
Ett häpnadsväckande resonemang i rapporten antyder att det egentligen är medierna som är problemet. Om man berättar om Malmös sociala, politiska och kulturella problem antyder man att det är något fel på Malmöborna, så där i största allmänhet. Så skriver kommissionen:
”Även bilden av Malmö bidrar till att befästa segregationen mellan innanförskap och utanförskap. Malmö har beskrivits som tudelad och allt mer polariserad. Den ljusa bilden framställer Malmö som den hippa staden som kan liknas vid Berlin eller New York med innovativa, kulturella värden som drar till sig entreprenörer, unga och kreativa människor. I framgångsberättelsen ingår ofta Malmös vågade satsningar på Öresundsbron, Turning Torso, Citytunneln och etablering av en högskola. Malmö framstår ofta som mer kontinental och kosmopolitisk än andra svenska storstäder. I den mörka bilden återfinns berättelser om fattigdom, utanförskap, växande spänningar mellan grupper. Som värst beskrivs gator och vissa bostadsområden som laglöst land där myndigheter tappat kontrollen. Denna mörka bild av Malmö återspeglar bara en mindre del av verkligheten, men eftersom den så ofta generaliseras bidrar den till att stigmatisera ’det andra´ Malmö och därmed förvärra problemen.”
Anklagelsen om stigmatisering och spridandet av ”en mörk bild” slår tillbaka på kommissionen. Det är alltid först när man belyser och diskuterar problem som de kan hanteras. Den som sopar problemen under mattan behöver aldrig vara rädd för att framstå som kontroversiell. ”Stigmatisering” är ett modeord för 2000-talet. Det betyder: håll tyst om detta. Det uttrycks oftast som anklagelser. Den som ”stigmatiserar har fördomar”, kallas ”rasist” eller ”främlingsfientlig”. Det som personen velat göra är att belysa det problematiska. I bästa fall insisterar han. I sämsta fall tystnar han och drar sig tillbaka i ensamhet och tystnad, bästa receptet för en tilltagande bitterhet mot det samhälle han fötts i.
Nå, vad föreslår då kommissionen att man ska göra för att förbättra staden Malmö och Malmöbornas hälsa?
Det första är att inleda ”en social investeringspolitik som kan utjämna skillnaderna i levnadsvillkor”. Det andra är att inleda ”en social investeringspolitik som kan göra samhällssystemen mer jämlika”. Det tredje talar om ”förändrade processer för en socialt hållbar utveckling genom kunskapsallianser och demokratiserad styrning.”
Hela rapporten, den är omfattande och mycket ordrik, genomsyras av detta delvis politiskt, delvis byråkratiskt präglade språk. Det kan således vara både som ett internt myndighetsdokument och som ett valmanifest för ungefär vilket svenskt parti som helst eftersom det håller sig inom ramarna för det som får, bör och kan sägas i parlamentariska församlingar. Det som inte sägs är kanske det viktigaste. Och på just den punkten vill jag framhäva att inga klasskillnader kan upphävas eller ens minskas i en enskild stad, då de först och främst uppstår som resultat av den ekonomiska politik som en regering vill föra och som en riksdag beslutar om. Hela den period som politiken strävat efter privatiseringar och utförsäljningar av offentlig egendom, har också präglats av ekonomiska och sociala bakslag och en total frånvaro av reformer som gynnat samhällets olycksbarn. Det är förstås särskilt tydligt i en stad som Malmö, där de allra senaste siffrorna (enligt Svenska Dagbladet 9 augusti 2015) visar att nästan 32% av Malmös barn lever fattigt (vilket inte preciseras), en siffra som är radikalt mycket högre än i någon annan svensk stad.:
”Andelen barn i ekonomiskt utsatta hushåll står i stort sett still i Göteborg, runt 17 procent. I Malmö har andelen fattiga barn ökat något till 31,7 procent.”
Och så påpekas det att det till Malmö sker en inflyttning av människor som saknar egen försörjning, vilket rimligen är en väsentlig del av förklaringen till den mycket höga andelen fattiga barn. Utan ett ord om invandringen av barnrika familjer från den muslimska världen – förstås.
2/ Områdesprogram för ett socialt hållbart Malmö.
Denna rapport är delad i två. Den första är Områdesprogram för ett socialt hållbart Malmö, den andra Områdesprogram Seved. Om inte annat uppmärksammas man här på det faktum att de kvarter där jag själv föddes 1952 idag har så omfattande och djupgående problem att de, tillsammans med områdena Holma-Kroksbäck, Lindängen och Herrgården (en del av Rosengård) får en egen avdelning i utredningsmaterialet från Malmö stad. I inledning konstateras, i kommissionens anda:
” Kommunstyrelsen i Malmö fattade den 3 mars 2010 beslut om att utveckla den sociala hållbarheten i staden med målsättningen att alla Malmöbor ska inkluderas och integreras i samhället och få del av välfärden. Beslutet har fattats mot bak- grund av att hälsan och välfärden är ojämlikt fördelad mellan olika grupper av befolkningen och mellan olika områden i staden.”
Sammanfattningsvis formuleras det så här:
Områdesprogrammen sätter upp följande långsiktiga mål:
”Holma-Kroksbäck/Herrgården/Lindängen/Seved ska vara attraktiva och trygga områden där människor med olika bakgrund och förutsättningar väljer att bosätta sig och vistas och där olika typer av fastighetsägare väljer att investera.
I Holma-Kroksbäck/Herrgården/Lindängen/Seved ska den fysiska utvecklingen vara en bärande kraft som leder den sociala utvecklingen framåt i den grad att det blir en förebild för arbetet med sociala förändringar.
Skolorna i Holma-Kroksbäck/Herrgården/Lindängen/Seved ska utveckla en verksamhet som gör att elever från hela Malmö och Skåne söker sig till dessa skolor.
Näringslivs- och innovationsklimatet i Holma-Kroksbäck/Herrgården/Lindängen/ Seved ska vara så stimulerande att många företag och entreprenörer väljer att etablera sig där.
Innehållet i kultur- och fritidsaktiviteter i Holma-Kroksbäck/Herrgården/Lindängen/ Seved ska hålla en sådan nivå att människor från hela Malmö och Skåne väljer att ta del av dem.”
Samtliga dessa punkter lider av en avsevärd brist på verklighetsförankring. Vem tror på allvar att människor väljer att bosätta sig i dessa områden om de har alternativ? Vem tror att föräldrar sätter sina barn i skolor där om de har alternativ? Förutom pizzerior, klackbarer och mini-livsbutiker, vem skulle vilja etablera sig som företagare i dessa områden om det finns alternativ? Ett avstående skulle bero inte bara på områdenas låga status utan på en enkel företagsekonomisk kalkyl. Alltså: finns det möjligheter att där driva ett företag som får ett överskott? Och finns det, till exempel vid en butiksetablering, möjligheter att få en kundkrets?
På den sista punkten kan man dock ge ett litet medhåll: det finns alltid en kultur- och sportintresserad del av befolkningen som, om inte annars så av romantiska skäl, kan se en pjäs eller lyssna till en konsert i områdena.
När vi sedan kommer till Seved får skriftens texter en nästan komisk ton. Så här kan det låta:
”Sedan 2008 pågår ett arbete med att samordna olika insatser i Södra Sofielund där syftet är att öka medborgarnas delaktighet i samhället och minska utanförskapet. Arbetet går under namnet Turning Seved och involverar kommunala förvaltning- ar, fastighetsägare, polis, hälso- och sjukvård, boende, företag samt ideella organisationer och föreningar. Ett nätverk med ca 40 aktörer är etablerat i området.
Övergripande mål för arbetet är:
Att minska utanförskapet och förbättra levnadsförhållandena och tryggheten för invånarna i Seved
Minska droghandeln och kriminaliteten
Att identifiera och vidta åtgärder mot oseriösa fastighetsägare i området
Att fortsätta utveckla den fysiska miljön i Seved
Utifrån dessa mål har nätverket inom Turning Seved identifierat ett antal utvecklingsområden att formera tvärsektoriella resursgrupper kring. Samtliga resursgrupper har fått uppdraget att ta fram konkreta handlingsplaner utifrån en gemensam målstruktur. I varje resursgrupp finns en gruppledare som ansvarar för att vara sammankallande, följa upp arbetet och rapportera om arbetet till områdes-koordinatorn, som i sin tur rapporterar till den lokala arbetsgruppenen. ”
När man läser dessa ord har man förstås i minne det faktum att mer än 50% av områdets vuxna befolkning saknar egen legal försörjning, alltså med normal standard är att betrakta som arbetslös. Ska människor som skjuter sig till sina pengar och sin makt överflyttas till ett fabriksarbete för att ”utanförskapet” ska minska? Hur tänker sig Malmö stads strateger att målen ska kunna uppfyllas? Hur minskar man droghandeln och kriminaliteten så länge den kriminella världen – den främsta källan till narkotika- och vapenförsäljning – biter sig fast i området? Inte ens en antydan till lösning finns (möjligen därför att den ter sig tämligen orealistisk). Hela detta fluffiga drömprojekt kallar man Turning Seved – vilken fyndig blinkningar till den extremt välmående delen av Malmö som får hålla till godo med Turning Torso.
Nå, man får ta fasta på Malmö stads avslutande glädjebesked:
”Kulturförvaltningen erbjuder Sommarscen på Sevedsplan med föreställningar till fri entré som riktas till familjer. Det kommunala bostadsbolaget MKB, som äger flera fastigheter i området, har etablerat samarbete med lokala konstnärskollektiv genom att upplåta källarutrymmen för ateljéverksamhet. Samarbete utvecklas även med Musikhögskolan genom att se över möjligheten att erbjuda studenter både boende och tillgång till replokaler i området. LIRA-projektet är en rock-/popskola som är utlokaliserad i Seved där deltagandet är gratis för eleverna. LIRA är en del av Kulturskolans strategi för att nå nya målgrupper och är ett projekt som bedrivs i samarbete med MKB och Rörelsen Gatans Röst och Ansikte (RGRA). MKB står för lokaler, utrustning, el och nätverkspersonal och RGRA bidrar med sitt nätverk och som stöd i dialogen med ungdomar.”
3/ Malmö stads sammanfattning av Kommissionen för ett socialt hållbart Malmös slutrapport.
När det så är dags för Malmö stad att sammanfatta kan man i deras skrift från 2013 läsa:
”Bilden av Malmö utåt präglas av en bak- och en framsida. Staden beskrivs inte
sällan i ödesmättade och provokativa termer. ”
Det känner vi igen från kommissionens slutrapport. Men nu har man lagt till ”provokativa termer”. Så får man inte uttrycka sig, det är uppenbart. Varför?
”För att kunna föreslå och genomföra strategier och åtgärder som verkligen gör skillnad har Malmökommissionen sett det som nödvändigt att förstå varför Malmö
är där staden är idag. Det förutsätter att man förmår se bakom förenklade bilder av en polariserad stad. En viktig del av slutrapporten är därför den som beskriver de stora förändringar som Malmö genomgått under kort tid, diskuterar vad man kan lära sig av de stora insatser för att förbättra sociala och ekonomiska förutsättningar för malmöborna som gjorts hittills, vad den demografiska utvecklingen med en kraftigt ökande, föryngrad och mångkulturell befolkning betyder för hälsoutvecklingen, vilka krav det ställer på staden och vilka möjligheter det innebär.”
Några av de rekommendationer som kommit från kommissionen lyfts fram. Man bör:
”Följ upp den fördelningspolitiska utvecklingen i staden och vidta åtgärder för att minska och mildra dess oönskade effekter. Med sin specifika roll som transitstad bör Malmö ha ett särskilt fokus på integrationsprocessen för nyanlända hushåll
i nära dialog med ansvariga aktörer på den nationella nivån. Brister i enskilda statliga socialförsäkringssystem bör analyseras och kommuniceras vidare till nationell nivå, till exempel behov av förstärkt skydd vid arbetslöshet och ohälsa.
Inled diskussion på nationell nivå om att höja riksnormen för det nationella försörjningsstödet.”
I klartext: ansträngningarna för sättas in där de nyanlända finns. De ska ges ett ”förstärkt skydd vid arbetslöshet och ohälsa.” Och så ska förstås socialbidragsnivån höjas! Kan man se ett samband? Mycket av det som rapporteras från Malmö visar på att den svarta och/eller parallella ekonomin i Malmö främst finns i invandrarkretsar. Områden som Möllevången är självklara geografiska fästen för denna ekonomi. Är det en fördel eller en nackdel om nya irakiska eller syriska familjer i staden ansluter sig till landsmännens ekonomi? Sådant hade man kanske velat se resonerat kring. Kanske är det just detta man menar med följande:
”Utveckla en integrerad modell för sysselsättnings- och välfärdsfrågor
med nationella och lokala instanser, som till exempel Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Migrationsverket.”
Det är ju en välbekant triangellösning som här erbjuds. Utöver dessa centrala punkter meddelar också Malmö stad sina synpunkter på förskolan, skolan, hälso- och sjukvården, bostads- och byggandepolitiken. På samtliga punkter lyckas stadens representanter formulera en rad god dag yxskaft-satser, som här om boendemiljöerna och hälsan:
”Ojämlikhet i hälsa sammanfaller till stor del med den geografiska åtskillnaden mellan sociala grupper i befolkningen och Malmö är en segregerad stad, trots att den geografiska ytan är relativt liten och tillåter en cykeltur från norr till söder och från väst till öst på 60 minuter.”
Segregationen är härmed både upptäckt, beskådad och erkänd. Vad händer sedan?
