January 24, 2017, 3:00 pm
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
”Ni går väl inte och förväntar er att jag skulle formulera min nationella, konfessionella och rasmässiga tillhörighet? Ni går väl inte och begär att jag skall äga en identitet? Då skall jag avslöja det för er: jag har en enda identitet, skrivandets. (Eine sich selbst schreibende Identität.) Vem jag är annars?” frågar Imre Kertész.
Hur kunde den tidsandan komma tillbaka, smygande, så att vi inte märkte brottet mellan då och nu? Hur var det möjligt att ännu en gång mänskligheten ville träda in i ett kollektivt liv av ”nationella, konfessionella och rasmässiga” bekännelser? Hade vi inte lämnat det bakom oss? Nej, ingenting var glömt eller förlegat. Allt kunde upprepas, sägas igen, bli som en ny tanke, obesudlad, aldrig tidigare använd. Vi går dessutom in i det med öppna ögon, vi välkomnar bakslaget och nederlaget, vi lovsjunger den gamla tiden som om den vore ny.
Vid varje bokstav, ord, mening och tanke ekar det förflutna i mig: varför säger jag till mina läsare att jag tror på en människa som vägrar låta sig definieras utifrån nationalitet, språk eller ”religion”? Ämnet borde vara uteslutet. Ändå låter jag det ske. Ändå står jag på torget och säger att jag är den eller den som kommer från X och tror på eller misstror X. Allt det är förkastligt. Jag borde presentera mig som Människan TN. Det är allt jag behöver säga. Vilket kaos som ryms i mitt huvud saknar relevans. Men om jag inskränker omgivningens möjlighet att få en redovisning stöts jag också ut ur samtidens alla små fack för tillhörighet.
↧
↧
January 25, 2017, 5:03 am
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
Jag ska inte gå in på detaljer, nöjer mig istället med att reflektera över hur det fungerar i politikerklassen när man inser att de egna taburetterna och köttgrytorna är hotade. Erbjuder man valboskapen något alternativ? Lyckas man övertyga om en egen, annorlunda väg att gå? Under hotet från den djupt underskattade verkligheten - den alltid förhånade - gör man istället något annat. Man stjäl helt enkelt den politik som utgör själva hotet! Man integrerar den i sina egna argument, i sin taktik och strategi och börjar ganska snart efter det att tala konkret om vilka modeller - som om den uppfunnit hjulet! - som finns för en fungerande regeringsmakt.
Fungerande? Ur det mörkret? Nej, det moderata mörkret blir förstås bara mer av samma. Det blir hycklande fraser och festtal men mer av samma politiska och personliga klassammanhållning. Den politiska klassen sviker sina egna bara när den är tvingad därtill. Om den "lägger om sin politik" så är det taktiskt motiverad lip service till 100% och den ska bara gälla fram till valdagen.
När gamla alliansvänner blir upprörda så beror det bara på att de så väl förstår att de redan hänger på marginalstolpens tunna och bräckliga bygge. Sådana stolpar har brustit förr. De kan inte bära vad som helst.
Det enda uppmuntrande är att man kan le, ja ibland rentav skratta, åt spektaklet medan det visas upp. Men det också allt.
↧
January 26, 2017, 7:51 am
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
När man dagligen längtar ut till havet men sätts två månader i husarrest utan bil så blir förlösningen så mycket starkare. Det är nu en vecka sedan bilen kom tillbaka och Landön blev tillgänglig på nytt. Det blir ödmjuka stunder där i den lilla bukten med bara en svankoloni som sällskap. Några fraktfartyg vid horisonten förflyttar sig sakta genom diset. Tystnaden är total. Jag skulle inte ens orka uttala namnen på de män och kvinnor som styr våra liv. Jag avstår varje möjlig minut och kommer därmed en bit närmare det åldrande som jag nu börjat bejaka. Kryckorna är bytta mot den fina käppen som jag köpte i London för drygt ett år sedan. Skorna behöver putsas, men med det mesta från tårna och uppåt hjälpligt fungerande kan jag också ta den lilla kustpromenaden.
↧
January 27, 2017, 2:15 am
![]() |
| Hannah Arendt (1906-1975) |
Hannah Arendt: Totalitarismens uppkomst (Daidalos, översättning av Jim Jakobsson).
”Vi har inte längre råd att bara ta fasta på det som var bra i det förflutna och kalla det för vårt arv, att avfärda det dåliga och bara betrakta det som en dödvikt som tiden av sig själv kommer att begrava i glömska.” (Hannah Arendt i förordet till Totalitarismens uppkomst).
Hannah Arendt behöver ingen presentation här. Ändå finns det anledning påminna om hennes tes om den banala ondskan. Och när jag nu läst hennes storverk Totalitarismens uppkomst, för första gången komplett översatt och utgivet på svenska, ser jag att hon redan vid den tidpunkt då hon skrev och utgav det var inne på liknande spår. Totalitarismens uppkomst utkom i olika versioner och såväl i original på engelska (1951) som i en av Arendt själv skriven tyskspråkig utgåva (1955). Boken Den banala ondskan: Eichmann i Jerusalem kom på svenska 1964.
Totalitarism-verket hade en intressant arbetstitel, The Three Pillars of Hell, vilket måste sägas vara träffande eftersom det i tre separata delar behandlar i nu nämnd ordning: antisemitismen, imperialismen och totalitarismen. Arendt menade ju att de hängde samman och att de på sätt och vis var varandras förutsättning.
Mitt nu genomlästa exemplar är fullt av understrykningar och anteckningar. Jag föreställer mig att det är ett verk som aldrig kommer att förpassas till dammsamlandets vrår utan tvärtom bli ett återkommande arbets- och referensverk.
Arendt inleder med att ställa antisemitismen mot sunda förnuftet. Hon påpekar att det allt förtärande judehatet egentligen får sin fulla genomslagskraft när ”judarna i det närmaste försvunnit från alla viktiga poster” (med hänvisning till Dreyfusaffärens Frankrike). En tes hon genomgående driver är nämligen att rikedom (representerad av bankirer, affärsmän, finansiärer) bara anses vara ”parasitär, meningslös och motbjudande” när den är utan makt. Det moderna judehatet har således varit intimt förknippat med judisk assimilation, en process som Arendt menade allt mer tog bort judendomens religiösa och andliga dimensioner i och med sekulariseringen. Men samtidigt började judarna hotas av fysiskt utplåning utifrån (liksom upplösning inifrån).
Den historieskrivning Arendt erbjuder gör det mer begripligt och ”rationellt” att sedan ta till sig den nationalsocialistiska rörelsens framväxt, judehatets karaktär, den tyska pöbelns och andras syn på judarna som ”nyckeln till historien” och därmed till de tidigt utpekade offren, såsom skyldiga oavsett skuld eftersom judehatarna bar på en ”övertygelse” som ”vilar på åsikter och inte på sanning” (för att använda Platons ord, vilket Arendt gör).
Antisemitismens historia är Europas historia. Arendt hanterar detta faktum utifrån konkret historieskrivning. Att Tyskland här får en särställning har sin självklara förklaring. Men hon analyserar också länder som Österrike och Frankrike, i det senare fallet med en utförlig berättelse kring Dreyfusaffären. Ett genomgående argument i hennes framställning är att juden får representera allt det förhatliga i moderniteten.
Övergången till andra boken, Imperialism, är fullständigt logisk. Hon inleder med ett bestickande citat från Cecil Rhodes: ”Jag skulle annektera planeterna om jag kunde.”
Imperialismens period anger hon som tiden mellan 1884 och 1914. Dessa år skiljer 1800-talets kapplöpning om Afrika från 1900-talets inledande första världskrig. Perioden utmärks av borgarklassens politiska frigörelse. Hannah Arendt skriver: ”Det enda storslagna med imperialismen ligger i nationens hopplösa kamp mot den. Det tragiska i detta halvhjärtade motstånd var inte att många representanter för nationen kunde köpas av de nya imperialistiska affärsmännen; värre än korruptionen var de omutbaras övertygelse om att imperialismen var det enda sättet att bedriva världspolitik.” I detta avsnitt bränner det verkligen till, och man behöver inte läsa mycket förrän man ser att argumenten för den tidiga imperialismens politik bär samma kännetecken och uttryck som vår tids så kallade globalisering.
![]()
Det finns en aspekt av Arendts resonemang här som egentligen skulle förtjäna en egen artikel och den har att göra med hennes sätt att använda ordet "vildar". Jag har förstås sett att det riktats kritik mot detta men menar att man kan läsa det på två sätt: antingen menar man att Arendt själv betraktar Afrikas befolkningar som vildar, eller så försöker man skriva in begreppet i kolonisatörernas och imperialisternas syn. Jag tycker själv att den andra tolkningen är den rimligaste, eftersom hon hela tiden refererar till en europeisk kolonialklass som rimligen uppfattade folken som just vildar. Varför skulle de annars ha "kommit med civilisationen"? Varför skulle annars ett begrepp som "vit mans börda" ha tillkommit? Mycket riktigt refererar Arendt både till Kipling och Conrad i dessa sammanhang.
Allt annat som kunde nämnas i anslutning till denna bok lämnar jag orört tills vidare. Imperialismens epok är naturligtvis den som kräver allra mest, inte minst för att se och analysera ”administrativa massakrer” och andra vidrigheter begångna av de imperiebyggande nationerna.
Tredje och avslutande boken är Totalitarism. Här närmar vi oss de teorier som gjort Hannah Arendt mest känd, omdiskuterad och kritiserad. Jag menar att hennes verkligt banbrytande betydelse ligger i just totalitarism-analysen. Det är självklart Hitlers Tyskland och Stalins Sovjetunionen som får tjäna som exempel i analysen. Intressantast är nog hennes beskrivning av den pöbel som är det totalitäras förutsättning. Hon talar om massor som fått aptit på politiken, och säger att det var karaktäristiskt för framväxten av nazismen i Tyskland och för de kommunistiska rörelserna i Europa efter 1930, att de ”rekryterade sina medlemmar från denna massa av till synes likgiltiga människor som alla andra partier hade gett upp som alltför apatiska eller dumma för att förtjäna uppmärksamhet.”
Hon är noga med att påpeka att pöbeln kommer från alla samhällsklasser, och att massmänniskans normer bestäms av ”impulser och övertygelser som genomsyrade hela samhället”, snarare än vad hon bar med sig från den klass hon en gång tillhört.
Längre fram analyserar hon den totalitära organisationen och sedan den totalitära rörelsen vid makten. Om organisationen säger hon att dess former är nya, avsedda att ”översätta rörelsens propagandalögner”, och inom ramen för dessa känner vi igen ”en central fiktion – judarnas konspiration, trotskisterna, 300 familjer”, etc.
Vi känner i vår egen tid igen oss i hur de ser ut idag, med allt ältande om illuminaterna, frimurarna, amerikanska (gärna judiska) miljardärer som anses styra allt från den globala ekonomin till flyktingströmmarna i avsikt att upprätta sin ”nya världsordning”, NWO. Om man som organisation får genomslag för den typen av världsåskådning, kan man enligt Arendt också ”bygga upp en grupp vars medlemmar agerar och reagerar i enlighet med reglerna i en fiktiv värld.”
Totalitarismen vid makten är den totala kontrollen av hela nationen och folket. Dödandet av människans individualitet är något annat än ett tyranni som anstränger sig att kontrollera, men aldrig helt lyckas. Befolkningen kommer likväl av totalitarismen vid makten att delas upp i anhängare och andra. De lojala premieras. De andra inte, eller rentav värre. Arendt skickar en varning in i framtiden: ”Totalitära lösningar kan mycket väl överleva de totalitära regimernas fall i form av starka frestelser som gör sig påminda varje gång det ter sig omöjligt att lindra politiskt, socialt eller ekonomiskt elände på ett människovärdigt sätt.” Vi som lever i en epok med facit förstår hur rätt hon hade.
Terrorn slutligen, denna metod som totalitarismen använder, betraktar Arendt som ett ”verkställande av en rörelselag”. Hon menar att eliminerandet av ”individer för artens skull” är vad det handlar om. Man offrar så att säga ”delarna för helheten”. De totalitära regimernas dödsläger och dödsfabriker är en terror som verkar i just den andan. Man tar bort de icke önskvärda "till förmån" för resten av befolkningen. Vem som är önskvärd eller ej avgörs av epokens och rörelsens karaktär (och jag kommer förstås att tänka på Kambodja under Pol Pot som massmördade "till förmån" för de levande).
Det finns oändligt mycket mer att säga om detta verk. Jag rekommenderar det till läsning och studier.
↧
January 28, 2017, 5:00 am
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
Läser E.M. Ciorans Drawn and Quartered, en engelsk översättning av det franska originalet och tänker:
Å ena sidan: ”One does not write because one has something to say but because one wants to say something.”
Å andra sidan: “A book should open old wounds, even inflict new ones. A book should be a danger.”
Låt oss för en stund bortse från författaren till dessa ord. Det slår mig nämligen att de uttrycker en så allmänt förekommande uppfattning om skrivandets villkor att de kunde ha skrivits av vem som helst som brottas med det. Å ena sidan att vilja säga något, också när det är omöjligt, och å den andra att inse att den bok man arbetar med måste åstadkomma något, eftersom den annars är meningslös. Författaren måste våga öppna de gamla såren. Måste våga skapa nya och inse att boken när den väl är färdig kan vara farlig, rentav livsfarlig.
Jag har grubblat mycket på detta sedan hösten 2014 då min son Tobias tog sitt liv, och jag definitivt bestämde mig för att skriva min Malmö- och barndomsbok till dess den kunde betraktas som färdig. Det var en i många avseenden plågsam väg. Mycket av barndomens sårighet blottlades. Men inte bara den utan också mitt tidiga vuxen- och familjeliv. Detta drama som borde förtigas rakt igenom. Dessa år av de mest otänkbara konflikter. Malmöboken blev färdig och är slutsåld. Men det senaste jag nu skrivit handlar om Tobias liv, sjukdom och självmord. Det har förstås också varit en plågsam färd. Men det var nödvändigt att genomföra den.
Mitt och deras sår. De sår som fört oss långt bort från varandra. Som fört oss närmare. Som blivit grunden för det sena livets rannsakan. Stenarna att vända. Draperierna att dra isär.
När jag såg filmen Howl fäste jag mig vid att Allen Ginsburg i den säger att författaren alltid måste vara sann, att han inte får rädas sanningen ens när den är motbjudande.
↧
↧
January 29, 2017, 6:20 am
![]() |
| Östra Öland. Foto: Astrid Nydahl |
Jag läser en understreckare i Svenskan av Kristoffer Leandoer om en unik Rousseau-utgivning på svenska. Det är Jan Stolpes arbete med David Sprengels översättning av Dialoger det handlar om. Mot slutet av sin text skriver Leandoer: Rousseau menar att hans fiender fattade ”det fasta beslutet att finna vad de sökte”. De hittar bevis på hans uselhet i allt han gör – högmod om han tackar nej till pengar, girighet om han tackar ja, och så vidare – för att de redan från början vet att han är usel. Men han försvarar sig med exakt samma argument, bara spegelvända: Jag hittar bevis på min oskuld och oegennytta i allt jag gör, för att jag vet att det är vad som driver mig. Rousseau är upprörd för att han inte är omtyckt. Och analogt ogillas han av sina fiender för att de inte tycker om honom! Förförståelsen styr, precis som i våra sociala mediers tautologiska bekräftelsekultur och gilla-markeringar.
Han var sin tids mest berömdeförfattare och han försörjde sig på att kopiera notskrift hellre än att slå mynt av sin berömmelse genom brödskriveri – det retade naturligtvis gallfeber på folk. Hans dagdrivarideal och oberoende pekar rentav fram mot Roland Paulsens kritik av arbetssamhället: sysslolösheten är inte en last, säger Rousseau, för den ”vilken har vetat att avstå från samhällets fördelar för att undslippa dess vedermödor”.
Jag nickar förstås instämmande och tänker att jag inte kommer att göra mig förstådd så enkelt. Jag tar nämligen fasta på de sista orden i Rousseau-citatet, om att sysslolösheten inte är en last för den "vilken har vetat att avstå från samhällets fördelar för att undslippa dess vedermödor". Jag valde just den vägen mycket ung. Men det andra kallar sysslolöshet kallade och kallar jag frihet! Min sista anställning med lön upphörde när jag var yngre än tjugofem år. Skulle jag slösa bort det jag definierade som liv genom att slicka en arbetsgivare och leva på hans eller hennes villkor? Nej, det sa jag bestämt nej till. Det betydde inte att jag ville vara en snyltare. Tvärtom lärde jag mig att försörja mig själv och min stora familj på det jag kunde göra med en penna och en skrivmaskin. Inte en resa gjorde jag utan att den resulterade i reportage och artiklar. Efter ett långt sådant liv är jag dock tacksam över att vara pensionär. Att pensionen är skrattretande spelar ingen roll, jag har tak över huvudet, kläder på kroppen och mat på bordet. Rousseau är förstås ett föredöme. Det visste jag redan. Nu måste jag läsa Dialoger.
↧
January 29, 2017, 3:12 pm
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
Inte sällan är nattens svarta mörker den enda ljuspunkten. Jag blickar ut över vägen och ser att det är släckt i husen. Det råder tystnad. Ett väntande och vilande tillstånd. När jag i natt ligger sömnlös återvänder jag därför till litteraturen. Jag tar med mig det tredje bandet av Montaignes essäer i Jan Stolpes översättning och läser:Vi måste lära oss att stå ut med det som är oundvikligt. I likhet med världsharmonin är vårt liv sammansatt av motsatser av olika toner, mjuka och hårda, höga och låga, svaga och starka. Om musikern bara gillade en sorts toner, vad skulle han då kunna åstadkomma? Han måste kunna använda dem tillsammans och blanda dem. Och likadant måste vi kunna göra med det goda och det onda som oupplösligt hör ihop med vårt liv. Vi kan inte existera utan denna blandning, och där är den ena sidan lika nödvändig som den andra.
Det är i korta stycken som detta jag ser vad vi möjligen kan lära av Montaigne. Behöver vi verkligen det? Är vi verkligen så enfaldiga att vi medvetet eller omedvetet förnekar det som "oupplösligt hör ihop med vårt liv"? Ja, det tror jag.
Just nu, i denna tumultuariska tid tror jag att det förhåller sig så. Människor längtar efter entydigheten. Men den finns bara i enfalden. Det entydiga motsätter sig det självklart mänskliga. Jag tror att det är just därför som vår epok präglas av nygamla ismers framgång. I ismerna finns svaren oavsett om det ställts någon fråga. Ismerna utmärks just av sina slutna världar, sina syrefattiga rum av svarsmodeller för den som vill ha klara besked och slippa tänka eller reflektera mer.
Ismerna finns i flera olika versioner och ger den längtande tillfredställelse oavsett om denne söker det gudomliga, det nationella, det rena eller det politiskt fiktiva. Ingen kan bevara oss från dem om vi inte gör det själva.
Det råder svart natt. Det råder tystnad. Jag vet var jag hör hemma. I de otrognas skara slipper man enfalden. I bristen på lojaliteter kan fria tankar utvecklas.
↧
January 30, 2017, 3:00 pm
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
Alternativa nyheter? Kyss mig någonstans.
Min blogg går mot undergången. I samma ögonblick jag började skriva tydliga och kritiska texter mot hela Trump-Orbán-Le Pen-sfären började vattnet rinna ur bassängen. Så är det och så måste det vara. Man kan bara stå på ett ben en stund. Står man på båda sjunker man.
Är det så? Nej, det är inte så, men politikens och stridernas principer säger att det ska vara så.
Jag står inte på något ben. Jag ligger ner och läser. Det jag föraktar innefattar den politiska klassen i alla dess nyanser och varianter.
Skulle det alternativa vara bättre än det gängse? Så är det kanske för den oinformerade, den okunnige och den naive. Ställ Trump mot Reagan. Ställ Reagan mot Thatcher. Ställ Thatcher mot Brandt. Ställ Brandt mot Palme. Ställ Palme mot Mitterand. Ställ Mitterand mot vem du vill. Europa, västvärlden, allt det du betraktar som ditt och hemma går i en och samma riktning. Oavsett namn och ansikte.
"Alternativa nyheter" - nå, de läses och godtas av de enfaldiga. Låt det så vara. Jag avstår, särskilt när de som en viss kvinna - Julia Caesar - utropar sig själva till sanningens riddare fast de ljuger som troll.Det är minst sagt pinsamt att se "regimkritiker" sluta upp bakom de värsta töntarna i tron att de ska rädda oss. Tack för mig.
↧
January 31, 2017, 1:43 am
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
”Det är ett tragiskt drag i all mänsklig levnad att det dyrbaraste vi äga blir medvetet först när vi förstå att vi kunna mista det. Det är som med hälsan: den veta vi först av när sjukdomen hotar. Vi veta inte vad frihet är förrän man söker slå den i bojor. Inte vad rädd och lagbunden ordning är förrän våldets råa häl hotar att krossa den. Därför visste vi ej heller vad det innebär att höra till Norden förrän vi märkte att vi kunde förlora vad vi ägde.” (Hans Ruin, ur Höst över Finland, i Ett land stiger fram, 1941)
”Mången har kallats svag för att han av inre eller yttre nöd frångått en tidigare livsåskådning. Men kanske denna livsåskådning aldrig var en livsåskådning – av det enkla skälet att det aldrig förr gällt livet!” (Hans Ruin, ur Askes och nåd, i Makt och vanmakt, 1940).
Som Hans Ruin mer än en gång påpekade i sitt författarskap ser vi frihetens värde först när den hotas. Under 1900-talet fanns det i Europa ett antal ideologier som gjorde mycket seriösa försök att krossa friheten. Vi behöver bara dra oss till minnes Mussolinis Italien, Hitlers Tyskland och Lenins/Stalins Sovjetunionen för att få syn på dessa ideologier och vilken effekt de kom att ha som statsbärande. Vid två tillfällen bröts Europa ner av förödande krig, först i nationalistisk yra och försök till omfördelning av territorier och kolonier, och sedan i de totalitära härskarideologiernas namn. Fascismen, nazismen och kommunismen ansträngde sig, var och en på sitt sätt att underkuva varje enskild individ, hennes drömmar och hennes frihet.
Också religiösa och nationalromantiska idéer spelade stor roll under hela 1900-talet, och även om de stora politiska idéerna idag ligger i träda, kan vi se att politisk islam, islamismen, spelar en avgörande roll över väldiga områden i världen, och att dess våldsamma variant ger sig till känna i såväl små som stora terrordåd. Till skillnad från den judiska diasporan i Europa – som löste sina religiösa, språkliga och kulturella behov mer eller mindre på egen hand genom synagogorna, undervisning samt press, litteratur och språkutveckling – har de stora muslimska befolkningsgrupperna i och med migrationen kommit att ställa omfattande krav på särbehandling, såväl i skolväsendet och arbetslivet, som i frågor om yttrande- och tryckfrihet. Särkraven har i de flesta fallen kolliderat med det öppna, demokratiska samhället, vars grundlagsfästa fri- och rättigheter därför i debatten lyfts fram som viktiga att försvara, utifrån just den position som Hans Ruin redovisade i Ett land stiger fram, det är först när dessa fri- och rättigheter hotas som vi ser deras fulla värde för våra vardagsliv.
Vid sidan av islamismen – som i grunden är både en religiös och politisk väckelse – ser vi idag hur nationalismen tilltar i styrka, både i nationalstaterna och i delar av dem. Två exempel är Jobbik i Ungern, ett parti med starkt anti-judisk och anti-romsk retorik som också på senare år deltagit i arrangemang tillsammans med svenska Nationaldemokraterna, brittiska nazistpartiet BNP och med palestinska islamiströrelsen Hamas, eftersom man, med EU-parlamentarikern för Jobbik, Krisztina Morvais ord, ”har en gemensam fiende”, samt Belgien där Vlaams Belang och liknande rörelser slåss för ett lösrivande av Flandern från resten av landet. Samma typ av nationella rörelser kan vi se i nästan alla europeiska länder idag, och i dem spelar såväl språkfrågan som andra brännande, samtida ämnen en roll för agitation och övertygelse.
Många intellektuella har under 1900-talet argumenterat för den ena eller den andra totalitära ideologin. För fascismen talade bland annat futuristen Marinetti och diktaren Gabriele D’Annunzio, för nazismen talade inte bara Hamsun i Norge och Fredrik Böök i Sverige utan också en ung, senare uppburen författare och riksdagsman som PO Sundman. I Finland verkade sådana som diktaren Örnulf Tigerstedt och hans krets i Det svarta gardet, och Bertel Gripenberg vars tyskvänlighet förvisso idag är omdiskuterad. Sovjetunionen hade, särskilt under sina tidiga år, men också under Stalinepoken sina varma förespråkare i sådana som George Bernhard Shaw, samt senare i Sartre och tysk-svenska författaren och dramatikern Peter Weiss. Särskilt ovanligt var det inte heller att intellektuella i striden mot en totalitär ideologi anslöt sig till en annan. Den paradoxen finns det en oändlig rad exempel på från tiden för andra världskriget då inte bara individer utan hela kollektiv och nationer lierade sig med Stalin i striden mot Hitler. Det är tänkbart att dessa allianser gjorde det lättare för Sovjetunionen att efter kriget konsolidera sin makt över europeiskt territorium, att skapa det som kom att kallas Östeuropa. Det totalitäras frestelse har också varit stor för min egen generation, där engagemang för totalitära socialistiska stater som Kina och Albanien varit en del av denna tendens, där ideologierna spänt från marxism-leninism till maoism.
Vari består då denna frestelse? Vad är det som driver en människa till det totalitära? Jag tror att varje ung man och kvinna, på väg in i vuxenlivet, söker svar på de avgörande frågorna. Varje ideologisk, religiös och filosofisk skola har sina svar. Det mångtydiga och motsägelsefulla tilltalar de flesta människor, då de ser att livet själv är sådant. Men för vissa av oss duger inte sådana modeller. De tydliga och entydiga svaren är då bättre. Om de dessutom presenteras som de enda svaren blir de ännu lite attraktivare.
En hos oss mindre känd anhängare av fascismen och nazismen var den rumänske filosof och diktare som sedan skulle bli känd i Frankrike, där han bytte såväl namn som språk och identitet. Vi känner honom under det nya namnet, E.M. Cioran. Låt mig med honom som exempel belysa det totalitäras frestelse.
Vem var denne man, E.M. Cioran (1911-1995)? De flesta av oss lever i tron att E.M. är en förkortning av hans födelsenamn Emil, men alls inte, eftersom han med exilen i Paris från födelselandet Rumänien ville leva efter sin egen aforism om att nya liv egentligen levs av nya människor. E.M. tog han från en av sina litterära förebilder, den brittiske författaren E.M. Forster (1879-1970) och blev därmed ett slags halvt uttalat författarnamn för honom.
I sin kritiska biografi Searching for Cioran skriver Ilinca Zarifopol-Johnston (1952-2005) om honom som människa och filosof, formad av de tidiga åren i Rumänien. Eftersom författarinnan avled innan hon var färdig med sin biografi har maken, professorn Kenneth R. Jonhston fullbordat boken och tillfogat hennes arbetsdagbok, som handlar om Ciorans sista år i livet i Paris och hennes egna resor till Rumänien i jakt på material för biografin. På så sätt belyses Ciorans författarskap och filosofi från två sidor av hans liv; det tidiga som ung i Rumänien och det sena och det allra sista i Paris. Bokens spännvid är unik och ger oss bilder av en stor författare och filosof som helst av allt hade velat glömma och förstöra sina tidigaste texter, eftersom de röjer hans flirt med fascismen.
I Sverige blev Cioran mer bekant för en läsande krets med utgivningen av Om olägenheten i att vara född. Senare kom Bitterhetens syllogismer, Historia och utopi och På förtvivlans krön. En djupgående intervju publicerades i Gabriel Liiceanus Apokalypsen enligt Cioran.
Trots dessa översättningar tycks Cioran ändå ha förblivit det vi numera i Europa karaktäriserar som ”smal”. Han har aldrig placerats i några av bokhandelns staplar, aldrig toppat några försäljningslistor eller varit huvuderbjudande från några bokklubbar. Hur ska man tolka det? Ska man betrakta Cioran som en författarnas författare och en filosofernas filosof? Nej, jag tror att det är att underskatta hans betydelse. Istället tror jag att Cioran idag spelar samma roll av illusionsbefriad vedersakare av den moderna människan som en gång Nietzsche eller Schopenhauer gjort. Hans texter har ett slags långtidsverkan som är jämförbar med poesin, de överlever med råge hans egen generation och har förutsättning att bli klassiker i egen rätt.
Som de flesta sökare och tänkare som har svårt att acceptera sin egen samtid, dess villkor och begränsningar, attraherades Cioran i sin ungdom av totalitära idéer. Det är nämligen en utbredd vanföreställning att man mot sin egen tids förfall kan ställa ett politiskt system som bygger på ”svar” och ”sanningar”. I den meningen är fascismen, nazismen och kommunismen samma andas barn. Idag fungerar islamismen på samma sätt för miljoner människor världen över. I denna politiskt motiverade tolkning av islam tycker man sig se en frihet från utländsk dominans och inhemskt förtryck. Men lika lite som tidigare epokers totalitära rörelser kommer islamismen att erbjuda några stabila samhällsbyggen. Lärdomen av de tre stora totalitära 1900-talsideologierna är väl snarare att de kort tid efter sina respektive klimax lämnar efter sig död och förödelse. Vi har sett det i Europa, vi har sett det i Asien och Afrika. Ingenstans där fascism, nazism och kommunism konsolideras som statsbärande partier och rörelser lämnades sten på sten. Krig, svält och folkmord följde på maktövertagandena. Att Cioran attraherades av fascismen kan förklaras med att flirten skedde långt före konsolideringsfasen, och att han därför är fullt jämförbar med de miljoner andra européer som gjorde likadant.
Det totalitäras frestelse tycks alltid som störst i unga år och innan den nått sitt nedgångsstadium. Cioran sökte. Frågan är om han fann någonting där han började sitt sökande. Och trots att han bytte land, namn och identitet kan man se förbindelsen mellan hans tidiga och sena författarskap. Kanske kan man säga att det grundläggande draget i allt han skrev handlade om att ifrågasätta, tvivla och att alltmer äcklas inför samtiden. Kanske kan det däri ligga en lärdom att ta med sig inför den frestelse som det totalitära, med alla sina färdiga svar och lösningar, alltid tycks erbjuda människorna, oavsett i vilken kultur eller tid de lever.
E.M. Cioran: Om olägenheten i att vara född (Bonniers Panache, översättning av Lasse Söderberg, 1986). E.M. Cioran: Bitterhetens syllogismer (Symposion, översättning av Jon Milos, 1989). E.M. Cioran: Historia och utopi (Symposion, översättning av Jon Milos, 1992). E.M. Cioran: På förtvivlans krön (Dualis, översättning av Dan Shafran och Åke Nylinder, 1998). E.M. Cioran: Tears and Saints (The University of Chicago Press, engelsk översättning av Ilinca Zarifopol-Johnston, 1995) E.M. Cioran: Schimbarea la fata a Romaniei (endast på rumänska 1936 och i starkt reviderad version1990). Gabriel Liiceanus: Apokalypsen enligt Cioran (Dualis, översättning av Dan Shafran och Åke Nylinder, 1997). Hans Ruin: Makt och vanmakt (Natur och Kultur, 1940) Hans Ruin: Ett land stiger fram (Wahlström & Widstrand, 1941) Ilinca Zarifopol-Johnston: Searching for Cioran (Indiana University Press, 2009)
↧
↧
January 10, 2017, 1:47 am
Alisa Velaj
Till den lilla judiska pojken i min barndom
och ugnsstekt fisk med grönsaker.
som mormor Rachael gjorde.
Det har förflutit många år sedan dess men jag – barnet – kan fortfarande känna När jag ser givmilda troende mata fisk
I floden nära templet...
(Ur boken A Gospel of Light, översättning från albanska till
engelska av Uke Zenei Bucpapaj.
Översättning från engelskan av Thomas Nydahl.)
↧
January 31, 2017, 6:40 am
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
Ur Alain Finkielkraut’s L’Identité malheureuse, en passage översatt till engelska, om barn och ungdomar som fastnat i den digitala kulturen:
What they’ve forgotten in their fervor for equality and liberty, is that bourgeois customs had a moral foundation. … They force you to feel, all while playing into the social comedy, concern for others. When I’m polite, I’m following a custom, of course; I’m playing a role, no doubt; I’m betraying my roots, possibly. But above all, as Hume showed, I’m letting other people know that they count in my view. I greet them, I bow to them, I acknowledge their existence by de-stressing my own. A child who’s been left to the devices of his inborn egocentricity and new technologies does the opposite: he denies the existence of the person who’s right in front of him. He snuffs out the external reality which, in other eras, he would have been forced to face.
Jag ser mitt eget land och min egen tid på just detta sätt. Fast vid skärmen ignorerar våra barn och ungdomar varje annan människa, om han eller hon står eller sitter mitt emot. Beteendet är identiskt i varje stad eller land jag besökt. Parallellt med tatueringseländet har skärmeländet utvecklats till en asocial och djupt egocentrisk kultur. Den som har kontroll via telefonen eller datorn har i själva verket ingen kontroll alls, vare sig på sin egen livsförutsättning eller på det omgivande samhällets konstruktion. Varför bry sig? Ingen annan bryr sig. Tidens melodi maler sönder varje ansats till civiliserat beteende.
Jag var under tisdagen hos sjukgymnasten. Dit har jag gått bra länge nu. Där finns det ett civiliserat beteende, kanske helt beroende på att de flesta av oss är äldre människor som opererats för olika saker i armar och ben. Vi vet att man hälsar på varandra. Och vi gör det lika självklart som vi samtalar under träningens gång. Idag höll jag på att missa en tid för att vi kommit så långt in i ett samtal.
Varför delta vid familjens middagsbord om telefonen ringer? Var och en bestämmer själv vad som egentligen pågår. Då blir förstås själv bäste dräng och ingen har rätt att invända. Som han skriver Alain Finkielkraut: He snuffs out the external reality which, in other eras, he would have been forced to face.
↧
January 31, 2017, 3:00 pm
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
Eftersom jag föredrar flanören framför aktivisten lägger jag ut den här texten för onsdagen. Jag gör det också därför att jag föredrar melankolikern framför agitatorn och privatmannen framför politikern. Vi lever i en tid sjuk av politiskt maktmissbruk och aktivistiska mord. Vi lever i en tid då ismernas mästare riktar sina vapen mot oss och den politiska klassen får oss tro att allt är som det måste vara. Tack och lov för flanören.
***
Flanören finns här och nu. Jag ser den arabiske flanören i min stad. Han har händerna lätt korsade på ryggen och mellan dem håller han radbandet. När han fingrar på radbandet händer det att han stannar upp, som om den ena foten vilade fritt i luften.
Jag ser honom och minns flanörerna jag sett i Mellanöstern. Utmed havet i Tel Aviv, där han i alla fall gick fram till början av 1990-talet. I Jerusalems gamla stad. I Tripoli, också där utmed havet, liksom i Benghazi. Flanören alltid i plural: två män bredvid varandra, ett lågmält samtal som iakttagaren inte förstår, samförstånd och cigarretter.
I Passagearbetet säger Walter Benjamin att "flanörens dagdriveri är en demonstration mot arbetsdelningen" och jag tror att jag förstår vad han menar med det. I Libyen undrade vi ofta om dessa flanerande män utmed Medelhavets strand egentligen hade någon anställning eller annan form av inkomst eller om de helt enkelt flanerade på heltid. Den arabiske flanören i min stad ser jag alltid bara ensam. Det finns inga kvinnor bredvid dessa män. Här inte ens en annan man, han flanerar alltid ensam och han är alltid lika snyggt klädd.
Föreställningen att behållningen av dagdriveriet är värdefullare än den av arbetet ligger bland annat till grund för la flânerie. Flanören ägnar sig som bekant åt "studier".
Är då dagdriveri synonymt med försöken att låta någon annan betala för ens livs basbehov? Det är jag inte alls säker på. Flanören behöver inte alls vara en dagdrivare för att identifieras. Vad behållningen angår är det numera välbekant för varje charterturist att behållningen är just det som uppnås genom dagar av sysslolöshet och iakttagande.
↧
February 1, 2017, 3:00 pm
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
”Ju mer europeiskt en människa hade levt i Europa, desto hårdare träffades hon av näven som slog sönder Europa.” (Stefan Zweig)
Att leva i skuggan av de stora förbrytelserna - ger det ett särskilt slags förpliktelser? Och kan dessa i så fall sägas peka framåt, eller ska de uppehålla sig i de redan begångna brottens kuriositeter?
Folkmordens århundrade - nittonhundratalet - ställde oss inför frågor som måste bäras vidare in i det nya århundradet. Det råder ingen brist på frågor att försöka besvara. Men hur ska frågorna formuleras? Och kan man använda de gamla frågorna? Jag menar att man både kan och bör använda de frågor som fått så många olika svar de senaste tvåhundra åren. Hur löser man mellanstatliga relationer om de närmat sig en konfliktpunkt? Hur hanterar olika nationer sina minoriteter? Om vi inte med Zweigs ord ska träffas av en näve som vill slå sönder Europa ännu en gång är det hög tid att fundera på både frågorna och svaren.
Det finns några konfliktpunkter - gamla och till synes lösta men egentligen bara vilande, och förstås sådana som uppstått och vuxit sig farliga nära i tid - som måste befrias från krigshetsare och erövrare. Jag behöver bara påminna mig Balkankrigen och vad de alltjämt ruvar på. I Bosnien kan kriget bryta ut och fortsätta där vi trodde att Dayton avslutade det, och det kan ske när som helst. Det avgörande är kroatisk, serbisk och bosniakisk politik; vill de tre enheterna fortsätta att leva i en statsbildning som den de nu har eller vill de något annat? Ukraina är förstås en het punkt, det rasar nya hårda strider där just dessa dagar (i vems intresse, varför?). Brexit öppnar för nya konflikter och då menar jag inte nödvändigtvis mellan ett Storbritannien utanför EU och resten av den forna unionen, utan i ännu högre grad Englands relation med Skottland, Wales och Nordirland.
Vi lever förvisso i skuggan av 1900-talets extrema förbrytelser. Men vi lever också i den förkrigstid som kan ställa allt på ända.
↧
↧
February 2, 2017, 3:00 pm
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
För en gångs skull tror jag Göran Persson har rätt när han säger att Trump kommer att avsättas. Hur kan han säga något sådant? Jag skulle vilja påstå att man redan kan dra den slutsatsen när man ser hur Trump använder presidentämbetet som om det vore hans privata företag.
Bryr jag mig om det? Inte vidare värst. Det finns aldrig i min livstid en amerikansk president som är värd något stöd. De har alla krigen som gemensam faktor. De administrerar ett djupt orättfärdigt system där den fattige hålls i fattigdom och den rike kan berika sig i obegränsad utsträckning. Ändå är det nog krigen som är ett av de absolut största problemen. Ingen president har i modern tid avstått från att föra dem. Obama slog på trumman för krigens avveckling. När han själv avvecklades pågick krigen i Syrien, Irak, Jemen och Afghanistan. USA behöver inte ha så mycket militär på plats, de har många som strider för dem.
Trump då, kommer han att avveckla krigen? Tillåt mig tvivla på att han hinner det innan han är borta från Vita huset. Hans första militära beslut i Jemen-kriget var väl inte särskilt bra. Kommer han att negativt påverka den europeiska utvecklingen i samband med Brexit? Den asiatiska? Den afrikanska? Kommer hans planerade flytt av Israel-ambassaden till Jerusalem att få gnistorna att antända fler bränder?
Det mesta står skrivet i stjärnorna.
PS: Jag beskrev härom dagen Rousseau som ett "föredöme". Det var ett ord jag hämtade i förbifarten, men det är förstås helt tokigt. Bättre vore att beskriva honom som en inspiratör till totalitära idéer och därmed vore ord som "fascinerande" och "intressant" bättre. Under alla omständigheter kommer jag längre fram att skriva om den bok som kom idag av honom, Rousseau domare över Jean-Jacques. Dialoger. Det är den bok som Kristoffer Leandoer hade en understreckare om i Svenskan för några dagar sedan.
Tidigare har jag här i bloggen skrivit om Atlantis utgåva av hans Bekännelser.
↧
February 3, 2017, 3:00 pm
![]() |
| Dimma på Byholmsvägen, januari 2017. Foto: Astrid Nydahl |
Inte nog med en influensarunda på två veckor bakom mig, under fredagen började eländet igen. Vad svarar man på det? Man fryser, man dricker det välgörande, man sover, och så reflekterar man över det man har i bagaget.
Vid Östersjön, ett spegelblankt vatten, duvor som oupphörligen kuttrar i två olika träd, en lantbrevbärare som passerar uppe på vägen. Tystnaden omger oss. Bara våra egna röster bryter den. Vi talar om forna dagars liv och hur allt nu kastas, förstörs och eldas upp. Inte ett enda dokument ska skvallra om det förflutna. Jag sparar lite brev i pärmar, allt annat går iväg. Också större saker - datorer, skrivare som tjänat ut, en gammal radioapparat, kartonger - hamnar i gigantiska containers i "Kretsloppsparken" (vilket namn på en soptipp, i Malmö hette den i folkmun "Skitspissen" när jag var barn, därför att det var längst ut på landspetsen mot Öresund man kastade sitt avfall). Där uppe på avlastningsbryggan står två unga kvinnor, de talar bara med varandra och struntar i oss som kommit med avfall.
FAS 3? Kanske det, de ser helt ointresserad ut av platsen de hamnat på. Varje dag vid busshållplatsen står andra som befinner sig i den så kallade "arbetsförmedlingens" klor; för några tusenlappar i månaden utför de det arbete som tidigare gjordes av heltidsanställda människor med kollektivavtal i ryggen. Det Nya Riket är inte bara falskt och förljuget, det skyltar också öppet och ogenerat med Den Nya Tidens klassamhälle som är intill förväxling likt det gamla. Och ändå syns det inte i människors ansikten att de är skuldsatta upp över öronen; de unga med alla sina snabbfixade mobil-lån, de äldre med sina kreditkort som en kortlek i plånböckerna, fulltecknade, räntetunga. Vid Östersjön tänker jag mest på det andra sättet att leva, utan skulderna, utan hjärnskrot från samtidens alla marknader och lockrop.
Jag har ett helt liv i verksamhet av presskaraktär bakom mig, så nog har jag lärt mig en del. Men den korta tid som gått sedan Trump blev vald har jag lärt mig den stora läxan: om hans namn finns med i en bloggrubrik så blir det dubbelt så många läsare. Så var det igår och jag kan bara skratta åt enfalden och den drift som leder dit. Trump kommer snart att vara historia och alla hans altright-vänner i Sverige och USA lär få satsa på en annan alfahane.
Det man dock redan kan undra är om hans nya administration rent av förbereder ett angrepp på Iran. Det är bara att läsa mellan raderna i nyhetstexterna och att studera vad som sker i maktens kretsar för att en sådan misstanke ska födas.
↧
February 4, 2017, 7:31 am
![]() |
| Anne Frank |
”Anne Frank kan möjligen fortfarande få patetiska käringar av båda könen att grina och underkasta sig de salvelsefulla lögnerna … för en god hednisk europé var hon bara en judeflicka som dog av tyfus. Shit happens.” Niclas Lundkvist alias Nikanor Teratologen alias Ezzelino (Ur tråden "Judar som vill förinta yttrandefriheten").
Det är sannerligen andra tider nu. Jag är visserligen 64 år gammal men det känns ändå inte så längesedan, då man möjligen hittade sådana utsagor i litteratur om de allra mest fanatiska Hitlervurmarna. De fanns ju hela tiden i min uppväxt, vi uppfattade dem som kuriösa överlevare efter 1945 års krigsslut. Men rätt så länge har vi sett sådant här i Sverige. Vem minns inte paret Oredsson och Nordiska Rikspartiet? Vem minns inte Nationalsocialistisk Front (som blev Svenskarnas Parti, som blev en del av Motgift, där tre redaktörer med jämna mellanrum publicerar gängse antisemitiska texter). Både där och då, och här och nu, finns det en primitiv antisemitism som ansluter direkt till de tidigt formulerade ideologiska motiveringarna för judemord.
Sedan sjuttiotalet har en ny typ av antisemitism vuxit, den som kallas antisionistisk och i första hand riktar sina angrepp mot staten Israel och därefter judarna för att ”de ger stöd åt Israel”.
Figurer som Faurisson och Le Pen den äldre i Frankrike blev tongivande i dessa led. Faurisson är historia och herr Le Pen har sparkats ut av dottern som är mycket angelägen om judiskt stöd.
När jag läste den omfattande texten om Nikanor Teratologen blev jag – nej inte chockad, men däremot tagen av vad jag fick veta. Leker han bara Céline eller försöker han på allvar bygga sig en nazistisk profil? ![]() |
| Jean-Paul Sartre |
Att Hitlers anhang förbehöll sig rätten att ”avgöra vem som är jude” var en sak, eftersom den underlättade massförintelsen. Man kan ju tvärtom vända på resonemanget, så som Sartre gjorde, och säga något i stil med att ”jude är var och en som känner sig som en jude”. När judehatet växer på nytt blir det förstås allt svårare att vara öppen med sitt judiska arv och ursprung. En liten kippa på huvudet kan räcka för att bli misshandlad eller dödad. Det är få församlingar i Europa idag som inte råder sina medlemmar att avstå från kippan eller andra synliga symboler för det judiska.
Att vi skulle hamna här har jag länge förstått. Nikanor Teratologen skriver endast in sig i en lång och avskyvärd traditionen. Dess mull är nu massinvandringen från muslimska kulturer, länder och världsdelar – och den enkla ”tesen” är som vanligt, att också den ”är judarnas fel”. Hur enfaldigt det än kan verka är det så det ser ut.
↧
February 4, 2017, 3:00 pm
Plötsligt kom de inflygande i synfältet som vita påminnelser om liv. Det var förmodligen årets kallaste stund vi stod där, isvinden rev i hela kroppen, den gick in genom kläderna som inte skyddade det minsta. Det blev en snabb kopp kaffe och en smörgås.
![]() |
| Åhus 2 februari 2017. Foton: Astrid Nydahl |
Väl hemma igen övergick kylan i frossa och feberkänsla. Februari är här och jag bara väntar på det som ska komma, en vår med löften som aldrig går att uppfylla, men en vår som ändå kommer med ljus och värme.
Det finns en väletablerad grupp människor som säger att det är rädsla som styr våra tankar. Det kanske det är. Men frågan kvarstår: ska man underskatta rädslan? Den dag vi inte längre kände igen oss växte rädslan och kom att styra inte bara våra tankar utan också de vardagligaste handlingar. De som gör sig lustiga över den utbredda rädslan hånar i själva verket något djupt mänskligt. Rädslan är en överlevnadsmekanism. Utan rädslan skulle vi godta vad som helst (och det gör vi väl inte?).
↧
↧
February 5, 2017, 3:00 pm
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
Behöver vi "nya bildningsideal"? Skulle det inte räcka att återgå till de så kallade "gamla"?
När offentligheten sjunker ännu djupare ner i populistiskt hojtande och pressen förvandlas till en dagligen utkommande veckotidning, vad finns det då kvar att hänga upp i den julgran som ska samla "västerländska värderingar"?
Man kan som bekant inte gå ner i samma flod två gånger. Den politiska klassen försöker, om och om igen. Så jag sneglar och snappar upp vad de tänker och tycker. Idag går jag över bron efter vatten och hamnar i Danmark.
Venstre-politikern Søren Pind, tillika utbildnings- och forskningsminister i den danska regeringen, skriver intressant om behovet av ”ett nytt bildningsideal” i Jyllandsposten:
”Vad gör man när världen förändras i en hittills okänd hastighet?”
Pind ger exempel från vetenskap, teknologi och människans intellekt. Han säger att den artificiella intelligensen gör att vi nu kan se hur teknologin ”förbättrar sig själv kunskapsmässigt” och att ”robotteknologin ersätter allsköns uppgifter som tidigare löstes av människor.” Dessutom, påpekar Pind, uppvisar demokratin ”stresstecken efter 200 års utveckling” samtidigt som ”andra styresformer än demokratin medvetet försöker undergräva våra institutioner och vår livsstil”.
Nå, vad gör man? Man söker bildning! Det är Pinds första svar.
Bildningsidealet vill han formulera så här: ”Den verkligt grundläggande förståelsen för att vi alla sitter i samma båt och, som det heter i lutheransk teologi, står i skuld till varandra.”
Sin krönika avrundar han bland annat med dessa ord:
”Vi är inte de första, som känner av den teknologiska utvecklingen fantastiska och skoningslösa frammarsch. Den enda konstanten är förändringen.”
”Den fria världen står inför en ny kraftansträngning. Demokratin måste återuppfinnas. Folket ska veta, att all makt utgår just från folket, och med det följer ett ansvar. ”
Pind talar om ett modernt fokus på ansvar och förpliktelse. Och detta har förstås, som ofta i dansk diskussion, sina rötter i Grundtvigs och högskolerörelsens folkupplysning:
”Vi måste lära oss att allt som skrivs inte är sant (…) att med kunskap och bildning följer kritisk förmåga (…) I många år hette det, att i framtiden skulle man kunna slå upp allt. Men med nedsmutsningen av sanningen har det visat sig naivt och farlig. Man måste kunna och veta själv. Annars är man i händerna på demagoger och konspirationsteorier. Det är dags att skapa ett nytt bildningsideal.”
Man skulle kunna säga att Pinds tankar kunde utgöra en första mini-plattform för ideal som kunde står de totalitära ismerna emot. Frågan är bara om ett samhälle som kollektivt och i det stora hela visar så tydliga tecken på nedgång och förfall kan klara den uppgiften. Jag tror ju inte det. Inte ens för en sekund.
Det som förenar de totalitära ismerna är just kraft, enighet och vilja till förändring - sådant som människor alltid efterfrågat som enkla vägar till ett samhälle präglat av vitalitet och framtidshopp. Studerar man 1900-talets återkommande konflikter, krig och folkmord ser man snart att de istället leder till total förstörelse och undergång.
↧
February 6, 2017, 3:08 am
Shalom, loti im!/ Shalom, min tår!
Översatta från engelska av Thomas Nydahl
![]() |
| Stenfragment. Foto: Astrid Nydahl |
Jag besökte begravningsplatsen och de döda talade till mig. vi är alla en och densamma (Jag har alltid röstat på asken) att de under årtiondenas gång bränts sönder i öknarna och bara efterlämnat enkla stentavlor
*
Jag springer som en galning utmed stranden min mamma och det svåra knoget Pistolerna som hänger på väggen... Jag smeker dem försiktigt med darrande fingrar Jag tröttnar aldrig på att se det, gång på gång,
Jag vet att det finns där.
*
Regnet på andra sidan Jerusalem
Själarna faller likt regn Väter människorna, andetag för andetag Vredgade är själarna och störtregnen svettas för att förvandla allt till aska, medan vi, de levande själarna träder ut för att bli våta av regnen medan de dödas själar träder in i oss
Författare och journalist
Född i Tirana 8 mars 1963: ”I finished my studies in the Faculty of History and Philology for Albanian Language and Literature and afterwards I have worked as a journalist”.
· To accompany a hope (1993) · Peace without Prophet (2012)
· In love by mistake (1998)
· The adventures of 10x10 and Munuriro Headdown (1996)
· Portraits and essays - Noli (2000) · The Philosophy of Metaphor (2017?)
Samt medverkan i en lång rad antologier samt publiceringar i litterära tidskrifter i Albanien, Kosova, Rumänien, Frankrike etc.
Hon har också till albanska översatt dikter av judiska poeter samt berättelser avIsaac Bashevis Singer.
Hela diktsamlingen Shalom, loti im! som de tre dikterna är översatta från har israeliska/judiska teman.
↧
February 6, 2017, 3:00 pm
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
Jag vill påminna mig (och er) om vad
Storbritanniens förre överrabbin Jonathan Sacks skrev:
”Multikulturen hade de ädlaste motiv, dess avsikt var att skapa ett tolerantare samhälle där var och en, oavsett hudfärg, ursprung eller kultur skulle känna sig hemma. Det blev precis tvärtom (…) I en relativistisk kultur finns det ingen moralisk konsensus, bara en kollision mellan olika ståndpunkter, där den mest högljudda vinner.”
Det är uppfordrande ord. Om vi tar dem på allvar måste vi också dra några slutsatser. Utifrån frågor ska jag försöka mig på det. Är det bara i en monokultur vi kan skapa ”ett tolerantare samhälle”? Jag tror inte det ska uppfattas så. Tvärtom tror jag att vi måste utgå från nästa fråga: Är en ”multikultur” automatiskt ”en relativistisk kultur”?
Om ett samhälle ska överleva måste det ha en kollektiv – det vill säga gemensam – moralisk konsensus. Vi har nog bara allt för länge inbillat oss att vi har en sådan. Vi har levt i svallvågorna – de allt mer avtagande och försvinnande – av en lutheransk, kristen kultur. Man förenklar inte om man säger att de tio budorden var centrala i denna kultur. Troende eller ej kunde vi ha dem som moralisk konsensus. När vi i frihetens och individualismens namn förkastar allt det som är vår historia, och dessutom bjuder in till konfrontation med andra system, då ser vi också hur ”den mest högljudda vinner”. Vi står kvar häpna, nej inte tagna på sängen men väl grundligen okunniga och utan minsta förståelse för vad som skett.
Sacks visste vad han talade om (det gör han alltjämt). Verksam i London fick och får han se allt detta ske dagligen. Kan man göra någonting åt det? Jag tror inte det. De som försöker, om de har de fysiska, ekonomiska och politiska krafterna, kommer möjligen att orsaka – eller i bästa fall endast bidra till – ett blodbad och öppet krig. Är nederlags- och underdånighetskulturen då vägen vi ska gå? Jag säger inte att så måste ske, men min pessimism förbjuder mig att tänka annorlunda. Jag konfronterar ju själv det jag finner motbjudande och oacceptabelt. Och jag tvekar aldrig att säga emot den som skriker högst, oavsett om det sker av religiösa, politiska eller kulturella skäl.
Monokultur? Nej tack. En relativistisk kultur? Nej tack. Och allt det andra, allt det som har vackra och festliga namn förhåller jag mig inte bara skeptisk utan oftast också avvisande till.
↧
