Quantcast
Channel: NYDAHLS OCCIDENT
Viewing all 4664 articles
Browse latest View live

Hägna in tryggheten i Malmö

0
0
Stadiongatan 53, Lorensborg, Malmö. Foto: Astrid Nydahl
Malmöbor måste skydda sig mot Malmö. Det är ett faktum och inga utredningar i världen kan ändra på det.


När jag kom till Stadiongatan på Lorensborg för att vandra i mina barndomsspår möttes jag av två meter höga staket. Med kodlås och synnerligen gediget byggt. Jo, det var en chock. Sist jag var där, det är många år sedan, var det inga problem att vandra runt. Jag till och med poserade för en bild vid ingången till Stadiongatan 53B där jag levde från barndomen tills jag fyllde 17 år och lämnade föräldrahemmet. Nu var det låst. Man kunde på sin höjd ta bilder in i området mellan spjälorna i staketet.


Jag ringde upp ordföranden i Bostadsrättsföreningen Stenmården, Håkan Werner. Han var vänlig att berätta det han visste. Inhägnaden ska ha uppförts 2005 eller 2006. Skälen berättade han också om. För det första hade man tröttnat på berusade fotbollssupporters som drog öldrickande genom området efter matcherna. Det hade också blivit för många av stadens uteliggare som sökte sig dit. Vem kan klandra en bostadsrättsförening som vill ha lugn och ro i området? Jag skulle inte göra det. Men det finns en faktor som är viktigare än alla andra, och den visar också hur illa det står till i en före detta arbetarstad som blivit ett flytande monster när industrin stängt för gott. Den faktorn kallade ordföranden för ”det som händer på andra sidan Stadiongatan”. Och jag vet vad han menar. 

Bellevuegårdens bibliotek, Malmö. Foto: Astrid Nydahl

På andra sidan gatan ligger nämligen Bellevuegården. Det är inte området, husen, i sig man måste skydda sig mot, utan de människor som befolkar det. Bellevuegården är idag ett sådant etnifierat getto, präglat av kriminalitet, våld och narkotika att dess grannar måste ta skydd. Malmöbor måste skydda sig mot Malmö. Det är lätt att göra sig lustig över begreppet ”gated community” eftersom det antyder att ”bättre folk” låser om sig för att slippa ”pöbeln”. Men det är en vulgärversion av den verkliga berättelsen. Den säger egentligen bara att det som skett i staden de senaste decennierna bara gjort den odräglig att leva i, om man inte funnit sätt att slippa dess värsta sjukdomar. På Lorensborg har man funnit en metod. Fungerar den kan man väl bara gratulera de boende. Fungerar den inte kan man kanske dra andra slutsatser. Själv är jag övertygad om att plåster och bandage i långa loppet är verkningslösa på en kropp som är döende.





Albanien, förintelsen och judarna

0
0

Tyskjudiska flyktingar från Hamburg på promenad i Albaniens
huvudstad Tirana, 1944
Idag vill jag visa er en text på engelska (denna översättning från albanskan har sina uppenbara brister men dess ärende går inte att missförstå). Jag lägger ut den här eftersom jag finner den så angelägen att den bör vara lätt att hitta på nätet. Jag har tidigare berört frågan, bland annat här, därför att den berättar om en unik nation under andra världskriget och förintelsen: från Albanien skickades inte en enda jude till dödsfabrikerna. Albanerna skyddade både de albanska judarna och de andra europeiska judar som kommit till landet som flyktingar. Om det berättar Apostol Kotani en del i sin artikel nedan. Av läsning tillägnar man sig lärdom. Jag menar att detta exempel är mycket lärorikt.

Apostol Kotani
 (Albanian Historian)


FROM TITUS TO HITLER: AN OVERVIEW OF THE JEWISH COMMUNITY IN ALBANIA


The first appearance of a group of Jews who most probably settled in the lands we call today Albania occurred in 70 AD when a ship carrying Hebrew hostages for the Roman Emperor Titus was wrecked on the Ionian coast near Saranda. While we do not have concrete facts on how many Hebrews settled in the land, a mosaic depicting a fragment of a Hebraic candleholder implies the construction of a synagogue at the time.
 It is only at the thirteenth and fourteenth centuries that we can document a settled community of Hebrew merchants in Durres.


Hundreds, perhaps thousands, of Hebrews found refuge in Albania fleeing Spanish Habsburg persecution and they settled in Lezha, Durres, Vlora, Berat and Elbasan as well as in Monastir, Skopje, Prizren, and Prishtina where one can find abandoned synagogues. The good relations between Hebrews and Albanians brought about small waves of immigration from Thessaloniki, Preveza and Ioannina as these cities were added to the Greek state, to Vlora, Gjirokastra, Delvina, Kavaja and Durres. Hebrew migration in and out Albania ebbed and flowed depending on the waves of pogroms or persecutions in other countries but it was limited due to the scarce resources available in Albanian lands.
 However, it was at the time of greatest need that Hebrew-Albanian friendship proved to resist the harshest trials and tribulations. In 1933 - 34, members of the Hebrew community and the High Committee for the Refugees turned their eyes upon Albania as a refugee place for Jews fleeing from Nazi persecution.


Professor Kotani som skrivit texten är ordförande i det albansk-israeliska vänskapsförbundet

Even Hebrew individuals themselves, turned their eyes upon Albania, and so during 1938 - 39 until 1943 more than a thousand Hebrews from Germany, Austria, Poland, Hungary, Yugoslavia, Bulgaria and Greece found hope and life in Albania. Although they were suffering themselves under the Fascist and Nazi invaders as well as from a worsening economic situation, Albanians clothed, fed, hid and transported Jews to safe heavens under the nose of the invaders.
 For example, Mark Menahemi a Jew told me that in the beginning of 1944 when the Nazis undertook an operation in Tirana city to find and seize Jews and freedom fighters, he found refuge in Dhorka Kovaci Kolonja’s house. She got him into her marital bed and introduced him as her husband. “I’ll never forget this great act of humanity that this woman, Dhorka did” - said to me Mark Menahem. Some of the rich Jews offered money to their Albanian hosts but they did not accept. On the other hand, Hebrews gave their help to the Albanian people in their war against the invaders. Rafael Jakoeli and Nesim Levi ex - merchants in Vlora contributed giving 6000 francs per month.


The same did Shemo Kohen in Delvina etc. A considerable number of young Jews joined partisan formations while others helped in the rear. Eight Hebrews Jusef Solomon Konforti, Jakov Avramovic, Isak Ruben, David Kohen, Jusef David Bivas, Leo (the partisan), Jakov Josef Bachari and Dario Arditi gave their lives fighting alongside Albanian partisans.
 Incredible as it may seem, no Jews people got persecuted in Albania during the shoah. That makes Albania a unique country in Europe. After the end of the War, almost all the Jews that came during 1938 - 1943 went back to their permanent residences, so in Albania remained only those that had come before the War and a few newcomers during the War. The Albanian state never requested their removal. It was only after the fall of communism that Albanian Jews went back to Israel. As they left, they took Albania with them in their hearts-something we can verify from their correspondence. But, Albanians do not forget Jews either. They remember them as wise and hard working people, honest and very loving. This has given rise to a not inconsiderable number of intermarriages.


Ännu en bild som handlar om albansk-israelisk vänskap.
Båda bilderna (dock ej den allra första) är hämtade ur boken Besa, som det finns länk till också här.


Testimony of Valor


The Hebrew Committee in Yugoslavia in its greetings to our Government in 1945 wrote: “While the Hebrews of Yugoslavia, Poland, Germany, etc., were exterminated through toxic gas by the Nazis fascist without differentiations, women, men and children: there was a people in the Balkans that defied against every racist theory and this was the heroic and hospitable people of Albania... Our brothers that came back from your country told us how the Albanian families generously welcomed them in their houses and protected them from every trouble [...]”.

An engineer, Samuel Mandili writes in 20 February 1945: “All Israelis that came from Albania were saved thanks to the generous sentiments of the Albanian people that considered it as a moral duty to protect in their own houses every persecuted emigrant [...] The marvelous and noble attitude of the Albanian people needs to be known because they deserve the world’s and every cultured man’s thankfulness [...]


Even the poor peasants, not only received Jews in their homes, but also shared with them their last piece of bread”. Another Jew, Nisim Bahar that got saved from the hands of the Nazis that wanted to execute him in Fier, wrote to his sister in law, Zhulia Kantozi: “I am in Ohrid I have climbed a hill on the lakeside and I see Pogradec. How I missed that country! If I could have wings to fly, I would come to kiss that holy Albanian land that saved my life”.
 Miles Lerman Chairman of the Holocaust Museum Council in USA at the occasion of placing several Albanian families names upon the Memorial Wall of the Museum said: “We are here to say thanks to Albania that raised sons and daughters so noble that knew how to react in a time when Hebrews were isolated and deserted in a time when they felt like even God had abandoned them [...]”. 

The Director of the Rehearsal Institute of the Holocaust Museum, Mr Michel Berenbaum, pointing at the names of the 300 families placed on the memorial wall said: “everyone of these people is a lesson about human courage and nobility and a great oath for the humankind”. All of this and much more inspired me to begin work to perpetuate these historical facts as a message of peace, fellowship and love between our people. I published my book, “Hebrews in Albania during the centuries,” at great financial cost from my USD 40 monthly retirement money, adding this to all the sacrifices that my country made during the War for the salvation of the Jews.


Zygmunt Bauman är död. Tillbaka till långsamhetens vägran

0
0
Omslagsbilden är tagen av Astrid Nydahl på Ivögården.
Med anledning av att konsumismens främste kritiker och analytiker, Zygmunt Bauman, idag har avlidit 91 år gammal, publicerar jag här några korta avsnitt ur min bok Långsamhetens nej. Om Bauman och hans arbeten har jag under årens lopp skrivit åtskilliga gånger, bland annat här, här och här. Bauman har med sitt livsverk, vid sidan av sådana samtidsförfattare som Cioran, Kertész, Canetti,Weil, Merton och Thoreau varit av största betydelse för mitt eget författarskap. Det är ingen tillfällighet att de flesta av dem hanterat några av det moderna samhällets allra värsta konsekvenser.


*

Har vi tid att hejda oss och lyssna till regnet? Vanligtvis rusar vi iväg och söker skydd. Där människor förr ställde sig i en portgång eller fällde upp en paraply och stilla betraktade regnet, flyr de idag in i ett köpcentrum eller ett varuhus. Varje gång regnet faller om sommaren töms stränderna och fylls varuhusens parkeringsplatser av husbilar och andra fordon. Människor söker tröst och skydd bland varorna. Konsumtionen håller oss glada och torra. Inne i varuhuset hörs inte det fallande regnets stilla porlande eller häftiga smatter mot marken och taken.


*


För trappistmunken Thomas Merton (1915-1968) var regnet en värdemätare på stillhet, långsamhet och kontemplation. Istället för att försöka mota bort regnet ur medvetandet bejakade han det som en påminnelse om det eviga kretslopp som är själva livets förutsättning. I en essä säger han att regnet är ett bevis på att också det som inte kostar något har ett värde, och att lyssnandet till regnet blir en påminnelse om hur allt jordiskt är inlemmat i en rytm som vi inte alltid erkänner; i denna rytm finns det meningsbärande. I det kan vi bli människor som inte längre lever under nödvändighetens slaveri. Thomas Merton citerar dramatikern Eugène Ionesco som skrev att ”en modern människa är en människa som alltid har bråttom, en människa som inte har tid, och som är en nödvändigheternas fånge”. Men det nödvändiga är i de allra flesta fall en illusion och ett självbedrägeri, och det faktum att vi rusar genom livet för att hinna med allt vi ”måste” gör oss också oförmögna att alldeles stilla lyssna till regnet. Merton skriver: ”Instead of waking up and silently existing, the city people prefer a stubborn and fabricated dream.”



*


Också för Henry David Thoreu hade regnet en sådan betydelse. I Walden skriver han om hur regnet fungerat när ensamhetskänslan drabbade honom: ”Att vare ensam kändes obehagligt. Men på samma gång var jag medveten om att min sinnesstämning kännetecknades av ett milt vansinne, det var som om jag visste att jag skulle tillfriskna. Samtidigt som ett milt regn föll, medan de här tankarna var förhärskande, blev jag plötsligt medveten om ett sådant behagligt och välgörande sällskap i naturen, i själva regndropparnas smattrande och i alla andra ljud och allt som fanns runt mitt hus, en oändlig och sällsam vänlighet som med ens, likt en stämning, bar upp mig och det var som om alla påstådda fördelar med mänskligt sällskap plötsligt var obetydliga, och sedan dess har jag aldrig tänkt på dem mer.”


*


Långsamheten ingår för mig i samma begreppsvärld som tystnaden, enkelheten och ensamheten. Bland dess motsatser finns hetsen, stressen, bullret och pryljakten. Vi lever i en tidsepok som premierar de sistnämnda. Varje stad med självrespekt förvandlar idag sina centrala delar till ödelandskap utan boende, där sommarens festivaler dunkar och mullrar. Gatumusikantens dragspel eller gitarr har bytts ut mot elförstärkt underhållning som man inte ens med bästa vilja i världen kan värja sig emot utan att rent fysiskt fly platsen. Städerna har i samma takt omgärdats av stora områden – här i Skåne den bördigaste jordbruksmarken – för specialbutiker i allt från biltillbehör till sängkläder. De stora butiksområdena, som alltmer liknar tidigare epokers hamn- och industriområden, är en beståndsdel i utarmningen av stadskärnorna. 

Galleria Boulevard i Kristianstad. Förstörde innerstaden med denna mur. Foto: Astrid Nydahl

Denna utveckling hänger intimt samman med långsamhetens undergång. Istället för att till fots flanera i en stadskärna kan man nu lätt, såvida man kör bil, ta sig direkt till de stora handelsområdena, ofta med anslutningar från motorvägarna, parkera bilen och shoppa bredvid parkeringsplatsen. Tillgängligheten förutsätter privatbilism eftersom avstånden från stadskärnorna ofta är avsevärda.

Foto: Astrid Nydahl
Långsamhetens motsats får här sin moderna inköpsrunda: i högsta möjliga hastighet tar vi oss från varuhus till varuhus, där de anonyma terminalerna, påtagligt lika flygplatsernas inredning, betjänar de kreditkortförsedda konsumenterna. Alla dessa shoppingterritorier befolkas under semestertid särskilt i händelse av regn. Regeln är att de då har något slags erbjudanden som gör derasvaror attraktiva. Betydligt vanligare än normal prisangivelse är idag skylten ”Tag tre, betala för två”, eller den internationellt gångbara ”Outlet”. Det som lastats in i butikerna ska snabbt ut därifrån igen, så att kassaflödet är både snabbt och stort. De butiker som inte kan leva upp till det försvinner snart ur galleriorna och ersätts av nya.



*

Uppdatering är kanske nödvändig: just nu byggs ett gigantiskt köptempel i Hammar - jo, vi ser bygget hemifrån - kanske två kilometer från Boulevard-gallerian. Det heter C4 Shopping och öppnar - under parollen "Kristianstad älskar affärer" -  sin första del till hösten. 2018 ska det stå helt färdigt och i all sin anskrämlighet "locka" de shoppande från södra Sverige att spola ut löner, barnbidrag, pensioner och andra pengar genom det avlopp som heter konsumism. Bilden nedan skvallrar om eländets omfattning och är hämtad från företagets hemsida (länk ovan). Man ska betänka att det som syns på bilden utgör mindre en halva det komplex som ska resas. Att stora stycken av norra Skånes absolut bästa odlingsmark tas i anspråk är underordnat de omedelbara profitintressena.

Foto: C4 Shopping




Mullbär. Ny dikt av Alisa Velaj

0
0

Alisa Velaj

Mullbär


Till den lilla judiska pojken i min barndom


Hemma hos Zachariahs

åt jag mullbär

Söta mullbär

och ugnsstekt fisk med grönsaker.


Sedan retade jag mamma

som inte kunde laga mat

som mormor Rachael gjorde.


Det har förflutit många år sedan dess

men jag – barnet – kan fortfarande känna

sötmans smak

När jag ser givmilda troende

mata fisk
I floden nära templet...


(Ur boken A Gospel of Light, översättning från albanska till 
engelska av Uke Zenei Bucpapaj. 
Översättning från engelskan av Thomas Nydahl.)


Ola Klippvik i den svenska skogen

0
0
Foto: Astrid Nydahl
Ola Klippvik: Tvåtaktsknatter. En dikt om den svenska skogen (Vikbopress)




”Där vi stövlat/ för att färdas/ är det skövlat/ och man härdas”(inledningsraderna till Tvåtaktsknatter)


Ola Klippvik har nyligen utgivit sin egen översättning av Emersons Självförtröstan. Det ter sig inte minst därför logiskt att hans nya bok har skogen som tema. Emerson och Thoreau visste en del om just skogen, den senare var bland annat lärare åt Emersons barn och sitt lilla hus för ensamvistelse reste han i skog som Emerson ägde. Den vistelsen ledde till den legendariska boken Walden, i grunden en civilisationskritisk dagbok om människans och djurens liv i skogen och ensamhetstystnadens beskaffenhet (som finns utgiven i nyöversättning av Peter Handberg).


Tvåtaktsknatter är en synnerligen egensinnig bok, som vore den skriven helt bortom det postmoderna samhällets influenser. Ändå är det en sanning med modifikation eftersom just detta samhälle då och då på raffinerat sätt infiltrerar den klippvikska skogen.


I ett efterord berättar Klippvik själv:


”En vårdag när jag promenerade här hemma i skogen slog det mig att detta simpla tempo var både takten och melodin. Det ylade på avstånd (en motorsåg på angränsande skifte) och trokéerna trampade jag fram bland kärrviol, darrig skogsfräken och tuvull (…) Rytm är väl snarast ett brottmot takten, fast nu fick det bli som det blev. På mig har sträng form ofta verkat frigörande (…) Vershistoriskt närmast ligger kanske renässansens franska quatriner med dess fyra korta versrader och korsvisa rim (…) Mer exakt består den här sviten av 320 strofer i trokéisk tvåtakt. (Två betonade och två obetonade stavelser per rad.)”


Det måste sägas att man inte behöver kunna denna stränga form som lyrisk teori för att med behållning läsa boken. Jag tycker ändå att det är intressant att en diktare idag går tillbaka till den för att skapa ett verk om den svenska skogen (inom parentes vill jag nämna att denna franska quatrin anses vara ursprunget till den portugisiska fadons textstruktur).


Boken är förstås årstidsindelad. Den börjar med en sommar, går vidare till hösten och vintern, för att i den avslutande delen ägna sig åt våren.


”Strålens brytning/ Hackspettssmatter/ Vårens yra/ Tvåtaktsknatter”(avslutande raderna i boken)


Klippvik skildrar fyndigt företeelser i skogen, såväl träd- som djurrelaterade, och självklart också de mänskliga. Det är i de senare som det postmoderna samhället genomlyser skogens dunkel:


”Utmarksägor/ Hejdad rännil/ Stickvägar för/ hyggets kranbil”


Men naturligt nog sipprar också den kulturvärld in som i vårt arma land alltmer blir anpasslingens livsrum och till sist skapat det "åsikts-"klimat som får allt att dö och ruttna:


”Samsynskraven/ Åsiktsleden/ Fönsterlaven/ Rötsvampsveden”


och


”Samtidsfloden/ Stå emot den/ Vårda orden/ Blöt kanoten


Ola Klippvik vet en hel del om detta kulturklimat och det är logiskt att hans erfarenhet också färgar denna skogsdikt. Det finns en stark samhörighet och hemkänsla i den skog Klippvik berättar om. Han rör sig hemtamt, han talar om skogen och vapnet i samma andetag och leder mig till tankarna på ätandets grundläggande principer: den som inte fäller djuret själv ska kanske inte äta det? Moraliska frågor som den sipprar ner mellan raderna.


”Mitt i backen/ hejdas liften/ Kallt i nacken/ Rovdjursdriften”



Vill man läsa en högst originell och livgivande diktberättelse om den svenska skogen finns den här,det är bara att hejda sig i steget och börja.



Från Sydeuropa och Finland kom de...

0
0
I rökrummet på Nordsjö färgfabrik, tidigt 1970-tal
När jag var ung på 1950-talet hade Sverige just blivit ett land dit man sökte sig för att få sin försörjning. Från Jugoslavien, Grekland och Turkiet kom de allra flesta som blev sömmerskor i Borås, varvsarbetare i Malmö och Göteborg, fabriksarbetare i stora och små samhällen och bilbyggare och hundra andra yrken. Många som jag kom att arbeta tillsammans med, främst på Nordsjö Färgfabrik, var unga män uppvuxna på landsbygden, de visste ytterst litet om stadskulturer när de omplanterades i Sverige. Många av dem hade dessutom värvats av lokalkontor för stora företag som Volvo. Kort sagt: de behövdes för den expanderande industrin i ett ännu optimistiskt och framtidsinriktat samhälle. De unga sydeuropeiska kvinnor som inkvarterats i Borås frågade hur de skulle hitta till konfektionsfabriken och fick svaret: "När ni vaknar imorgon bitti ska ni bara titta ut genom fönstret, så ser ni vilken väg människor går, och det är bara för er att följa efter..."


I Malmö blev jag vän både med greker som arbetade på färgfabriken och med albaner som kommit från Kosova. De få som inte arbetade i industrin var hemspråkslärare, som Daniar från Kosova och B. från Makedonien. Den enda konflikt jag blev vittne till handlade om en svårt torterad grekisk litteraturprofessor, Stamatios som var städare på Nordsjö färg, som av en tillfällighet en gång stod öga mot öga med en av sina torterare på Skolgatan i Malmö. Det krävdes många starka armar för att förhindra den misshandeln. Annat som låg lite i bakgrunden men blossade upp med jämna mellanrum var de politiska spioner som skickats från Belgradregimen och som ibland bara visade upp sig i den albanska kulturföreningen för att markera att de visste och såg allt. Om man tvivlade kunde man alltid fästa blicken på deras illa dolda skjutvapen i byxlinningen.


Men hur det nu var, så uppfattades dessa arbetare aldrig som ett hot. Jag tyckte tvärtom att de berikade mitt liv. Tidigt blev jag starkt intresserad av Balkans olika kulturer, av litteraturen, musiken och historien. Mina vänner kom från dessa länder, och 1972 gjorde jag min första resa till Tirana.


På gården där jag växte upp från sex års ålder till sjutton, i förorten Lorensborg som 1958 var alldeles nybyggd, fanns det två kategorier som vi betraktade som exotiska: några danska familjer och så de judiska familjer som kommit med vita bussarna. Pappa undervisade oss om dem, så när jag fick tre judiska klasskamrater var jag väl införstådd med deras bakgrund. Vi kom kanske aldrig så nära varandra, men det fanns ytterst lite spänningar och jag kan egentligen inte minnas några konflikter hemma eller i skolan. De kom senare, när jag högre upp i tonåren blev vänsteraktivist och såg och trodde mig förstå Palestinafrågan som en del av den globala problematiken.


Några av de sydeuropeiska invandrarna skulle förbli mina vänner.  I en värld så genomblåst av gränslöshet som vår vore det konstigt utan sådana kontakter. Hur vi än förhåller oss är gränslösheten ett etablerat faktum. Världen viner både på nätet och i den fysiska verkligheten.  När jag på 1980-talet tog mig an en flicka från Chile, och i praktiken blev hennes fosterförälder, hon var tonåring och gick i högstadiet på Tollarps skola, fanns väl samma mekanism kvar i mig. Hon behövde oss och vi öppnade vårt hem för henne. Idag är hon på väg in i medelåldern, tvåbarnsmamma och tidvis språklärare. Hennes äldsta barn är mitt gudbarn. Någon klyfta mellan hennes chilenska barndom och skånska liv finns inte. Hon är vad man i ordets bästa mening kallar för "integrerad". Hon och hennes barn talar flytande svenska - är i alla avseenden genuint tvåspråkiga - och lever liv som inte skulle kunna kallas för avvikande eller ens exotiska.


De stora grönytorna, lekarna, saft- och bulle-dagarna med mamma och syskonen. Det ovanliga och magiska ögonblick då ekorren åt ur min hand. Barndomsminnen en påskafton. Malmö, stadsdelen Lorensborg på 1960-talet. Malmö och Lorensborg som harmoniskt liv (har de mörka stunderna förskingrats eller lever de kvar, längre bak i minnesbanken?). När jag sedan blev tonåring följde jag med pappa på studiebesök i konfektionsfabrikerna i Landskrona. Där syddes de plagg vi hade på oss, om de inte kom från Algots i Borås. Det var en tid av inhemsk tillverkning av skjortor, byxor, kostymer, rockar, jackor - framför allt hos Schlasbergs. Jag utbildade mig sedan till dekoratör och arbetade i herrkonfektion på både Malmströms och Ohlssons i Malmö. Idag är Landskrona brottslighetens och våldets Ödeland. Varje dag läser svenska folket om förhören av den unge libanes som slog ihjäl en 78-årig kvinna. Vi förundras, vi försöker se om det finns några samband mellan 1960-talets arbetarstad med konfektionsindustri och varvsindustri och de getton som konserverats på 2000-talet. Jag ser inga samband. Allt är uppdraget med rötterna. Jag minns hellre hur jag matade ekorren den där sommardagen på Lorensborg.



Den förutsägbara säkerheten

0
0

Byholmsvägen i vinterskrud. Foto: Astrid Nydahl


I en artikel publicerad i DN den 20 december 2016 skrev nyligen bortgångne Zygmunt Bauman under rubriken Kungens lilla pigor – om det auktoritäras rötter bland annat detta:

Den starkaste drömmen bland människor som plågas av otrygghet är att finna en förutsägbar säkerhet kring livets väsentligheter. Tyvärr kan en sådan säkerhet, som William Pitt den yngre observerade redan 1783, innebära ”ett försvar för alla tänkbara inskränkningar i mänsklig frihet” och bli ”ett argument för tyranner”. Politik som följer suveränitetsprincipen kan därmed bli den punkt där tyrannernas lockande argument möter den glupande hungern hos deras tillskyndare. Den tidiga liberala demokratin, vars epok Pitt var en av de första som förebådade, kan sägas ha varit avsedd att i förnuftets och det genuina mänskliga intressets namn förhindra just ett sådant möte från att äga rum.
Baumans skarpa blick på en samtid på väg ner i diket kan se ut så. Det slog mig först när en son till en Charta 77-man från Tjeckien angrep en dotter till en annan Charta 77-man, därför att hon i tjeckisk tv bland annat sagt att svenska kvinnor är rädda för att gå ut från hemmet kvällstid. "Myter, lögner, fördomar" ropade den manlige och redan på eftermiddagen kom rapporten från BRÅ, den som under onsdagen debatterades i Riksdagen. Tema? Just det: svenskarnas allt större känsla av otrygghet.


Står alltså valet nu mellan inskränkningar i mänsklig frihet eller fortsatt otrygghet? Jag är inte alls säker på det. Kan William Pitts utsaga fungera i vårt moderna samhälle? Det är jag däremot ganska säker på. Jag läser dessa dagar när jag är nerbäddad med feber och hosta Georg Kleins bok Jag återvänder aldrig. Klein visar ytterst konkret hur hans födelseland misslyckades under andra världskriget och lät sig terroriseras av pilkorsarna. Han berättar också om med vilken effektivitet landets judar fördrevs och skickades till dödsfabrikerna. Och så säger han att utvecklingen i landet just nu mycket väl kan visa sig vara en upprepning. Om det är "säkerhet och trygghet" det gäller så kan enligt Pitt detta bli "ett argument för tyranner". Och man tror att de närmaste årtiondena kommer att innebära en större trygghet och frånvaro av tyranner lever man förmodligen i en fantasibubbla. Vad som väntar runt nästa hörn kan vi inte veta, men det finns indikationer som är djupt oroväckande, inte bara i Ungern utan också över resten av Europa, Sverige inkluderat.



Fernando Pessoa igen...

0
0
Foto: Astrid Nydahl
Ur Fernando Pessoas Orons bok, som alltid är ett slags vägledare och vän i vardagen för mig:


”Det själsliga tillstånd som jag för närvarande befinner mig i har en orsak: runt omkring mig håller allt på att upplösas och falla sönder (…) Lägg dock märke till att jag inte tror att denna förändring nödvändigtvis kommer att medföra en försämring, nej tvärtom. Men det handlar i alla fall om en förändring, och för mig är varje förändring, varje övergång från en sak till en annan ett slags partiell död. Det är någonting som dör inom oss, och sorgen över det som dör och försvinner lämnar inte vår själ oberörd.”


Jag tror att detta sönderfall, oavsett vad det leder till, alltid är ett slags psykisk kris. Varje minut av min vakna tid grubblar jag nu på detta. Jag funderar på vad innebörden av denna sorg, utlöst av det som dör inom mig, är på lite längre sikt. Ges det en lättnad längre fram om förändringen i sig innebär ljus i mörkret?


”För att kunna skapa har jag förstört mig själv.”


Efter drygt trettio år som författare har detta ofta slagit mig, hur skapandet förutsätter någonting annat än det småborgerliga livet. Att inte ha en regelbunden, anständig inkomst är i det perspektivet det minsta problemet. På ett annat ställe i Orons bok säger Pessoa: "Det är mycket länge sedan jag var jag". Kanske kunde man säga att den förstörelse av grundförutsättningarna som skapandet innebär också för alltid utplånar individens möjlighet att verkligen känna igen sitt eget jag, att känna igen sig själv. Varför skulle det vara så? Pessoa:


"Att skriva är för mig att förakta mig själv, men jag kan ändå inte låta bli att skriva. Det är som en drog som jag känner vämjelse inför men ändå tar, en last som jag avskyr men ändå lever med".


Att avgifta den skrivande människan är lika omöjligt som att ta ner månen till den man älskar. Allt annat får prövas, också det Pessoa kallar att förlora sig själv, eftersom skrivandet, bokstav för bokstav, ord för ord, är en förlust. Fernando Pessoa är en sträng man. Att läsa honom är en självklarhet för varje författare som inte förälskat sig i sin egen spegelbild.


”Att leva tillsammans med andra människor är för mig en plåga. Jag har de andra inuti mig. Till och med när jag befinner mig långt borta från dem tvingas jag leva med dem. Även när jag är ensam omges jag av människomassor. Jag har ingenstans att fly, såvida jag inte flyr från mig själv.”


Flykten finns stämplad i min panna. Så länge jag kan minnas har jag flytt, från den ena omständigheten till den andra, från den ena platsen till den andra. Flykten kan i bästa fall beskrivas som en vilja till förändring, i sämsta fall som ett sätt att slippa konfronteras med vantrivselns egentliga orsaker.  Är det från mig själv jag flyr?


”Man borde göra tillvaron monoton för att den inte skall bli monoton. Man borde göra vardagen så lugn och händelsefattig att även den minsta lilla sak blir en förströelse (…) Monotonin, dagarnas grå likformighet, den obefintliga skillnaden mellan idag och igår…” Återigen, den urgamla tanken att rutin och monotoni är livets grundförutsättning. Det är vår tid och vår (brist på) kultur och den ständigt närvarande konsumismen som driver oss bort från detta enkla faktum.


”På dagen är jag ingenting, på natten är jag jag.” Kunde jag bara tillägga att dagen är min plåga och natten min frihet? Det är när de andra människorna sover, när de vilar från sin ständiga konsumtion, sitt buller och nöjesliv, som jag finner det drägligt att leva.


”Jag är handlingsförlamad – det är som om jag sov och som om mina egna gester, mina ord och mina invanda handlingar bara vore en perifer andhämtning, den rytmiska instinkten i en organism vilken som helst.”


Handlingsförlamningen är det första större beviset på att depressionen är i antågande. Att lyssna till den signalen är att göra sig själv medveten om det som väntar och att ställa till rätta det som behövs för att det ska fungera ändå, i viloläget och i frånvaron.


”Jag vill inte längre konfronteras med dessa ansikten, dessa vanor och dessa dagar. Jag vill vila och vara en annan, befriad från min drift att förställa mig.” 


Förställningen är den plågsammaste av alla handlingar. Den är både fysisk och mental. Leendet! Lågmäldhetens anpassning! Varje gång jag läser Fernando Pessoa tänker jag på alla hans heteronymer och den livslånga striden mot förställningen. Lyckas man se sig själv i spegeln en enda gång, övertygande?


”Jag själv, som kvävs där jag är och därför att jag är, var skulle jag kunna andas lättare när det sjuka finns i mina egna lungor och inte i tingen som omger mig?”


Det är spiken han driver in, Pessoa. Sakta och mycket medvetet samlar jag mig att förstå och acceptera det han säger. Då är vi där igen: i flykten från sig själv blir man alltid upphunnen.




Den inre exilens förutsättningar och verklighetens mediala villkor

0
0
Är det verkligheten vi ser eller bara en spegling av den? Foto: Astrid Nydahl
Som alla mina läsare vet har jag i halva mitt liv pendlat mellan inre exil och yttre, socialt arbete. Det var förvisso rätt så tidigt som jag började tacka nej till alla skrivarverkstäder, skolor och bibliotek, till uppläsningar och andra av branschens jippon. Bokmässan i Göteborg besökte jag två gånger på 1980-talet, sedan aldrig mer.

Nätet har blivit det perfekta redskapet för den som attraheras av inre exil i förening med någon form av läsarkontakt. I mer än tio år har jag på detta sätt haft direktkontakt med hundratals läsare och bokköpare. Bloggens läsare är många gånger fler och jag föreställer mig att också många kommer och går. Året har börjat med några bloggposter som haft rekordmånga direktträffar, det ena är efter bara några dagar uppe i 2.500 och det andra i över 10.000. Så nog rör det på sig också för en stugsittare.

När jag överväger att stänga bloggen för gott - de tankarna kommer inte så sällan - måste jag erinra mig faktiska omständigheter. För en verklig inre exil skulle andra saker vara nödvändiga: sluta lyssna på radio, sluta se internationella tv-nyheter, avstå från varje tidning som finns tillgänglig på nätet. Skulle jag stå ut med det? Hur skulle en människa som levt i, av och med den mediala världen ett helt vuxet liv kunna det? Jag är skapad av denna värld och just därför så kritisk och ofta också aktiv motståndare till den. Det finns mycket medial förljugenhet. Mycket propaganda. Men den som tror att problemen endast finns i MSM bedrar sig, den finns i hög grad också hos alla dem som förklarat sig vara alternativ.

Medial verksam balanserar på gränsen mellan yrkesheder och bedrägeri. Inre exil är det totala avståndstagandet från alla former av dialog, diskussion och ventilation av samtidsproblemen. Att avstå det tror jag inte att jag skulle vara mäktig. 2017 har börjat allt för spännande för det. Resten återkommer jag till.


Modianoblick och Malmö

0
0
Malmö Universitetssjukhus, akutmottagning med mera. Får ta emot allt fler skjutna. Foto: Astrid Nydahl
I sin Nobelföreläsning 2014 sa Patrick Modiano bland annat detta:
Man kan gå vilse eller försvinna i en storstad. Man kan rent av byta identitet och leva ett nytt liv. Det kan ta mycket lång tid att spåra en människa om man bara har ett par gatuadresser i en undangömd stadsdel att utgå från. Det korta konstaterande som man kan läsa i vissa efterlysningar har alltid väckt genklang hos mig: "Senast kända adress." Teman som rör försvinnande, identitet och tidens gång är intimt förknippade med storstädernas topografi. Därför har många romanförfattare ända sedan artonhundratalet gjort storstaden till sin domän, och några av de största bland dem hör ihop med en stad: Balzac med Paris, Dickens med London, Dostojevskij med Sankt Petersburg, Tokyo med Nagai Kafu, Stockholm med Hjalmar Söderberg. Jag tillhör en generation som står under dessa författares inflytande och som i sin tur har velat utforska det som Baudelaire kallade "gamla storstäders veck". Under de femtio år som har gått sedan jag och mina jämnåriga med vidöppet sinne upptäckte våra hemstäder, har dessa förstås förändrats. I Amerika och det som förr kallades tredje världen har de förvandlats till megastäder av oroväckande dimensioner. Invånarna lever ofta i segregerade, förslummade områden med starka sociala motsättningar. Kåkstäderna breder ut sig mer och mer. Ända in på nittonhundratalet hade romanförfattarna en någorlunda "romantisk" syn på staden, inte olik Dickens’ och Baudelaires. Det vore intressant att veta hur framtidens författare kommer att gestalta dessa gigantiska tätorter i fiktionen.

Jag fäster mig vid det av två skäl. När jag besöker min födelsestad Malmö drabbas jag alltid av den motsägelsefulla känslan av att vara hemma och att vara en total främling. "Senast kända adress" kan jag uppsöka och finner då att vår bostad numera är ett gruppboende och att grannbostaden är en sunkig närbutik (känd för många rån och ett misslyckat mordförsök med skjutvapen). Men det är likväl mitt Malmö. På andra sidan gatan ligger mitt barndoms- och tonårshem, där jag levde 1959 - 1969 innan jag flyttade till första egna bostaden på Gamla Väster. Förvillande likt sig. Träden är stora nu, det är den enda påtagliga skillnaden. Men Malmös inre delar, inte minst de som växer ut runt Möllevången är nu signaler för det totala främlingskapet. Här finns inte Malmö kvar. Här är det arabisktalande territorium och här handlas det friskt utanför den vita ekonomin. Jag kan gå till frisören för en knapp hundring och jag kan köpa saker som inte går att nämna med namn. Modiano sätter förstås delvis namn på det som skett när han skriver "Invånarna lever ofta i segregerade, förslummade områden med starka sociala motsättningar" - vilket således inte bara gäller tredje världens länder. Också i min barndomsstad finner jag fenomenet, även om förslumningen inte alltid syns på fasaderna. Men den som tar några steg längre in finner tvårummare med sexton invånare och bostäder fulla av kackerlackor och vägglöss.


*


Jag satt en kväll och väntade på nyhetssändningen. Jag slog över på en annan kanal och där fanns matlagningsoraklet Tina Nordström. Så här sa hon i en förbipasserande snabb sekund:

"Jag är hooked på Berlin. Här i Kreutzberg är det som på Möllan i Malmö, så jäkla skönt coolt och mångkulturellt, massor av coola affärer. Den här krogen kan man börja eller sluta dagen på, den är så skönt sunkig."


När man talar om Möllan/Kreutzberg på det här sättet romantiserar man i själva verket ett socialt, politiskt och kulturellt problem. Gör det småroligt. Som om ordet sunkig ens gick att använda som något positivt. Med sådan journalistik blir det förstås alltid svårt att hävda något annat, något som skrivits på allvar. Konstigt nog skrivs den alltid av människor som inte själv bor där. Eller ens skulle komma på tanken att göra det.


*

Som bekant intensifieras mordepidemin i Malmö. De senaste dagarna har verkligen inte chockat mig, men de har förvisso bekräftat vad jag redan vet. Att en 16-åring skjuts till döds får människor att kippa efter andan. Som om det inte hade hänt där förut. Problemet är just att det händer. Och att det varje gång det händer har en orsak. De flesta orsaker ligger i dunkel eftersom de myndigheter som ska utreda mord av det här slaget knappast får någon information som kan leda dem dit. Etniska enklaver kallas det ibland. Det arabiska Malmö som inte nödvändigtvis har något med gängkrigen att göra men som har en alldeles egen och sträng ordning skyddad från inblick. "Malmö" har inte det minsta med Malmö att göra men bestämmer ändå stadens agenda.


Nattens grubblerier

0
0
Med pappa, mamma, bror och två systrar på
Lorensborg i Malmö. 1960-tal
Vad är det jag grubblar på när natten är svart? Ett försök att reda ut nystat av grubblerier är meningslöst eftersom allt egentligen hänger ihop. Jag oroar mig mycket för mina barnbarn. I mörka stunder tror jag mig veta vad som väntar dem. Sedan tänds de inre lysrören och jag ser väldigt tydligt att det inte behövs några mörka stunder för att framkalla den oron.

Sverige har aldrig varit en isolerad ö. Vi som föddes på 1950-talet, ja egentligen hela den generation som föddes vid krigsslutet och ett tiotal år framåt, växte upp i en magnifik trygghet. Vi promenerade varje söndag med föräldrar och syskon. Vi var klädda i kortbyxor och höll mamma så fint i handen när pappa tog bilder. Vi firade midsommar antingen på Augustenborgs torg eller på Tallriken i Pildammsparken. Vi hade just avslutat våra lekar i sandlådan på Sevedsplan. Ingenting visste eller anade vi om något som helst annat. Det var som det var och vi var förmodligen lyckliga.

Det sprack i den muren. Men då var vi tonåringar. Omvärldskrigen sipprade in i våra medvetanden. Omvärlden kom också till oss för att arbeta. Tyskarna kallade dem Gastarbeiter och det förmodades då vara ett vackert ord. De var gäster på tillfälligt besök för att arbeta. Till Sverige kom också sådana människor. De arbetade i industrin landet runt. 

Men ska vi då kalla dagens inflyttare för gästarbetslösa? Om man tror att den tidens arbetskraftsinvandring har minsta likheter med dagens skeende så kanske man skulle finna det fyndigt. Men saken är att det inte finns några likheter eller samband. I den etniska enklaverna har det utvecklats en parallell, svart ekonomi. Officiellt arbetslösa är dessa människor fullt upptagna med sitt. Pengar går från hand till hand. Skatteverket har de ingenting med att göra. Det är den ena, väl så problematiska sidan av saken. Den andra är att etniska enklaver blir samhällen i sig, parallella men helt utanför det Sverige vi tror oss känna. Därför har också islamismen fått sådant fäster. Därför terrorismen. Därför särkraven. Det är inte enbart att slippa granater i Mosul eller Aleppo, det är också att etablera en annan ordning, en som rättar sig efter sharia och det moralisk-religiösa system som aldrig skulle vilja kompromissa med en sekulär, för oss andra självklar, samhällsmodell.

När jag grubblar om natten kommer några viktiga frågor för mig. De är inte nya för januari 2017, de finns sedan många år närvarande. Jag tänker: När skedde det kvalitativa språnget ner i kaos? När blev min barndoms land ett helt annat? Vad är det som socialt och kulturellt avviker från det som var min barndoms Sverige? Allt jag grubblar på har sina svar. Jag lever med frågorna. De kommer dag och natt och jag känner inget som helst hopp inför framtiden. Tack och lov är min framtid kort. Men barnens är längre. Och barnbarnens är mycket lång.


Blodshämnd, här och där

0
0
Foto: Astrid Nydahl
Richard Swartz skriver i Dagens Nyheter om blodshämd utifrån ett konkret exempel:

För åtskilliga år sedan träffade jag i norra Albanien en ung man som i lugn och ro och nystruken vit skjorta satt hemma hos sina föräldrar och väntade på att bli mördad.Jag hade sökt upp honom i en bergsby inte långt från Bajram Curri, nära gränsen till Kosovo. Den unge mannen var dömd till döden efter att en mörk vinterkväll ha kört ihjäl en flicka i en grannby, förmodligen en ren olyckshändelse, även om det inte blev riktigt klart om han kört för fort eller varit berusad, inte heller om orsakerna till olyckshändelsen bidragit till vad som nu väntade honom. Förmodligen inte – avgörande var sannolikt att flickan dött. Förmildrande omständigheter räknades inte. Den rättsskipning som här hade tillämpats kunde spåras så långt tillbaka som till Hammurabis berömda ”öga för öga, tand för tand”.


Det han sett och mött i Albanien drar han viktiga slutsatser av. Han skriver att ett samhälle med blodshämnd befinner sig på ett sluttande plan. Man kunde tillägga att detta sluttande plan i det albanska fallet är oerhört gammalt och seglivat. Det som dömt den unge mannen till döden var en trafikolycka. Men det är inte staten som drar honom inför rätta utan principerna i Lekë Dukagjnis (1410-1481) sedvanelag Kanun. 

Vad kan vi här i Sverige lära av denna albanska omständighet? Jag är inte ens säker på att vi lär av någonting, så varför skulle vi lära av just detta. Men som jag ser det är det just på ett sluttande plan vi sedan några årtionden befinner oss eftersom blodshämnden utövas också här. Vi har med öppna ögon sett den etableras och vi har importerat den i stor skala. Bland albaner och andra balkanbor i exil är den extremt ovanlig, jag kan bara dra mig till minnes ett uppenbart fall, men vi vet att det bland arabiska muslimer är desto vanligare. Här faller flickor från balkonger. Här skjuts både män och kvinnor. Här huggs kvinnor till döds sedan fäderna vägrat godta deras "livsstil" (vilket är en eufemism för att de levt ett liv i frihet).

Blodshämnd är en av mänsklighetens värsta traditioner. Vi tror att vi slipper undan. Men det gör vi först när vi aktivt, med lagen som redskap, sätter stopp för utövarna. Det gjorde några av statscheferna på Balkan, men det är inte det de är ihågkomna för. 

Läs mer här (om albansk hederskultur, besa, och blodshämnd, gjakmarrjë)

Lika lite som man kan acceptera en sådan medeltida sedvana som blodshämnd, lika lite kan man acceptera parallella rättssystem i ett civiliserat land. En enda lag gäller lika för alla. Shariadomstolar undergräver den principen. Och ger man dem lillfingret tar de över. Skräckexemplet är England, där idag massor med sådana domstolar sköter muslimska rättsfall. Hur många som gör det i Sverige vet vi inte. Men liksom suspekta moskéer håller till i källare får vi utgå ifrån att sådana rättsinstanser också gör det.


Alkoholisten och dyslektikern som talar till oss levande

0
0
A.A. Gill: Pour me. A life (W&N London)



Alkoholist och dyslektiker och ändå en framstående mat- och restaurangskribent. Hur går det ihop? De flesta av oss skulle väl betrakta det som en omöjlighet. När A.A. Gill avled i december 2016 bestämde jag mig för att läsa hans memoarbok som mötts av idel lovord. Det har jag inte ångrat. Först och främst är det en skakande berättelse inifrån om alkoholismen, dess mekanismer, uttryck och fulaste sidor. Gill vet vad han talar om och han har inte censurerat något. Hans bok utkom för ett drygt år sedan och det är alltså bara en månad sedan han dog. Gill skriver med hjälp - han påpekar flera gånger att utan henne hade hans artiklar och böcker inte gått att läsa - och det han berättar går igenom alla eventuella skyddsmurar.

I didn´t want to be drunk all the time. I just didn´t want to be sober ever (...) I prayed like a self-mortifying hermit for terminal cancer. 
Och utan att han vet det växer cancern i honom. Han ironiserar över att ha blivit bönhörd och konstaterar att 
... alcoholism is an incurable condition that leads to death at almost all who contract it
men är noga med att påpeka att alkoholistens drickande skiljer sig radikalt från den icke-alkoholiserade människans;
you drink for the lightness, we drink for the darkness. You want to feel good, we want to stop feeling so bad.
Så talar han om det värsta med alkoholismen; den bär på en sorgsenhet, och ångest, "källardepressionen", och så når han fram till bokens kanske viktigaste avsnitt, det som handlar om alkoholglömskan.

En alkoholist glömmer. Morgonen efter är kvällen innan borta. Jag vet av egen mångårig erfarenhet. Alla dessa filmer jag sett berusad, jag minns ingenting av dem. Och det handlar om många! Detta är, säger Gill, det sorgligaste av allt och jämför med om han hade filmat allt fint han varit med om under tio år men glömt sätta i filmen. 

Gill var två år yngre än jag när han dog i december. Då hade han inte druckit på många år. Och det som står som förnamn, AA, är i själva verket hans hyllning till en organisation som hjälper många att bli nyktra. Jag drog själv slutsatser av min alkoholism. Det finns bara ett sätt: att vara nykter, att avstå. 

Naturligtvis är bokens berättelser om dyslexi fantastiskt starka. Men jag kommenterar dem inte här. Det finns dyslektiker i min familj så jag har en del att säga, men eftersom jag själv inte haft eller har sådana problem ville jag här fokusera på alkoholismen, en mångårig och mörk följeslagare i mitt eget liv.




Smärtan, mörkret, livet

0
0
Foto: Astrid Nydahl
Gustav Mahler talade redan som 19-åring om hur han "med förtvivlans styrka klamrar mig fast vid smärtan, min enda tröst." Koketterar han? Nej, jag tror uppriktigt att han menar det. Smärtan kan vara själva livets påminnelse, till skillnad från dödsmedvetenheten som är den eviga tystnaden i oss. Mahler kände ett självförakt och då föddes också vämjelsen "inför allt det som är heligast för mig, konst, kärlek..."


Livet är en enda lång pendel mellan två sådana ytterligheter. På en och samma dag kan vi erfara båda två. Livet blir aldrig - hur mycket vi än strävar dit - ett lyckorike. Sådana riken har sina allierade i de totalitära ideologierna som tror att människan, bara hon handlar "rätt", kan befinna sig där. När det är som mörkast nöjer jag mig med att längta till sommaren, som de vilsamma, läsande dagarna i naturen. I kyla och mörker kan sådan längtan bidra till livslust.



Förre överrabbinen från Storbritannien, Jonathan Sacks, har här en mycket intressant kommentar till Leonard Cohens sista verk och specifikt titelsången You want it darker. Det är en av mina läsare, Johnny, som tipsar och jag rekommenderar dessa femton minuter




Fem unga poeter och en gammal

0
0

När jag i unga år arbetade på Nordsjö Färgfabrik utanför Malmö var det någon som satte Josef Kjellgrens dikter i händerna på mig. Kommande sommarsemester lånade vi ett torp utanför Alvesta. Inne i stadens bibliotek hade man hans böcker, jag lånade med dem och satt ofta och skrev, inspirerad av Kjellgren.

Jag visste då att hans debut skett i antologin Fem unga, som kom 1929. Men under alla år som gått har jag aldrig lyckats hitta originalutgåvan. Jag fick den av min gamle vän Per Helge i sextioårspresent, alltså för fem år sedan. Fantastiskt att få se denna gamla bok, försiktigt bläddra i den och läsa bland de unga debutanternas poesi och prosa. De skulle ju bli stora namn alla fem, även om jag misstänker att det väl numera bara är Harry Martinson som är ihågkommen. Erik Asklund, Artur Lundkvist och Gustav Sandgren har stora litterära verk bakom sig, Lundkvist var också ledamot av Svenska Akademien.

Artur Lundkvist och Maria Wine.
Det är märkvärdigt att läsa just Lundkvists jazz-dikter. Han skulle bara veta hur det är idag. Ingen skulle ens våga tänka sådan poesi. Just därför ska jag citera honom:


Neger med saxofon, bredande ut glimmande tonmassor -
som floder av smält metall - mot en bakgrund av
larmande, hetsande, snyftande instrument -

Neger med vitt skjortbröst, smidig kropp i svart frack:
människa med rött kött, rött blod under den svarta
blanka huden.

Denna poesi om den svarte mannen var förstås också en poesi som fötts i den unge poet som kom ut i världen och mötte en helt annan kultur än den egna (Svante Foerster skulle för övrigt skriva samma typ av poesi, kretsande kring den svarte jazzartisten tre årtionden senare).

Lundkvist kunde i debuten också låta så här:
Kom till mig, kvinna -
men kom likt en lantflicka som
plockat sin korg full
med frukt och skänker den
åt vägens vandrare,
kom likt ett hav som översvämmar
en klippa vid högfloden! 

Lundkvist hade jag förstås kunnat skriva så mycket mer om. Men jag nöjer mig med detta. 

Josef Kjellgren blev känd som den som besjöng maskinerna, fabrikerna. Men också för kollektivromanen Människor kring en bro, som handlade om bygget av Västerbron i Stockholm. Så här kunde hans poesi låta, som vore den hämtad ur någon sovjetisk journalfilm:


Kom,
låt oss gå till dagens arbete
skrattande, sjungande.

Kamrater,
våra kroppar skall vara som spända strängar,
vibrerande av glädje,
dagarna gäckande visor, vilka dansar
framför oss på lätta fötter.

Men också så här, i ett mollackord:


Nödsignalen skriker till,
gällt,
befallande.

Fingrar
med spräckta, oljiga naglar
trevar förstrött efter stöd
på det kalla cementgolvet.

Ansikte,
uppåtvänt,
svart blod rinner tungt som beck
ur mungiporna,
en trött blicka lågar till och brister.

Gustav Sandgren, runt 1940.
Erik Asklund kan du bekanta dig med här, Harry Martinson här och Gustav Sandgren här. Att jag berättar om Fem unga beror bara på att de kom att inspirera mig att skriva. Vid sidan av dem var det Stig Sjödins Sotfragment (Sjödin skrev jag för övrigt om här) som bar mig de tre åren på fabriken. Det var lärorika men också hårda år. Jag minns dem med glädje. Och åldrande läser jag gärna dessa fem unga debutanter. Deras antologi skvallrar också om allt det som skulle komma. Så vitt jag vet var det bara Artur Lundkvist som senare i livet tog avstånd och strök den ur sin verkförteckning. 

Harry Martinson.




Ett stilla liv

0
0
Vad blir det av en resande människa när sammanbrottet kommer? Jag började mitt unga liv som resenär, först försiktiga resor, med tåg, buss eller liftande till Hamburg, Amsterdam, Paris. Ingenting kunde fylla mig med sådan förväntan och glädje som dessa resor. När jag var i tjugoårsåldern föll jag för det totalitäras frestelse i Albanien. Jag var där ett antal gånger och blev alltmer förälskad. Min sista resa, 1978, öppnade dock ögonen på mig för vad en diktatur är. Jag slutade med sådana resor. Den röda fanan attraherade mig inte längre. Jag fick se vad tortyr och nackskott innebär. Det totalitära utgjorde inte längre en frestelse.


Hela 1980-talet och en bit in på 1990-talet fortsatte jag resa i avsikt att skriva: till Libyen, till Israel, till Portugal, till Tjeckien, England, Holland, Frankrike, Finland. Jag skrev mycket. Gjorde radioprogram. Skrev reportage för resemagasin och dagspress. Skrev om panarabism, om intifadan, om sionismen. Reportage blandades med intervjuer och texter kring idéhistoria och politik. England, med tonvikt på Black Country (West Midlands) men också Londonregionen, blev något nytt som kom in i mitt liv från och med 1994.


Jag minns särskilt mina Lissabonresor. Det var i Lissabon jag förstod att fadon skulle bli en viktig del av min personlighet. För alltid. Den blev verkligen det. Första resan dit gjordes 1983. Då var jag alltså 31 år. Jag kom dit med min vän Carlos Valente och min kollega och vän Per Helge. Allt började så bra, vi återvände dit varje år. 1985 var jag mogen för något större. Jag hade förfärliga problem med magen men satsade ändå. Vi fick presskort från Sydsvenskan och skulle efter en vecka åka norrut i Portugal, sedan Spanien och Frankrike och norrut. Vi hade fått ut ett förskott från tidningen. Jag mådde pyton hela veckan. Var helvit och förstod först senare att om jag druckit vin hade jag mått bättre. Ty samma dag vi skulle resa norrut havererade jag, på stationen utanför tåget till Oporto, kom i ambulans till ett vidrigt sjukhus, och efter många om och men hamnade jag på Malmö allmänna med en diffus diagnos (man gissade på gallsten). Jag gick genom hela vårdapparaten tills jag hamnade på psyket. Ja, där är jag än, hos samma läkare.


När jag 1985 hade börjat medicinera mot panikångesten återupptog jag resandet. Det fortsatte med samma naiva optimism som före sammanbrottet. Mina sista resor gick till England (Black Country) våren 2008 och våren 2012. Mest har jag dock lagt undan passet.  Min tanke är denna: ångesten och depressionerna är en del av arvet (hjärnan, signalsubstanserna). Men när det verkliga sammanbrottet kommer vet vi aldrig. Det skedde för mig alltså då, vid 31 års ålder. Idag är jag mer än 60. Kan jag dra någon slutsats? Ja, jag drar en slutsats: våra liv står skrivna i den genetiska koden när vi föds. Det är inte defaitism att säga det, det är klarsyn. Vi kan hantera det mer eller mindre bra. Det största problemet är nog att vi vägrar lyssna till våra inre signaler, att vi rent fysiskt försöker överrösta psykets budskap. Ett liv i stillhet är inte ett dåligt liv. Jag har lärt mig att det rentav kan bli det slags liv som räddar mig från nya sammanbrott. 



(Detta är ett utdrag ur min bok Solitär i nyspråkets tid. Är du intresserad av boken kan du sända ett mail till thomas.nydahl@gmail.com)

Den imaginära friheten

0
0
Foto: Astrid Nydahl
Att tro eller inbilla sig friheten är ingen verklig frihet. Det vi till vardags tror oss vara är kanske inte en realitet. Är vi rent av ofria i vårt beroende. Den senmoderna västerlänningen har ett antal beroenden som i realiteten kan beskrivas som ofrihet: beroendet av statsapparaten, bidragen, hyresvärden, vårdcentralen, bankerna, digitaliseringen etc. Jag har de senaste veckorna haft anledning fundera på hur bankvärlden och digitaliseringen i rasande hög fart nu snärjer oss till ett rent vardagligt beroende. Utan ett mobilt bank-ID kommer vi inte att klara oss. För att kunna ladda ner den nödvändiga programvaran duger det inte ens med en två år gammal mobil. Vi behöver inte ha några banklån för att vara beroende. Det räcker att vi vill betala våra månadsräkningar. Digitaliseringen har därmed gjort de tidigare alternativen omöjliga. Utan bidragen vore människan möjligen en smula friare, men poängen är väl att de måste finnas för ofrihetens skull; barnbidragen, bostadsbidragen... Att pensionen är ett skämt för den som arbetat hela sitt liv innebär bara ett beroende av ett bostadstillägg. Ofriheten kan förväxlas med välfärd. Eller är välfärden med nödvändighet en ofrihet?

Georg Klein skriver om fattigdom respektive rikedom inom judendomen i en av sina böcker. Han säger att varken det ena eller det andra tillståndet betraktas som resultat av något annat, t.ex. att synd skulle orsaka fattigdom. Inte heller för de flesta av oss ska man lägga in sådana aspekter på de ekonomiska omständigheterna. Däremot är det självklart att en relativ fattigdom gör välfärdsstatens bidrag än nödvändigare. Skulle jag ha sovit på gatan utan dem? Och skulle jag i så fall ha tänkt att jag i alla fall då hade friheten? I slutänden är det kanske ändå så att vissa mått av ofrihet är nödvändiga för att kollektivt ta del av den hjälp som finns att få när den verkligen behövs. Är vi således gärna ofria om så sker?


Sorj Chalandon: Faderns yrke (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Jan Stolpe)

0
0

Sorj Chalandon: Faderns yrke (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Jan Stolpe)


Elisabeth Grate har för vana att introducera omistliga franska författarskap på sitt förlag. Nu har hon, det hävdar jag bestämt, sett till att ett oerhört viktigt och gripande författarskap finns på svenska, med utgivningen av Sorj Chalandon. Han har en handfull böcker bakom sig, är gammal journalist född i Tunis 1952. För dagstidningen Libération har han bland annat bevakat Libanon, Iran, Irak, Somalia och Afghanistan, nationer som med den stora invandringen blivit högaktuella också för oss i Sverige.

Han har belönats för sina reportage från Nordirland. Som författare måste han befinna sig i samma övre skikt som journalisten. Faderns yrkeär något av det mest drabbande jag läst på mycket länge. Titeln låter oss redan den förstå att vi här bekantar oss med ett verk skrivet ur barnets perspektiv. Den lille pojken, Émile, endast tolv år gammal, dras in i faderns sjuka värld av vanföreställningar och lögner. Det spelar nästan ingen roll vad, Émile beundrar honom så som söner brukar göra. Men det ska visa sig att den värld han erbjuder sin son är extrem. Den är sjuk och den är farlig. Den rör sig i avkoloniseringens kölvatten, Algeriet spelar en huvudroll i hans fiktiva värld och ett politikermord finns inskrivet i hans drömda planer. Émile berättar så att man under huden känner spänningen, hotet och galenskapen. Chalandon skriver en prosa som är så raffinerad och skenbart enkel att det inte går att värja sig mot den.

Vill man förstå lite av Frankrike under 1960-talet ska man absolut läsa Chalandons bok. Den är dessutom en gripande och lärorik berättelse om barnets skyddslöshet inför en vuxenvärld som tappat fotfästet helt. Jag läste de 280 sidorna på två kvällar. Det säger något om hur en gripande bok tvingar sin läsare att bara fortsätta. 



Trumps installationstal: Amerikansk folkhemsindustriell lögn

0
0
Foto: Astrid Nydahl
Ni satt förstås alla vid tv-apparaterna och bevittnade installationsceremonien för Donald Trump. Jag fäste mig vid något han sa:
For many decades, we've enriched foreign industry at the expense of American industry; subsidized the armies of other countries while allowing for the very sad depletion of our military; we've defended other nation's borders while refusing to defend our own; and spent trillions of dollars overseas while America's infrastructure has fallen into disrepair and decay.We've made other countries rich while the wealth, strength, and confidence of our country has disappeared over the horizon. One by one, the factories shuttered and left our shores, with not even a thought about the millions upon millions of American workers left behind.
Man skulle kunna säga att Trump här sammanfattar den senmoderna epokens ekonomiska och politiska lagar. I kraft av sin roll som ”världspolis” (den rollen tilldelar varje supermakt sig själv) militariserar man andra länder materiellt och ekonomiskt för att de ska fungera som USA:s förlängda armar inom en bestämd intressesfär. USA sänder varken trupp eller vapen till Polen och Baltikum för att ”tömma” sin egen på resurser. 

USA:s gränser läcker av samma skäl som de europeiska nationernas läcker; det är en del av den globala, liberala ordningen. Trump kanske kan stänga gränserna, men jag tillåter mig att tvivla. 

Som med militären kan man säga att det är med industrin. Flyttar de stora företagen sina tillverkningskomplex till andra länder för att de är opatriotiska? De flyttar för att kunna använda billig arbetskraft och i alla andra avseenden få lägre produktionskostnader. Det är en banal självklarhet. USA har delat denna utveckling med hela västvärlden. Det kan Trump inte göra något åt mer än i enstaka fall som ska hållas fram som exempel. 

Det han avrundar med att säga är därmed en sanning: industrialisterna gråter inte över miljoner arbetslösa amerikaner, de gråter bara om penningflödet stryps och de egna profiterna minskar. Det är fakta på det elementära stadiet. Därmed faller Trumps resonemang och visar sig bara vara tomma propagandafraser.


Trump säger: The time for empty talk is over.



Jag skulle vilja säga att industrialismen aldrig kommer tillbaka till västvärlden. Den är en akterseglad epok. Den som talar politik som om den gjorde det utsätter människor för ett monumentalt bedrägeri. En lögn. Den liknar den SD-lögn som vill inbilla oss att Folkhemmet återkommer. 

Industrialismen är nu andra och tredje världens väg. De nya superekonomiernas i Asien. I Kina ser vi en stor industri bli större. Det som produceras i kinesiska fabriker och det som sys i gigantiska fabriker i länder som Kambodja, Bangladesh och Pakistan kan säljas med mycket stora vinster i väst. Därför ser det ut som det gör. Det kan ingen politisk makt ändra på. Ytterst tas dessa beslut i direktions- och styrelserummen. Åt de rika ska rikedom ges. Trump kan inte heller ändra på det, och som affärsman vet han precis hur det förhåller sig. 

Men han är en av alla dessa som ägnar sig åt ”empty talk” – skillnaden är bara den att han fyller sitt med lögner och bedrägerier. Vad hans anhängare har för illusioner förstår jag inte. Men jag tror mig förstå att politikens bedragare - också de - i alla tider fått sina hurrande massor vid vägkanten. Tids nog upphör hurraropen.


Tisdag

0
0

Foto: Astrid Nydahl
Vilken vinkel du än väljer är skönheten densamma. Vilken åsikt du än förfäktar är makten alltid densamma. Vi tror oss välja men har bara lite olika infallsvinkel på livet och tillvaron. Vi bestäms av våra sociala vara, penningen styr tanken och miljön präglar våra paket av ord och "åsikter". Ingenting är sig likt för den som seglat från fattigdom till räkmacka. Ingenting ter sig som det är när styrelserummet förflyttat honom från underhuggarens bugningar till beslutfattarens snörpta överläpp. 

Hur är det möjligt att i ett och samma liv glömma de bilder av nöd och lidande som inpräntats i ungdomen? Hur kan en människa blunda för det hon en gång sett, för att vara den nya omgivningen till lags? Jag går själv genom mörka tunnlar och håller handen för ögonen när jag väl når fram till ljuset. Inne i tunneln försöker jag låta som om jag kunde flyga, jag utmanar de andra som går där, lyfter armarna i en rörelse som får mig att se ut som om jag hade vingar. Ingenting är sig likt på andra sidan. Allt är detsamma men med helt nya förutsättningar. 

En enda sak är sig lik: jag bugar inte, jag krusar inte, jag säger aldrig sockersöta ord för att vara en övermakt till lags. Ingenting kan få mig att svika barnet jag bär i bröstet; det barn jag en gång var, kuvat till tystnad och lydnad.

Viewing all 4664 articles
Browse latest View live