 |
| Kyrkan i Broby. Foto: A. Nydahl |
Där lidandet har sitt centrum finns inga tecken eller markörer. Lidandet är människans osynliga punkt, lidandet har varken en färg eller en klang. Lidandet är det anonymas och samtidigt namngivna. Lidandet är allt det vi inte kan sätta andra namn på än smärta, saknad, längtan, vrede, ångest, hunger... Att vi ger lidandet namn är för att vi ska kunna känna igen det när det återkommer. Den anonymitet lidandet har kommer sig av att det saknar ljus, ljud och kontur. En lidande människa kan inte beskriva sitt lidande för en annan. När hon försöker göra det faller hennes ord platt till marken. Lidandet blir en social gest, en tom och trött rörelse med en arm, en hand, en grimas i ansiktet eller ett kvävt skri. Allt som den lidande människan försöker förmedla till omgivningen kommer att stämpla henne som osynlig och onödig. De människor som alltjämt befinner sig i karriärers och familjebildningars uppförsbackar kommer framöver att betrakta den lidande människan som osynlig och onödig, ända fram till den punkt då hon faktiskt inte syns längre.
 |
| Café Linneá i Broby, numera arabiskt. Foto: Astrid Nydahl |
"We ourselves seldom comprehend the moment at hand. So we turn to history, the one element of our lives it is possible to fix on. Or we turn to principle. Or we turn to nature. There we find, amid the silence, and mystery, order and structure, the sense that life is not simply random", skrev den amerikanske poeten Paul Gruchow i The Necessity of Empty Places. Gruchow själv orkade inte med. Han tog sitt liv 2004, vid 56 års ålder. Om sjukdomen inte låter sig hejdas av det solitära livet äter den också upp människan. Tystnad och tomhet räcker inte.