Det är nu snart fyra månader sedan min nya bok, Ett barn är fött på Sevedsplan, utkom och nådde både köpare och offentlighet. Det har varit snålt med recensioner, precis som jag väntat mig. Sydsvenskan gav den en skjuts precis före jul genom att ha med den i sin spalt med julklappstips i bokform. Boken går förstås att beställa direkt från mig på thomas.nydahl@gmail.com
Vill du ha mer information om den ska du klicka på bokomslaget som finns i bloggens högerspalt.
Här bara några citat ur recensioner som inkommit:
 |
| Tormestorps vilohem 1961. |
Björn Kohlström har i sin blogg Bernur recenserat boken med bland annat följande ord:
Nydahl skriver med ett engagemang och inlevelse som är uppfriskande, och det är det ena som gör honom läsvärd. Det andra är att han går till källorna – tar fram statistik och sekundärlitteratur när det behövs, och inte för att blända oss med versala Sanningar. Det är ett evidensbaserat reportage som avslutar boken. Han har tidigare gjort avbön för en del ungdomliga irrfärder. Genom hela hans vuxna liv går ett emfatiskt nej. Ett nej till religionen. Ett nej till ideologierna. Ett nej till karriärismen.
 |
| Nyfödd i mammas famn, Sevedsplan 1952 |
Ett barn är fött på Sevedsplan består av fristående texter som utgör pusselbitar i den större berättelsen. Kronologin är uppbruten; texterna rör sig framåt och bakåt i tiden på samma sätt som minnet brukar göra. Titeln ger en elegant ingång till flera viktiga teman i boken: Nydahls uppväxt med en religiös, psykiskt svag mamma, hans senare engagemang i extremvänstern och hans uppgörelse med det totalitära. Sevedsplan är en del i Malmö som idag förknippas med kriminalitet och problem vilket också skildras.
Nydahl berättar med stark närvaro om sin barndoms och ungdoms Malmö under 50-60- och 70-talen. Miljöerna, stämningen, tidsandan. De nybyggda förorterna, hemmafruarna, industrierna. Ett minne som återkommer i flera texter handlar om när den snart nioårige Thomas skickas iväg på ”vilohem”. Insiktsfullt och smärtsamt beskrivs hur barnet inte vet varför han är där, och den känsla han ännu inte kan sätta ord på: ångesten.
 |
| Som expedit på Malmströms & Co. 1969 |
Att säga att boken är självutlämnande vore årets underdrift. Nydahls uppgörelse med sin tid inom sektvänstern, en uppgörelse få av 70-talets gamla Sovjetkramare någonsin vågat sig på, känns nästan som en parentes när han delar med sig av sina mörkare sidor. Psykiska besvär med tillhörande ångestdämpande mediciner, ett blandmissbruk vars omfattning inte blir helt klarlagt, men som tydligen lett till omfattande hälsoproblem, och en rad personliga misslyckanden beskrivs rakt på sak, och utan omskrivningar.
Ibland finns en viss distans. Vi får aldrig helt och hållet klart för oss hur konflikterna med högljudda grannar rent konkret gestaltat sig, och familjen ser vi inte mycket av annat än på ett ganska abstrakt sätt. Det är visserligen både begripligt och, i dessa tider av Mig äger ingen, berömvärt att Nydahl väljer att inte lämna ut känsliga och intima upplysningar om sina närmaste. Priset är att tonen ibland skulle kunna tolkas som självupptagen; stundom får man intrycket av att skilsmässor och relationsproblem primärt är något som sker i hans eget inre, med familj och andra som statister. Då måste man som läsare stanna upp och förstå att boken som helhet är djupt personlig, och ytterst behandlar Nydahls själs- och tankeliv. Någon skrytsamhet, självgodhet eller hybris finns det heller inga spår av i texten – bara när innehållet blir strikt politiskt kan ett eller annat namn nämnas med kritiskt tonfall. Den distans som smyger sig in när Nydahl beskriver sina närmare relationer är också på fler sätt något positivt; självutlämnande som boken är, så slipper vi ändå allt för ingående djupdykningar i till exempel författarens sexualliv. Som läget är i Sverige i dag, får det sägas vara ett uppfriskande drag. Boken har också en politisk aspekt, som går långt bortom diskussionen kring Nydahls bakgrund inom extremvänstern.
 |
| I rökrummet Nordsjö färgfabrik 1972 |
På inte sätt saknar Nydahl humor. Ett av bokens bästa partier är när han studerar Malmökommissionens slutrapport (2013) och andra utredningar om staden. Författaren roar sig t ex med att läsa kommissionärernas förslag till förbättringar av Malmö och invånarnas hälsa. Där föreslår man ”en social investeringspolitik som kan utjämna skillnaderna i levnadsvillkor”, ”en social investeringspolitik som kan göra samhällssystemen mer jämlika” och ”förändrade processer för en socialt hållbar utveckling genom kunskapsallianser och demokratiserad styrning.” Hur dessa fina målsättningar skall uppfyllas får man dock inte veta. Nydahl citerar också kommissionens kritik mot medierna ”staden beskrivs inte sällan i ödesmättade och provokativa termer.” Nydahls pessimistiska sinne lämpar sig för en sådan genomgång men även om han hade varit optimist hade inte kommissionens arbete kunnat tillföra något annat än ett tjusigt formulerat önsketänkande.