 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Varför bör man reflektera över tillståndet på den plats där man bor? Det finns bara ett svar: där man bor, platsen, huset och hemmet, är det som avspeglar och motsvarar resten av världen. Precis så är det. Ingenting är abstrakt i våra liv. Även om vi inte är indiska skithustömmare eller afghanska opiumodlare delar vi villkor: vi är individer, människor, som var och en har ett hem på jorden, en plats vi kallar vår. Den fråga vi delar är den viktigaste av alla: är vi beredda att försvara detta vårt hem, denna vår plats?
Som skåning har jag kommit fram till det dystra svaret: vissa, men bara en minoritet av oss, är beredda att försvara det som är vårt. De flesta av oss, majoriteten, tror fortfarande på trolleritricket som politikerna lärt ut, att vi ska ge bort och försnilla det.
Varför ser Skåne ut som det gör? Svaret är enkelt: det ser ut som det gör för att politikerna, i kommuner, landsting och regering vill att det ska se ut så. Vi skåningar är ju ”mottagare”, det är vi som tar emot världen. Inte sant?
En av de allra värsta sidorna av den så kallade globaliseringen är att vi inte längre förväntas hålla oss med någon plats eller någon hemort. Vi förväntas istället bli en geografisk punkt där all världens människor ska leva tillsammans. Helst i harmoni!
Hur naiv kan man bli? Vem tror på allvar att muslimska sharialagar kan fungera parallellt med ett fritt samhälles grundlag? Vem inbillar sig att människor präglade av kast-, stam- eller klansystem plötsligt ska fungera i ett land där principen en man en röst gäller?
Vi människor fungerar ju inte ens inom ramen för de civilisationer vi byggt. Vi hamnar varje dag i konflikter. Vi vantrivs på jobb och vi vantrivs i familjen. Så om vi också ska leva tillsammans med asiatiska eller arabiska muslimer behöver man inte precis vara professor för att förstå att det leder till olösbara konflikter.
Nej, jag vill inte ge bort mitt hem till dem. Nej, jag vägrar ge upp tanken på att jag har ett hem och en plats på jorden. Den är inte utbytbar. Den är inte till salu. Och om någon vill ta den ifrån mig tänker jag slåss för den.
“It’s not a house,” said Judas Priest
“It’s not a house . . . it’s a home”
Så sjöng Bob Dylan i The Ballad Of Frankie Lee And Judas Priest. Den frasen har jag i många år funderat på. Varför är den så träffande? Den är träffande för att den säger att mitt hem, det är sannerligen inte vilket hus som helst. Det är skillnad på att tala om sitt hem och att tala om hus i största allmänhet. Och Bob Dylan tillade ju i samma sång:
”The moral of the song
Is simply that one should never be
Where ones does not belong”
Att jag känner mig hotad av det som nu sker i Sverige är ingen överdrift. Det är heller inget jag behöver hymla med. Att säga sanningen är första steget i det självförsvar jag talar om. Om vi blundar och håller för öronen kommer ingen att ta oss på allvar. Vi blir också i fortsättningen betraktade som aningslösa idioter som man kan bestjäla och lura. Det är hög tid – ja, det är kanske redan för sent – att ändra attityd och ståndpunkt. Gräv där du står! Så hette det på 1980-talet. Jag skulle vilja tillägga: försvara platsen där du står, bor och lever. Ingen annan gör det åt dig, allra minst den politikerklass du hittills givit ditt tysta stöd genom att år in och år ut ge dem din röst.
***
***
PS: Jag skrev denna krönika innan jag sett vad som sker i Trollhättan. Området kallas "Lilla Mogadishu" och illustrerar bara alltför väl vad jag vill säga med krönikan.