 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Var går gränsen mellan uppgivenhet och hopplöshet? Jag tror jag märkt var den gränsen går. När uppgivenheten kan formuleras i ord är den fortfarande hanterbar. Den kan då bli en motståndshandling, ett sätt att markera avvikande ståndpunkter. Men när orden tryter och insikten om att det är för sent infinner sig, då har jag passerat gränsen till hopplösheten. Det är där jag befinner mig nu.
Nej, jag är inte en politisk aktivist som man kan möta på demonstrationer eller i våldsamt uppror. Jag skulle inte ens dela ut flygblad eller hålla i några plakat. Hade jag varit det skulle jag kanske inte ens ha gått in i uppgivenheten, men det gjorde jag för många år sedan. Det sägs att när fan blir gammal blir han religiös. Det sägs att den unga vänsteraktivisten blir högersinnad på gamla dagar.
Jag vet att det ligger mycket i dessa två talesätt, men jag avvisar ändå dem. Innerst inne tror jag att det handlar om något annat: det handlar om att man som åldrande människa har en livserfarenhet bakom sig. Den hade jag inte som ung. Denna erfarenhet skiljer sig förstås mycket människor emellan. Man behöver inte vara bitter för att se sammanhang som tidigare har legat dolda. Den egna blicken och erfarenheten formar de slutsatser jag drar.