Hos Tobbe. Vreden, sorgen, tyngden

Precis som vi gjorde då för ett år sedan: först en runda till Tobbe och sedan ut till Östersjön. Från dödsdagen tionde oktober 2014 och veckorna fram till begravningen. Då vi försökte förstå. Då vi försökte lära oss det nya. Det som innebar att vi aldrig mer kunde dricka en kopp kaffe hos Tobbe när vi besökt Alfons grav. Det som betydde två gravar: en död son och en död dotterson. Mitt yngsta barn och ett av mina barnbarn. Den nya tidens brutala sanning, den som nästan krossat och smulat sönder mig, den nya tiden som redan utan de personliga tragedierna är så tung att leva i och så svår att hantera förnuftigt.



Nu hade det gått ett år. På årsdagen höll jag mig undan. Nu vågade jag åka dit. Inte till hans hus och hem utan till kyrkogården i närheten. Han hade nära till sista vilan och på väg till jobb hälsade han på Alfons som redan låg där.

Jag satte en kruka höstblommor och ett ljus till honom. Ock ett ljus till Alfons. Läste de små korten och andra hälsningarna från andra människor, vuxna och barn. Höstregnet porlade, de gula löven föll på kyrkogården. Vad var det jag kände? Var det vrede, sorg eller tyngd? Det var allt det och mer därtill.


Så körde vi hela vägen från lilla Östervång förbi Degeberga och ut till Olseröd där ett vredgad hav mötte oss. Östersjöns magnifika vågor tröstar inte ett dugg, men de överröstar!

De överröstar både tankar och känslor. Man står där med hela kroppen lutad mot vinden, man ser hur vågskummet växer och vidgas.


Så åker man hem. Hem till tystnad och allt det som blev kvar.

Bilder: Astrid Nydahl