I kriget, 9 augusti: Libyens sönderfall

Tripoli centrum. Foto: T. Nydahl

“I Libyen är det en region mot en annan, i regionerna är det en stam mot en annan, i stammarna är det en familj mot en annan.” (Libyskt ordspråk)

“Libyen kommer att bli ett exempel för andra, vad det vill säga att återerövra sitt eget land.” (David Cameron)

När nu Libyen denna augustimånad helt faller sönder inför världens ögon och NATO-planen evakuerar västerlänningar istället för att bombvägen befria landet, är det fråga om ett sönderfall på regionernas, stammarnas och familjernas nivå.

Men det libyska ordspråket missar kanske en annan väsentlig faktor: religionernas nivå.

Libyen plågas, liksom så många andra arabstater, av det öppna och brutala kriget mellan de muslimska traditionerna och mellan en försvinnande minoritet sekulära mot alla de religiösa. Det Cameron trodde skulle bli ett exempel på verklig frigörelse blev istället - precis som det förutsades - ett exempel på hur störtandet av en totalitär regim med en stark ledare kan utlösa alla de underliggande och dittills tyglade motsättningarna. Att Libyens fall började i Benghazi var alls ingen tillfällighet, där hade sedan länge de Kaddafi-fientliga stammarna sin bas.

Att våra västerländska ledare bestämde sig för att flygbomba Libyen var inte heller en tillfällighet; de trodde sig kunna få makten över oljerikedomen i samarbete med Benghazi-familjerna, men de fick istället kaos och krig och oljan i islamisternas händer. Den rikedom som under Kaddafi finansierat Afrikas bäst fungerande välfärdssystem - sjukhusen, infrastrukturen, skolorna, bostäderna - stals av islamisterna med västvärldens goda minne.

Kaddafi i Benghazi. Foto: T Nydahl

Miliserna är likadana på en väsentlig punkt: de har alla en självsvåldig ledare och en viljelös samling disparata figurer som får utgöra hans pöbel. De anklagar varandra för än det ena, än det andra. Det som kallas “Kaddafianhängare” kan vara något helt annat. Det som kallas “islamism” kan vara en av trettio olika vägar till undergången. Illa utbildade som de är träffar miliserna hellre människor än annat. Döda människor räknas som en framgång.

Det Libyen jag själv hade privilegiet att se var som ett annat land på en annan planet. Det var en hård totalitär stat. Att den höll samman under så lång tid berodde inte minst på Kaddafis skickliga - och cyniska - spel mellan regionerna, stammarna och familjerna. Liksom i andra totalitära stater visste Libyens elit att ena dagens deltagande i den absoluta maktkretsen kunde innebära morgondagens fall och död.

Tripoli centrum. Foto: Thomas Nydahl

I Albanien under Enver Hoxha sades det att bästa sättet att godta sin egen dödsdom var att låta sig väljas till kommunistpartiets centralkommitté. På samma sätt förhöll det sig i Libyen. Ju närmare den absoluta makten, desto farligare för den egna säkerheten. Och det är i spillrorna av detta system inbördeskriget föds. Som i Irak, som i forna Jugoslavien, som i forna Sovjetunionen. Nu handlade det om att roffa åt sig. Det som USA och Europa inte kunde få gratis under Kaddafi kan de/vi nu ta som vi vill (om vi bara samarbetar med rätt stammar och familjer).

När västledarna flögs in för att hålla segertalen på ett hotell i Tripoli gällde det för stammarna och familjerna att stå dem så nära som möjligt. När de rest hem igen fanns det bara en sak för dem att göra: gripa till vapen, använda valfarserna som fasad utåt ("demokratin är säkrad") och sedan erövra så mycket av Kaddafis rikedomar som möjligt.

Vi ser resultatet nu: brinnande städer och byar, likhögar, sönderslagen infrastruktur, oljekällor som seglas bort som stöldgods på mindre nogräknade ägares fartyg. Det allra första fartyget som pumpade över miliskontrollerad olja kom från Nordkorea. I kaos kan stölderna begås. Och i samma kaos kan miliserna fortsätta härja och mörda. Vad var det för exempel Cameron?

Not: samtliga bilder tog jag i Tripoli och Benghazi redan 1983.