.jpg) |
| Foto: Astrid Nydahl |
Arvo Pärt fyllde sjuttio år den 11 september. Astrid kommer hem med senaste skivan: A Tribute, där tre körer under ledning av Paul Hillier framför hans verk. Dopo la vittoria från 1996/1998 gör kanske starkast intryck. Men också de övriga bidragen, och främst då Berliner Messe, ett nästan tjugofem minuter långt verk. Pärt, som föddes i Paide, Estland, har kanske blivit den märkligaste av alla de nya kyrkomusikkompositörerna, därför att han redan, trots (eller tack vare?) sitt moderna klangspråk blivit en del av kyrkorummets musikaliska huvudfåra. Idag reser Pärt mellan Berlin, England och Estland – med bara två ben har han skaffat tre rötter. Te Deum laudamus. I det sista stycket på skivan, som också är det nyaste, komponerat 2000, sjunger en av körerna så vackert att jag ryser. Jag lyssnar till Arvo Pärt under några av vardagens mest banala situationer, när jag skalar morötter, när jag panerar rotselleri eller när jag läser dagstidningen. Inget kan, som den nya skivan, bädda in både mig och mina rum i en känsla av helig frid.
Greta Garbo kunde äta vindruvor på filmduken så att första bästa amerikanska porrfilmsproducent hade fått slänga sig i väggen. Tala om sensualism. Tala om safter och munnar och doft av åtrå! Jag ser de berömda scenerna och suckar av glädje. När hon kysser, gör hon det med hela munnen, glupskt. När hon går runt i rummet och älskar med väggar och bjälkar gör hon det med hela kroppen. Det är ju hennes ärende: att med hela kroppen minnas sin älskade i detta rum. 1933 spelades dessa scener in. Vad är den moderna pornografin annat än ett hån mot dem som kunde få kött och ande att bli ett på duken och få filmpubliken att njuta så. Det är ju inte så konstigt att Greta Gustavsson blev Garbo med hela världen. Och hon får förlåta mig den plumpa jämförelsen med industripornografin. Det var bara det att kvällens mästerverk fick mig att tänka på hur mycket smörja som vräks över oss, i alla former av media, som ett avgrundsvrål från konsumismens offer. Denna tystnad. Denna stillhet. Nu igen. Dagarna som slår en bro mellan sommarens hetta och höstens friska, gnistrande oväder. Nu är det dessa dagar av stor tystnad och stillhet, dagar då jag sänker ner både kropp och själ i ett annat slags andning. Skrivandet blir då det centrala. Har nu ägnat ett par nätter åt musiken. Gått in i den, ensam, avstängd. Men från och med idag är det åter texten som ska skrivas. Ingen musik, inga störande element.
(De tre texterna här ingår i Inre frihet, 2007, som går att beställa med en rad till thomas.nydahl@gmail.com)