.jpg) |
| Hos kväkarna i Birmingham. Foto: Astrid Nydahl |
Jag vet att det finns en grupp läsare som ser min blogg som en form av beställningsverk, som om läsarna kunde begära av mig att jag skulle skriva om ditt eller datt bara därför att deras kärleksobjekt på andra websidor gör det. Jag har inga sådana plikter. Jag är ingen opportunist. Ändå skriver jag om ämnen som de flesta väljer att bortse ifrån. Så nu tar jag tillfället i akt, denna ljuvliga sommarlördag att visa de senaste sex böckerna jag skrivit. Är de möjligen uttryck för rädsla, opportunism eller ens en ovilja att förstå och analysera samtiden? Ni får tycka vad ni vill, förstås, men det jag visar nedan är fakta.
De visar bland annat att jag sedan 2009 varje dag arbetat med frågor som jag ger exempel på ovan. Jag har rest, läst, intervjuat, studerat och slitit mitt hår från Kidderminster i England till Tollarp i Skåne. Jag har lärt mig leva i ett nytt politiskt landskap där mina böcker inte längre recenseras i MSM-pressen (fram till och med Långsamhetens nej fick jag fina recensioner i de stora morgontidningarna och de alltmer föraktliga kvällstidningarna), där jag förhånas och kallas "extremist" och "populist", ja nu allra senast också något så groteskt som "en sverigedemokratisk intellektuell". Vad har man att sätta emot? Fakta förstås! De som läser mig vet ju vad jag står för. Att det finns en grupp önsketänkare kan jag inte göra något åt.
Jag har, som jag skrivit de senaste dagarna, inga problem med att läsa och lära av begåvade högerintellektuella, samtida eller historiska, lika lita som jag avstår från samma begåvning bland vänsterintellektuella, samtida eller historiska. Jag läser Friedrich Engels med samma intresse som jag studerar Jünger eller Nietzsche. Jag återvänder till Gramsci med samma intresse som jag bättre försöker förstå Spengler. Jag läser intellektuella som Lennart Svensson och Joakim Andersen på Motpol av det enkla skälet att det de skriver angår mig. Jag läser Arbetaren och Flamman på nätet av samma skäl. Jag har inga problem med att Nya Tider kommer i min brevlåda varje vecka. Och jag prenumererar på både Times Literary Supplement och London Review of Books därför att jag där finner några av de bästa kritikerna och essäisterna. Jag läser Times of Israel och Kyiv Post utan att för en sekund tro att det skulle göra mig till föremål för anklagelser av det ena eller andra slaget. Och jag fortsätter att läsa den handfull bloggare jag nu läst i rätt så många år. Det jag medvetet avstår är ryktesspridare, lögnare som trollar med truten mot betalning i press, radio och tv, och de maktens megafoner vi finner i hela det politiska hönstret från vänsterpartiet till moderaterna. Jag är inte ansluten till något politiskt parti. Det har jag inte varit sedan 1978. Jag är inte medlem i någon annan organisation än Sveriges Författarförbund, och det har jag varit i nästan fyrtio år.
Jag går ingens ärenden. Jag går inte att köpa. Och jag skriver inte något för att en, tio, hundra eller tusen människor ska bli glada. De som vantrivs i mina texter kan söka sig till andra. Nätet - och inte minst världslitteraturen! - har massor att erbjuda.
Böckerna finns alla att beställa från mig. Det är bara att skicka en rad till thomas.nydahl@gmail.com
.jpg)
IDENTITÄRT. Om rötter, identitet och politisk aktivism. Det är förstås ingen tillfällighet att den utges detta valår 2014. Som gamla läsare av mina böcker och min blogg vet markerar jag ofta ett främlingskap inför den politiska världen och dess villkor. I förhållande till den politiska klassen är jag både utanför och bortom. Den verkliga makten finns inte i riksdagshuset. Jag betraktar också den klassiska vänster-högerdikotomin som föråldrad och alltmer irrelevant. Vi lever i en epok präglad av både nya och annorlunda motsättningar. Den politiska klassens olika partibildningar är sedan länge utbyt- och förväxlingsbara. I arbetet med Identitär-boken har jag haft ambitionen att berätta om något okänt och i viss mening nytt. Vad skulle poängen vara att ännu en gång veva det politiska positivet med välkända fakta? Min bok belyser i många avsnitt hur jag förhåller mig till ämnet. I förordet och i en avslutande avdelning reflektioner ger jag min syn på identitärerna och de sociala, politiska och kulturella omständigheter som rörelsen fötts ur.
Vi lever i en tid då medier och myndigheter ljuger ikapp. Vid sidan av den öppna lögnen använder de sig också av ett nyspråk som både förvirrar och förvrider. Svart blir vitt, falskt blir sant. Hur kan man försvara friheten och oberoendet i en sådan tid? Hur kan man ens tala sanning när omgivningens världsbild byggs på lögner och nyspråk? I nya boken reflekterar jag kring detta. Boken ingår i en tradition som kallas tankebok just för att den fäster tankarna och reflektionerna på papper. Jag har tidigare publicerat sådana tankeböcker, som Förensligandet, Den tysta zonen och Inre frihet.Nya boken Solitär i nyspråkets tid tar dock steget vidare in i det som inte bara har med individen att göra, över till filosofins, politikens och de kollektiva processernas betydelse. I dagens Sverige, allt mer likt ett STASI-inspirerat kontrollsamhälle, blir avvikande, kritiska och alternativa tankar för varje dag alltmer hånade, stämplade och förföljda. Därför är min bok också ett försvar för den enskilda människans rätt att kritiskt betrakta sin samtid, dess maktsystem och repression.
Nydahl som beskriver sig som ”pessimist av naturen” har skrivit en bok fylld av patos och omsorg om ett samhälle som de flesta andra blundar för. Det är modigt gjort och det är en bok som förtjänar ett seriöst mottagande (Anna Brodow) En häpnadsväckande djärvhet hos en författare som brukar mötas med respekt. Skall han för detta tilltag slaktas som ett lamm eller marginaliseras med tystnad? (Lars Vilks) Black Country är fri essäistik när den är som allra bäst! (Artur Szulc).
BLACK COUNTRY.Resor och läsningar i engelska West Midlands, om industrialismens födelse och utveckling, klassklyftornas brutalitet och multikulturens myter och realiteter. Med fotografier av Astrid Nydahl.
BLACK COUNTRY.Resor och läsningar i engelska West Midlands, om industrialismens födelse och utveckling, klassklyftornas brutalitet och multikulturens myter och realiteter. Med fotografier av Astrid Nydahl.
Sextio år senare. Mellanöstern, den libyska krigsvåren och islamiseringen.Två av texterna – de två långa – handlar om den israeliska och arabiska miljö jag rest i och berättar om politiska, religiösa och kulturella processer inom länderna och mellan dem. Den första texten, geografiskt placerad i Israel och på Västbanken, skrevs till stor del under Gazakriget men rör sig både långt bakåt och framåt i tiden. Den andra är en utvidgad dagbok från den så kallade ”arabiska våren” utifrån det libyska exemplet, och spänner i tid från de första dagarnas protester i Benghazi, över NATO-ingripandet, fram till mordet på Kaddafi i Sirte. Texten om Black Country är ett förarbete till den bok som utkom 2012, och handlar också om denna typ av processer. Regionens avveckling som industriellt centrum fram till den postmoderna tillvarons arbetslöshet, fattigdom, gettotillvaro och den inflyttade islamiseringen är bärande teman. Den sista och korta dagboken skildrar skeendet under våren 2011 från sjukbäddens horisont.
Med denna bok - Kulturen vid stupet - vill jag markera att jag tar ytterligare ett steg bort från den svenska kretsen av litteratörer och posörer. Den har inte intresserat mig på länge, men jag har väl ändå trott att det fanns någon mening i att kultursidorna skulle recensera mina böcker. Erfarenheterna efter de fyra-fem senaste böckerna säger mig att det är totalt meningslöst. Alltför många usla texter av usla skribenter har givit mig magont. Det finns ingen anledning att fortsätta så.
"Kulturen vid stupet heter Thomas Nydahls nya essäbok som han själv låtit trycka i ett vackert band och distribuerar via sin blogg. Jag hör till hans bloggs många trogna besökare och finner där en stilist med alltid läsvärda reflektioner kring liv, litteratur, musik och kulturkritik. Att jag dessutom i hög grad delar hans litterära valfrändskaper gör honom förstås inte mindre intressant. Bland annat den östeuropeiska, eller i bredare mening den centraleuropeiska, litteraturen ligger honom varmt om hjärtat, och den upptar mycket riktigt en viktig del av boken." Så skrev Einar Jakobsson i sin blogg Rapsodi.