![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
Jimmie Åkesson: Tio år som partiledare 2005-2015. Samlade tal, texter och bilder i urval (Asp & Lykke 2016)
När SD-ledaren Jimmie Åkesson ska sammanfatta sina första tio år som partiledare gör han det i ett praktverk. Det är en både form- och innehållsmässigt tung sak. Frågan är vad man kan lära av den. Det första jag ser är hur det sker en förskjutning i hans argumentation. Det andra är hur han och partiet i viktiga sakfrågor – till exempel utrikespolitiska sådana – rör sig från något som liknar ointresse till engagemang. Världen förändras. Livet förändras. Och med det sagt har jag också pekat på det viktigaste av allt: SD:s förändring. Från att ha varit en ökänd sekt till att bli ett stort, folkligt förankrat parti med allt större väljarstöd har SD genomgått både den ena och den andra ekluten.
När man läser jubileumsboken kan man förundras över att Åkesson ridit ut, bemästrat och överlevt dem alla. Men eklutens betydelse är just att man härdas i strider och motsättningar. Det farliga i politikens värld är därför alltid om härdandet gör den enskilde förhärdad och bortom normala känslor och tankar. I Jimmie Åkessons fall finns det ett lärorikt exempel som också ingår i boken: den dag han bestämmer sig för att han måste stiga av tillfälligt för att överleva som människa och partiledare. Det sker den 17 oktober 2014 och trots att många kraxade om slutet för både honom och hans parti kom han tillbaka, kanske med större beslutsamhet. Ty nya strider väntade. Och med SD:s principiellt deklarerade nolltolerans mot idiotier av skilda slag – inte minst rasistiska uttalanden – fick han snart nog också gå igenom flera händelser som ledde till utrensningar från partiet.
2010 talade Åkesson vid Utrikespolitiska föreningen på Linköpings universitet. Han sa då bland annat:
”Det finns ett stort, viktigt område som – åtminstone som det ser ut nu – inte kommer att få ett egen kapitel i vårt valmanifest, och det är utrikespolitiken.”
I sitt sommartal i Sölvesborg 2014, alltså bara fyra år senare, dröjer Åkesson vid en mängd utrikespolitiska frågor, och han säger:
”Till alla världens islamister vill jag säga följande: Ert krig mot de kristna i Irak, er slakt på kristna familjer, är ett angrepp på hela den kristna, västerländska och demokratiska världen. Ni kan aldrig döda oss alla och ni kan inte vinna.”
Från svalt intresse till starkt engagemang alltså. Vad har hänt? Jag tror att svaret är mycket enkelt. SD och Åkesson har förstås sedan länge sett att det som sker i världen och som skulle kunna betraktas med utrikespolitiska ögon, i själva verket påverkar oss så mycket att det i hög grad också är inrikespolitik. Den stora våg av människor som utnyttjade Sveriges öppna gränser för att söka asyl under 2015 kunde genast skrivas in i en sådan kontext. Krigen i Irak, Syrien, Eritrea, Somalia, Etiopien fanns redan inskrivna, men också konflikter och krig så långt bort som i Afghanistan skulle komma att förändra Sverige.
Det är dessa människor och allt det de tagit med sig som nu också präglar svensk vardag, ner på minsta bynivå. Vi bevittnar frekventa gruppvåldtäkter, brutala rån, misshandelsfall, ja också mord. Om Åkesson inte resonerat kring detta hade han begått samma misstag som landets övriga partiledare, vilka i sann Merkel-anda bara mässat om att "vi klarar av utmaningarna”. Men varken Merkel eller vi gör som bekant det längre. Det handlar inte alls om "utmaningar". Det handlar om gigantiska, oöverblickbara problem av social, kulturell och demografisk karaktär.
Med islamismens våld som en mycket stark ingrediens i det nya Sverige och Europa, måste förstås också Åkesson förhålla sig inte bara kritiskt, utan konkret och konstruktivt. Redan i sommartalet säger han saker som visar på de stora socialpolitiska frågorna och hur de förändras med den stora invandringen. Den konstruktiva sidan visar sig när han ställer frågan: ”Vad är flyktinghjälp?”
När jag hamnar i diskussioner om SD så är rasistkortet alltid det första som tas fram. Det andra är nazistkortet. Hur ska jag förhålla mig till dem. Jag brukar hävda att man måste läsa ett partiprogram för att säkert veta. Man kan inte leva utifrån rykten och hörsägen. Jag skulle vilja hävda att denna bok kan fungera som ett korrektiv till alla ”jag har hört att…” och ”det var någon som sa att…” – här finns de, texterna och talen och de utgör en säker källa till de faktiska förhållandena. Det är en annan sak att tal alltid är problematiska som läsning. De är skrivna för örat, inte ögat. Men fakta finns likväl där.
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
Bokens sista text är det tal Åkesson höll vid partiets landsdagar i Lund den 28 november 2015. Det är drygt ett år sedan och om bara några dagar går han in på sitt partiledarår nummer 12. I Lund underströk Åkesson att SD idag är ett parti som förskjutit hela den svenska politiska debatten. Det som före 2015 var ”rasism” och ”nazism” är idag officiell socialliberal politik. Sossarna har dragit i handbromsen. Moderaterna vill växa med en politik som egentligen är en kopia av SD:s. Det är sannerligen en parodi och ett spektakel. Jag har aldrig förväntat mig något annat av den politiska klassen. Medlemmarna i den kan sälja sina egna mödrar för en taburett. Men SD då? Den frågan hänger jag ut för läsning.
Det jag just skrivit är ett försök att teckna en bild av det praktverk som just utkommit. Det är – om inte annat – ett viktigt tidsdokument och en källa för framtida diskussioner. För den som vägrar diskutera på hörsägen-nivå är det förstås ett välkommet bidrag.
Jag håller mig långt ifrån partiväsendets olika uttryck, men jag är sannerligen inte ointresserad av det som sker. Även om förhållningssättet är grundläggande kritiskt så ansluter jag mig inte till de demagoger på ömse sidor som sägs "debattera" i vårt arma land. Den som i rikspressens hojtar om att "hyfsa debatten"är ofta de allra värsta när det gäller användningen av epitet och ryktesspridning. Ingen är betjänt av denna förfärliga utveckling. Jag har inga illusioner om att man skulle återfå (?) en saklig och konkret debatt. Tvärtom är jag rädd att vulgariseringen och polariseringen kommer att tillta.
