Bild ur boken

Man kan säga att Albanian village life. Isniq – Kosovoav Ann Christine Eek i första hand är en unik fotobok om vardags- och högtidsliv i ett mycket fattigt samhälle väster om huvudstaden Prishtina. Året är 1976, Kosovo är alltjämt en del av Jugoslavien och inte minst det serbiska herradömet i det geografiska hörn som 1974 fått status som autonom provins (ett beslut som under Miloševićs tid vid makten 1989 revs upp och ledde till outhärdliga förhållanden för den albanska befolkningen).

Men det är en bok som är så mycket mer. Den har en mycket tragisk bakgrund i mordet på Eeks kollega, socialantropologen Berit Backer, som 1993 mördades i sitt norska hem av en mentalt störd alban. 

Eek och Backer hade planer på ett samarbete med föreliggande bok, eftersom Backer avlagt sin masterexamen 1979 vid Oslo universitet med avhandlingen Behind Stone Walls: Changing Household Organization Among the Albanians of Kosovo.

De två hade mötts i Albanien 1975. I det albanska fanns en kunskap och ett intresse de delade. Tillsammans levde de under sju veckor  i det lilla samhället Isniq. Projektet var unikt, både för att de fått tillträde till Isniq, och för att män och kvinnor i detta strängt traditionella samhälle släppte dem inpå livet.

Bild ur boken

Boken dokumenterar mänskligt liv från vaggan till graven. De skildras som äkta makar, som föräldrar, som gamla. De skildras vid bröllop med samma självklarhet som på fälten där de arbetar. I hemmen släpps kameran in. Den verkar inte genera, förmodligen för att de avporträtterade människorna fått förtroende för fotografen. 

Det finns familje- och släktberättelser som utgör ett nav för berättelsen. Eek är ytterst noggrann med detaljerna, vilket också ger hennes text styrkan som uppstår när man är mycket seriös och väl dokumenterad. Ändå är det de svart-vita fotografierna som talar starkast till mig. De äger en stram saklighet men befinner sig också nära de enskilda individerna, som aldrig poserar men befinner sig i livets egen rörelse. En leende kvinna som sitter på huk, tvättande utomhus. Allvarliga kvinnor som leder en medsyster till det stundande bröllopet. Sörjande män som samtalar i grupp efter en begravning. En man som lastar av de tunga säckarna från vagnen hans hästar dragit, också han leende.

Denna pendel mellan vardag och högtid är mycket gripande. Inget av det livet bär på tycks saknas, berättelsen är närvarande hela tiden.

Bild ur boken

Närvarande är den också i skildringen av den könsåtskillnad som sedan urminnes tider präglat denna lantliga miljö. I det fjärde kapitlet, Behind the stone walls – women´s world, får vi i bild och ord berättelsen om hur stenhusen med sina höga stenmurar skyddade kvinnorna från insyn, men också hindrade dem att frestas av omvärldens miljöer. 

Här ser vi ett litet samhälle på Balkan – en beståndsdel i det av Tito styrda rike som sades vara ”socialistiskt” och baserat på ett slags självförvaltning. Det är en avgrund mellan 1970-talets jugoslaviska retorik och den verklighet människorna i Kosovo levde i. Fattigdomens alla tecken visas på bilderna, men den till trots ser vi människor som utstrålar såväl livsglädje som stolthet.

Det senare känner jag igen från mina fyra resor – varav en längre som tog mig till landets mer isolerade trakter - i Albanien vid samma tid. Enver Hoxhas regim befann sig i konstant politisk polemik mot Titos. Albanien var också mycket fattigt, det såg vi inte minst på landsbygden, men livsglädje och stolthet verkade vara självklara yttringar. Frågor som ”Vad tycker du om vårt land?” kunde man få över en kopp kaffe, och det uppfattade jag aldrig som tillrättalagda regimröster.

Bild ur boken

När situationen i Kosovo förvärrades och landet gick mot brutal konfrontation, etnisk rensning och slutligen krig hade det redan uppstått en hotfull stämning som Eek skildrar mycket starkt. 

Vi kan konstatera att Miloševićs sedan länge är död. Kosovo fick bli självständigt men är alltjämt starkt beroende av omvärldens stöd.

Bilderna ur boken publiceras här med Ann Christine Eeks tillstånd.

Foto: Astrid Nydahl

Försiktigt och med stor tveksamhet kommer jag att skriva i den här gamla bloggen.

Reglerna är hårda: minsta försök till politisk partipropaganda i kommentarfältet leder till avstängning.

Foto: Astrid Nydahl

En vecka och lite mer blev ett inferno på bloggfronten. Jag ville en gång för alla kapa bandet till de partipolitiska agitatorerna men visste inte hur det skulle gå till. Hellre förstörde jag bloggen än fortsatte.

Hösten blev i nästan alla avseenden fasansfull. Vårt dyra projekt med Anne-Marie Berglunds brev ett fiasko. Totalt antal sålda: 54 exemplar! 

Inte en enda kultursida skrev om boken. Det gjorde däremot Björn Kohlström i sin litteraturblogg Bernur. Han fick i höstas Madeleine Gustafssons kritikerpris och hans ord väger alltid tungt. Sex sålda exemplar kan kopplas till hans recension. 

Men de Anne-Marie Berglund-dyrkande kritikerna på t.ex. DN, Svenskan och Aftonbladet skrev inte ett ord. Det gjorde inte Husis i Helsingfors heller. Och från det så kallade "Anne-Marie Berglundsällskapet" inte så mycket som ett muspip.

När ska man lära sig? Efter 49 år i branschen har jag uppenbarligen inte lärt mig ett dugg.

Jag åkte på en ny vidrig sjukdom, som är kronisk och ej behandlingsbar: Cricopharyngeusdyskoordination. Esofagusdysmotorik (vilket betyder Faryngeal dysfagi) Förmågan att svälja är redan nedsatt till 50%. 

De nya elpriserna har tagit ifrån mig den lilla marginal jag hade på pensionen. Det blir, enkelt uttryckt, tungt framöver.

Så vad spelar en havererad blogg då för roll? Bara en sak, nämligen läxan jag lärt mig, att aldrig mer låta bloggen bli en arena för de partipolitiska intressena. Oavsett vilka de är står de mig upp i halsen, och det är mitt eget fel att jag ens tagit i dem med tång.

Foto: Astrid Nydahl

När Per Helge och jag gav ut en brevväxling i skuggan av Balkankrigen, "Som om hopp funnes", var det ännu 1990-tal. I DN:s recension (man fick sådana på den tiden) påpekades att vi förmedlade "en vantrivsel så djup att den gränsar till misantropi".

Vår bok utkom 1995 men skrevs medan dessa barbariska krig fortfarande pågick (Bosnien, Kosovo).

Nå, så många år sedan, så vad ska man säga att man gör i dag? "Vantrivas"är ju en grov underdrift! Misantropin är en av de anklagelser som sedan många år riktas mot mig. En annan är misogynin. Och som avslutning på det gångna året fick jag "gubbigt" i ett mail.

Jag har aldrig låtit mig beröras av så ytliga små nålstick. Sitt kön kan man inte fly ifrån (vilken tid vi lever i påverkar inte faktum). Sin förståelse av världen och de mänskliga villkoren kan inte ens med partipolitisk terapi arbetas bort.

Det är en välsignad tur att man i sitt minimala umgänge inte befinner sig nära människor som fastnat i samtidens dy.

Vid Landön. Foto: Astrid Nydahl

I väldigt många år var Landön vårt dagliga morgonfika-mål. Året runt har vi trivts där. Men så hände det något som tog lusten ifrån oss. 

Det är trist att inte kunna växla ord - rentav samtala! - med trevliga människor som bor där ute. Ännu tristare är att en tyst och fridfull plats vid havet försvunnit för oss.

Kompromissa skulle nog inte fungera. Vi har sedan i fjol sommar valt oss en ny plats som fungerar, men förstås inte lika bra. 

När människor fortsatt att kuska runt i världen har jag betraktat turer till Bosarpasjön, Hässleholm, Korsholmen och Bromölla som perfekta. Jag sätter mig aldrig på ett svenskt tåg, därtill är riskerna för stora. Och jag betraktar fortfarande Manchester hösten 2018 som min sista utlandsresa (om det inte skulle lyckas oss att hälsa på vänner i Köpenhamn under 2022).

Det är inte alls nödvändigt att resa. Det är en postmodern myt. Det vi kallar resande i dag är ju i själva verket en form av konsumtion. Människan konsumerar resmål, städer, stränder, öar med tillhörande exotism i form av mat och dryck. 

Georges Bataille levde åren 1897-1962. Under dessa år rasade två världskrig, de totalitära systemet fascism, nazism och kommunist präglade korta eller längre tidsrymder. Hitlers besatthet vid judarna ledde till det största folkmordet i modern tid, Förintelsen. Den sovjetiska kommunismen blev med Gulag ytterligare en dödsstöt för eventuella illusioner eller förhoppningar. Europa hade flirtat med avgrunden. Folken gav de absolut farligaste ledarna makten. Det skulle upprepas på Balkan under 1990-talet, då den serbiska nationalfascismen under en allt för lång tidsepok tilläts fördriva, plundra, våldta och mörda andra etniska grupperingar i Kroatien, Bosnien och Kosova.

Georges Bataille var, som andra, ett barn av sin tid. Han anklagades till exempel av Breton för att vara fascist, eller ”sur-fascism” som med anspelningen på surrealismen skulle peka mot ”en högre form av fascism” (Gustav Strandbergs efterord i Essäer). Men det var Simone Weil som var han starkaste kritiker.  Hon betraktade hans ”politiska övertygelser som själva antitesen till den kommunistiska kampen” (Strandberg).

Weil menade att Batailles syn innebar att revolutionen sågs som det irrationellas triumf, medan hon själv betraktade den som det rationellas. Det är under tidigt 1930-tal dessa bataljer utspelar sig och de ledde 1934 till att den gemensamma tidskriften lades ner.  Det ger också en fingervisning om att det fanns intellektuella som dyrkade kommunismen, oavsett vad de i övrigt ansåg om tidens mordiska ideologier.

*

Supervert.com beskriver honom som surrealist och intellektuell i förtruppen, starkt präglad av en barndom med en suicidal mamma och en blind, syfilitisk pappa (det finns också uppgifter om att pappan förgripit sig på honom). Ideologiskt/politiskt rörde han sig över hela det tidstypiska spann som fanns i fascismen, övergick i socialismen och sedan försvann ner i en annan riktning, som kanske kan beskrivas som ”icke-revolutionär”.

Hans upptagenhet vid det låga – rent fysiska aspekter av det mänskliga; det köttsliga, avföringen och blodet – blir också tydligt i hans skapande. 

Med Nietzsche växer hans intresse för filosofiska aspekter av den anti-moderna kritiken. Denne är också föremål för flera av essäerna i Essäer 1927-1939. Bataille analyserar till exempel Elisabeth Förster-Nietzsche (systern). Det är väl känt att Nietzsche själv avskydde hennes man, antisemiten Bernard Förster, och Bataille skriver:

”Det tonfall med vilket Nietzsche under sin livstid svarade de efterhängsna antisemiterna gör det omöjligt att behandla frågan lättvindigt och att förlåta det förräderi som denne Judas i Weimar (syftar på Richard Oehler, Nietzsches kusin och medarbetare till hans syster, min anmärkning) gjort sig skyldig till: Nietzsche framträder där som ´vingklippt´.”

*

”Galenskapen är också döden. Inte för Bataille. Varför var Bataille skyddad från den fria, galna tanken? Jag kan inte säga det. (Marguerite Duras, ur Att skriva, översättning av Kennet Klemets). 

Nå, var då Bataille ofri och sund i tanken? Det har jag svårt att se.  Å andra sidan kunde Duras som delvis samtida se något annat.

*

I sin essä Det erövrande samhället: Islam (i Den fördömda delen) skriver Bataille:

”Man får inte glömma den allmänt despotiska karaktären hos det islamska herraväldet. Grundar sig inte friheten i revolten och är den inte samma sak som vägran till underkastelse? Men själva ordet islam betyder underkastelse. Den är muslim som underkastar sig.”

Här visar Bataille hur oförenlig friheten är med islam. Det är inte ett påfund av sent datum utan ett väletablerat faktum.

*

När  Katarina Frostensson på 1980-talet hade översatt Georges Batailles Himlen blå blev hon uppringd av Sara Lidman som skällde och anklagande frågade hur hon ”kunde ha att göra med en sådan bok”. Frostensson försöker förstå vad som väckte Lidmans vrede. Var det gestalten Lazare som bygger på Simone Weil, eller var det ”den gränslösa sexualiteten”? Frostensson berättar om händelsen i sin bok K (2019, sidorna 90-92). Hon kommer fram till att det förmodligen handlat om ”bilden av Simone Weil som en puritansk och osexig olyckfågel, den underliggande motviljan i den skildringen som stötte Sara L.”

Himlen blå är en av de nyutgåvor som Faethon publicerar.

*

I essän Fascismens psykologiska struktur från 1933 skriver han:

”Att på det här sättet väcka liv i uppenbart anakronistiska vålnader skulle utan tvekan vara förgäves om inte fascismen hade återupptagit och återskapat denna process från grunden inför våra ögon – genom att, så att säga, utgå från intet – för att grundlägga sin makt. Fram till våra dagar har det endast existerat ett enda historiskt exempel på en plötslig formatering av total makt, nämligen det islamiska kalifatet (...) På samma sätt som det gryende islam representerar fascismen grundandet av en totalt heterogen makt som har sitt manifesta ursprung i rådande oroligheter (...) Först och främst utmärks den fascistiska makten av det faktum att dess grund på en och samma gång är religiös och militär utan att dessa vanligtvis åtskilda element kan separeras från varandra: den framträder således från första början som som en fullbordad koncentration.” (sidan 227-228)

*

Nej, det gick inte att skriva en recension. Jag är långt ifrån färdig med de här böckerna och jag kommer med största sannolikhet återkomma till dem.

Foto: Astrid Nydahl

Hädelsen, eller hetsen som det numera heter, har på nytt blivit en otillåten handling.

Friheten att häda, eller att predika mot den lära som kyrkan omfattade, var ett steg på vägen mot religionsfrihet. Förbudet mot att hetsa har införts i en tid när religionsfriheten är förverkligad och självklar, men där nya trossatser, som regel inte förankrade i ett kristet tänkande, har intagit den gamla överhetsreligionens plats.

Människor förföljs inte längre för sin övertygelses skull - eller hur, inte i vår del av världen - men de kan komma att förföljas för att de hetsar eller "hatar", som det ibland heter (...) Och när de avvikande är tystade, finns det ju heller ingen anledning att bekämpa dem - eller att hetsa mot dem.

Foto: Astrid Nydahl

När Kristian Lundberg utkommer med en ny prosabok och den fokuserar på alkoholism och narkomani är det en självklarhet att läsa, och att göra det med största uppmärksamhet och ödmjukhet.

Lundbergs omfattande författarskap har ofta kretsat kring ett rum i centrala Malmö, ett rum där en son vistas och där en kristen livshållning utgör ett slags kitt för vardagen, skrivandet, livet.

I den nya boken är sonen förlorad, liksom bostaden, familjen och vännerna.

”Efter flera års rak nykterhet går jag, utan att egentligen tänka mig för, rakt in på Systemsbolaget och köper mig en enliterstetra med vitt vin.”

Hans identitet som gammal missbrukare är stark, för en pojke som börjat fylla sitt inre svarta hål med droger i mycket unga år kan det vara bli så.

”Jag hade äntligen nått fram till den plats där jag visste att jag egentligen hörde hemma.”

Lundberg blir uteliggare, det hårdaste öde som kan drabba en människa. Han sover ibland på härbärget på Kvarngatan, men också i ”Kulvertar. Bunkrar. Passager. Övergivna, bortglömda områden.”

Dagtid kan han vila på Café David som drivs av Stadsmissionen. 

”Jag anpassar mina droger efter dygnsrytmen. Men jag hatar det”

”Jag vill verkligen försöka hitta den exakta punkten när jag gick över gränsen och påbörjade den här återkomsten från att vara författare till att bli en dygnetruntnarkoman som inte ens gjorde uppehåll när kroppen var helt slutkörd...”

Omtalad just som författaren får han andra knarkares förtroende, med pengar och heroin de ska tjäna pengar på. Så blir det förstås inte alls. Pengarna försvinner och heroinet förbrukas. Lundberg väjer inte för sanningen, han blir en kriminell som stjäl från andra knarkare. Hans bästa verktyg är inte längre en skrivmaskin utan en bultsax.

Han skriver:

”Du har vaknat. Din kropp är avmagrad, stel. Du heter fortfarande Kristian Lundberg, precis som du gjorde när du inte var en kastlös heroinist...”

”Jag skall försöka berätta om hur det var och vad det var som kom att ske. Allt det jag berättar är sant.”

”En alkoholist och narkoman. Och jag är bägge delar.”

”Vad jag äger? Ingenting, minst av allt mig själv.”

Hans identitet är så förvanskad att han ber: ”Jag vill att allt det som är jag skall sluta vara Kristian Lundberg.”

Att förlora kan vara allt ifrån att mista ett ting till en identitet. Han har förlorat allt, bokstavligt talat:

”Det finns ingenting som jag inte har förlorat. Min son. Mina uppdrag. Mina vänner. Min familj. Min lägenhet.”

Är då denna bok helt sann, helt självbiografisk? Vi har som läsare inget val, vi måste se bokens djupa sanningskrav:

”Det finns ingenting mer hopplöst än att skriva självbiografiskt (...) Ändå är det mitt enda verktyg. Det självbiografiska.”

Frågan är var missbrukarberättelsen börjar och var den tar slut, och var den trovärdiga texten tar tag i, respektive släpper sitt ämne. Lundberg ställer själv den avgörande frågan, när han skriver ”Kan man skriva om allt? Självklart.”

Litteratur och liv kan aldrig skiljas åt. I Lundbergs fall är det påståendet särskilt giltigt. Han sätter gång på gång allting på spel. Han har ju inget att förlora! Men han har också starka drivkrafter.

”Ingen har bett mig utföra det här arbetet. Ingen har ens lovat att läsa mitt manus. Det kan hända att jag tänker att jag vill förklara mig. Det kan hända att jag drivs av en önskan om att få gottgöra och be om ursäkt.”

”Mitt beroende fick kosta vad som helst. Min son. Kärlek. Syskon och familj. Arbeten och uppdrag.”

Det är mycket länge sedan jag läste en ny svensk bok som så starkt drabbade mig. Den är plågsam redan i kraft av sitt ämne. Men den är också plågsam som en självbiografisk text av en Malmöförfattare. Mitt Malmö är i många avseenden detsamma som Lundbergs. När han sitter vid ett bord med andra narkomaner på Sevedsplan drar jag mig till minnes barndomsåren där. Allt går att känna igen. Ändå är allt fullständigt omöjligt att acceptera. Det svarta hålet man ramlar ner i. Den sugande rörelsen i jakt på inre frid och ro. Katastrofen. Jag bugar mig för en mästerlig berättelse om allt detta.

Foto: Astrid Nydahl

I dag tänkte jag återvända till gangstersekten IS och deras förbrytelser i en så kallad "svensk kontext". Detta är en ingress bara, ni såg säkert rubrikerna under tisdagen:

"Lina Ishaq, 49, åtalas för grov krigsförbrytelse och folkrättsbrott. Hon är misstänkt för att ha medverkat till att hennes son användes som barnsoldat.Sonen dog – i strid – bara 16 år gammal. 

 

Detta är första gången åtal väcks i Sverige för brottet krigsförbrytelse genom användande av barnsoldat."

Det finns väldigt goda skäl att begrunda detta. Två saker sticker ut just i vår epok. Det första är att Lina Ishaq anslutit sig till IS, Islamiska Staten. Det andra är att hon offrat sin son i det heliga krig hon sympatiserar med.

Lina Ishaq är född i Halmstad i en kristen familj. Men den informationen är bristfällig. Denna familj hade sina rötter i Irak.

Den så kallade "radikalisering"som skett kan alltid bortförklaras, t.ex. med att hemlandet utsatts för svåra övergrepp av västmakterna. Men det är en dålig ursäkt. Är det någon som förstört arabiskt kulturarv så är det IS. Läs på om Palmyra och de islamistiska krigarnas rasande angrepp på och förstörelse av detta kulturarv. 

Jag har inga illusioner om att hon kommer att dömas för de brott hon begått. Vi lever i ett land där ingen tar islamismens förbrytelser på allvar.

Foto: Astrid Nydahl

Läst Adornos föreläsning Den nya högerradikalismen (oklart vad det då, 1967, betydde i jämförelse med nu, antar att det främst syftade på NPD). Konstig översättning från tyskan gör den svårläst. Omslagstexten talar om ”nazifascism”, ett helt vilseledande icke-existerande begrepp eftersom nationalsocialismen och fascismen var två helt olika system (vid behov redogör jag gärna för det). Efter att ha läst den och insett att den saknar relevans undrar jag varför tidens hojtande propagandister sett till att den utgivits på svenska. Det är inte bara slappt i stilen utan också i tanken. Inte ens en föreläsning utan snarare ett muttrande småprat i ämnet (där man t.o.m. skrivit in publikens skratt!). Lars Raattamaas efterskrift gör irrelevansen än tydligare, då han jämför nazitiden och Förintelsen med vår tid som kräver ”Black Lives Matter och Fridays for Future (...) det absoluta nuets vrede på guldvåg”. Man häpnar!

Verkligt relevant är däremot Ervin Rosenbergs understreckare i Svenska Dagbladet, Cancelkulturen är vår tids totalitarism. Utifrån ”La révolution racialiste, et autres virus idéologiques” av Mathieu Bock-Côté, skriver han initierat om det som dagligen plågar oss

Rosenberg skriver:

Det häpnadsväckande med våra dagars kulturrevolution (”den tredje nedisningen”) är att kampen ses som en raskonflikt, som de rasifierades kamp mot de vitas exkluderande och förtryck. Västvärldens vita samhällen, hävdar kulturrevolutionens förkämpar, utmärks av strukturell (eller systemisk) rasism, nykolonialism, islamofobi och sexism (misogyni, homofobi och transfobi med mera). Om de rasistiska samhällena känner sig hotade ryggar de inte ens, hävdas det, för fascistisk våldsanvändning genom sina poliskårer och domstolar. 

För att befria de förtryckta minoriteterna måste progressismens krafter nedmontera de vitas orättvisa välde och skapa en ny verkligt inkluderande civilisation. De vita ska förmås att se sig sådana de är, bekänna sina vita privilegier, underkasta sig en omskolningsprocess (anti­rasism- och mångfaldsträning), detta för att i någon mån bli av med sin ”vithet” och ansluta sig till de rasifierades kamp för en rättvis värld. 

Hela den intressanta understreckaren kan läsas här.

Foto: Astrid Nydahl

Nej, jag är inte en anhängare av konspirationsteorier. Inte heller ägnar jag mig åt häxkonster och seanser av olika slag.

Men... som man brukar säga. Och fortsättningen hos mig skulle då lyda: varför i hela friden kartläggs hela befolkningar? Varför ska jag bära på ett "pass" som bevisar något för att ens få besöka en restaurang i framtiden?

Jag har alltid varit av den olydiga sorten. Det är mig helt främmande att lyda sådana direktiv. Men om jag måste visa detta "pass" för att ens ta bussen? Då får jag avstå bussen också. Läkarbesöken då? Tre stycken är inbokade januari-februari. Jag är kallad till dem. Jag tar förstås på mig munskyddet. Men "pass"? Aldrig i livet.

Foto: Astrid Nydahl

Tidningsredaktörer, prästerskap, politiker, dagens folktalare och statstjänstemän - även om de kan tyckas ha högst olika politiska inställning och uppfattning i religiösa frågor - är i grund och botten en och samma grupp såtillvida de endast är olika ingredienser i det skum som alltid flyter på samhällets yta. (Thoreau: Dagboksanteckningar, översättning av Peter Handberg)

Jag brukar här i bloggen tala om den politiska klassen. Med det menar jag varje man och kvinna som försörjer sig - får betalt! - för att befinna sig i ett parti, ett pressorgan eller på annat sätt tjäna makten. Den politiska klassen inkluderar i högsta grad den svenska kyrkan och de intresseföreningar som lever i symbios med den översta makten.

Varför måste vi fjärma oss från den politiska klassen? Det är i grund och botten en banal fråga. Vi måste helt enkelt göra det för att bevara vår inre frihet, den som möjliggör reflektioner, tankar och handlingar som präglas av just friheten. Att inte tillhöra är att vara människa fullt ut. Den politiska klassens spel försöker framställa dessa partier som varande olika ideologiskt och praktiskt. Det är de inte. I själva verket är de alla en del av den ideologi som stavas med stort M som i Makten, stort Å som i Åsiktskorridoren, och med stort P som i Penningen.

Du säger att du rest omkring en hel del. Hur många män träffade du som inte tillhörde en sekt, ett parti eller ett kotteri? (Thoreau: Dagboksanteckningar, översättning av Peter Handberg)

Thoreau var ännu en ganska ung man när han ställde den frågan. Jag skulle själv vilja besvara med den med en reservation. Det är trots allt så att jag träffat några människor som inte tillhör. Jag betraktar dem som vänner, i alla avseenden.

Foto: Astrid Nydahl

Något lurt är det. Man diskuterar nu införandet av Covidpass för olika aktiviteter, samtidigt som landets alla skolor öppnar. Vad är det som smittar så starkt på en plats men inte på en annan?

Att misstro makten är regel nummer ett. Men hur ska man underbygga den misstron med fakta? Jag är varken virolog eller frisörutbildad minister, och då är det inte läge för argumentation. Mitt enda argument är misstron.Varför skulle jag lita på makten den här gången? 

Ter sig mer och mer omöjligt och ogrundat.

Foto: Astrid Nydahl

”I ensamheten står vi ju inte ut särskilt länge, enligt Reger, vi tror att vi kan vara ensamma, vi tror att vi kan vara övergivna, vi intalar oss att vi kan leva vidare ensamma, enligt Reger, men det är ett hjärnspöke. Vi tror att vi kan klara oss utan människor, ja, vi tror till och med att vi klarar oss utan en enda människa och inbillar oss också att vi bara har en chans om vi bara är ensamma med oss själva, men det är ett hjärnspöke. Utan människor har vi inte den minsta överlevnadsmöjlighet, sade Reger, vi kan ha tagit till oss aldrig så många stora andar och aldrig så många Gamla mästare som följeslagare, enligt Reger, de ersätter inga människor, enligt Reger…”

Vid Nordsjö färgfabrik 1972, okänd fotograf

Denna lördag drar jag mig till minnes en allt annat än vardaglig händelse. Jag var anställd som fabriksarbetare på Nordsjö Färgfabrik i Sege, utanför Malmö.

Mest av allt arbetade vi. Pauserna tog vi i rökrummet. När missnöjet började pyra gällde det både lönen (tolv kronor i timmen hade vi) och arbetsmiljön (de flesta blev exponerade för lösningsmedel).

Strejken blev ändå en blixt från klar himmel. Den rullade som en våg genom fabriken och plötsligt stod allt stilla. Vi ringde Malmös tidningar och bad dem komma ut. De blev förstås inte insläppta. Journalisterna intervjuade oss vid grindarna. Det är i en sådan situation jag befinner mig med tre arbetskamrater.

En erfarenhet jag inte hade velat vara utan. Att strejken också blev framgångsrik gör sitt till.

Ett temporärt skrivbord i Birmingham. Foto: T.N.

"Mitt yrke är att skriva, det vet jag mycket väl och har vetat länge. Jag hoppas att jag inte blir missförstådd: om värdet i det jag kan skriva vet jag ingenting", skriver Natalia Ginzburg. Mitt första äktenskaps svärmor sa till mig: "Kan du inte skaffa dig ett riktigt jobb".

I den pendelrörelsen har jag levt sedan jag var i tjugofemårsåldern. Jag hade bokdebuterat i början på sjuttiotalet, men den första bok som ett förlag antog och utgav kom 1976, då jag var 24. I samma stund jag tog farväl av arbetslivet - det kallas så när man är anställd någonstans - började man hacka på mig.

Jag kunde inte redovisa några större inkomster, men allt flöt på. Det gick att leva på sin penna och skrivmaskin. Som det ser ut nu i pensionärslivet skulle jag aldrig ha tillåtit någon att anmärka på mitt vägval. Jag skulle ha svarat dem med Ginzburgs ord: "Mitt yrke är att skriva, det vet jag mycket väl och har vetat länge".

Skärmdump från Fokus

Gunilla Kindstrand skriver fint om den nya boken i tidskriften Fokus, bland annat detta:

Anne-Marie Berglund var en utbrytardrottning. Som ingen annan kunde hon ta sig ur roller och förväntningar och spränga språkets klichéer. Hon skrev fram något som kom att likna ett frihetsrum. Våt jord. Svindlande syre. Kaos var granne med Eros.

(...)

Thomas Nydahls nyutkomna bok Sedan möttes vi i Paris –breven från Anne-Marie Berglund är ett ovärderligt tillägg till detta fullkomligt unika författarskap. De båda brevväxlade under 24 år och av boken att döma kom det att betyda mycket för deras förmåga att uthärda och hantera livets omständigheter.

 

Urvalet (på över 300 sidor) är omsorgsfullt och finkänsligt, så också fotnoter och förtydliganden. Det händer att man tycker sig urskilja en darrande förbindelse mellan dem. Hideo Matsumotos porträttfotografier av brevskrivaren är nära utan att vara närgångna. De rytmiserar vackert åren som går.

(...)

ÖVERTYGELSEN OM VARJE MÄNNISKAS unika utgångspunkt och erfarenhet återkommer i breven. Våra inre universum är oerhört specifika, slår hon fast: »Vi vet inte så mycket om varandra därför. Man kan inte säga något om vilka liv som är tomma och vilka som har mening.«

Som alla arbetarbarn har hon lärt sig att bli betraktad uppifrån. Det inger en instinktiv misstänksamhet. Parnassen, med kollegor och kritiker, framställs som en arena där hon inte passar in.