Quantcast
Channel: NYDAHLS OCCIDENT
Viewing all 4708 articles
Browse latest View live

Ömer Döngeloglu, muslimsk judehatare.

$
0
0
Eftersom jag skrev om ungerskt judehat alldeles nyss, vill jag idag ta upp den andra typen av samma sak, nämligen den muslimska antisemitismen. Det är Jaleh Tavakoli i danska Den Korte Avis som idag skriver att den turkiske imamen Ömer Döngeloglu är på väg till Danmark.
"Ömer Döngeloglu optræder ofte på tyrkisk TV og forholder sig til  forskellige islamiske emner. Derudover er han meget aktiv på Twitter og Facebook. Döngeloglu roser direkte Iran og Hamas, og er direkte racistisk overfor jøder. Men nu bliver han inviteret til Danmark til en konference på fredag, hvor han skal prædike hans had og udemokratiske holdninger. Det var kun ved et tilfælde at min tyrkiske mand faldt over dette arrangement på Facebook, og efter lidt research var det helt åbenlyst at manden er direkte racist. Det undrer mig at nogle tyrkere i Danmark kan finde på at deltage i et sådant arrangement, eller overhovedet at invitere til det. Det ærgrer mig altid at politisk galt afmarcherede folk bliver inviteret herop, udenlands fra, for at tale for et ofte meget ungt publikum. Det er selvfølgeligt godt at vi i Danmark har ytringsfrihed, men den skal ikke udnyttes til at prædike imod menneskerettigheder og demokratiet, imens vi andre sover i timen og uden at det bliver modsagt."
Några exempel på denna antisemitism: ”Kære gud, jævn Israel med jorden via Hamas som er Moses  næve.” ”Feje jøde, du gemmer dig i en kampvogn, din spædbørnsmorderiske beskidte jøde” ”Tag hævn over det sataniske samfund, Israel. … væk Muhammeds folk, Åh gud,” ”tilintetgør universets splidmager og forbandelse, Israel”.

Här ser vi konkreta exempel på det judehat som tar omvägen om Israel men ändå alltid landar i uttryck som "smutsige jude (beskidte jøde)". Jublar turkarna? Jag vet inte, men är väl rädd för det. I Köpenhamn, dit man bjudit honom, finns det uppenbarligen en sympati. Kanske är det allra viktigast att granska den.



Jan Lundgren prisad

$
0
0
Jan Lundgren har idag tilldelats Region Skånes kulturpris på etthundra tusen kronor. Det är fint när det någon enstaka gång händer något riktigt vackert här i mitt landskap. Region Skåne har ju sitt säte i min stad, Kristianstad.

Motiveringen lyder: "...för sitt konstnärskap som kännetecknas av både nyskapande och tekniskt raffinemang."

Tvivlar man på det kan man lyssna här:


Mikael Jalvings Absolut Sverige nu översatt till svenska

$
0
0
När Mikael Jalvings bok Absolut Sverige utkom i början av 2011 skrev jag en text som förstås står sig idag med (se nedan). Nu har boken kommit på svenska, översatt av Lennart Svensson och utgiven av ett engelskt förlag (!). Förlaget har det otympliga namnet Psychology and Commercial Design LTD och ligger i South Essex. Boken är tryckt i Polen och skulle distribueras i Sverige av Recito förlag. Så sent som i september hade Recito givit grönt ljus för boken. Men den fars som Jalving varit med om vid översättningen av boken fortsätter nu ett varv till. Han har nämligen fått följande mail från Recito:
"Tyvärr måste jag meddela att vi beslutat inte distribuera boken då det sätter oss i en situation vi inte känner oss bekväma med. Vi önskar er lycka med att finna en distributör som kan hjälpa er och hoppas att vårt sena besked inte innebär problem att hinna med detta."
Detta mail är en tragikomisk bekräftelse av det tillstånd som Jalving beskriver i sin bok om Sverige: rädslan, fegheten, tystnaden inför varje fenomen som kan uppfattas som kontroversiellt. Kanske trodde Recito att de skulle drabbas av den svenska kulturens järnnäve och få löpa gatlopp, anklagade för ”islamofobi” och andra spöken. I sitt förord beskriver Lars Vilks det mycket bra:
”Jalving kan kosta på sig att diskutera invandrarfrågor. Som dansk behöver han inte riskera att bli kallad rasist eftersom det är en allmän uppfattning att alla danskar är om inte rasister så åtminstone benäget främlingsfientliga. Invandrarpolitik är ett tabubelagt ämne i ett land som med en sällsam fanatism upphöjer mångkultur och globalisering till sina ledstjärnor.”
Nå, här följer nu min recension från 2011.

*

Man behöver inte ha gjort några djupdykningar i litteraturen för att veta att vi i Sverige sedan ansenlig tid ägnar oss åt att framställa grannlandet Danmark som en i det närmaste diktaturliknande stat där myndigheter, politiska partier, massmedier och folk på gatan ägnar sig åt att jaga invandrare och på fritiden ägna sig åt det självbedrägeri som kallas hygge. Jag hör förnuftiga människor på fullt allvar fråga: ”Finns det några invandrare kvar i Danmark?”

Den förljugna bilden av en hel nation är så inpyrd av fördomar och stereotyper att det är ett under att den tas på allvar. De senaste två åren har den rentav fått spridandet av dessa fördomar och stereotyper att inbringa litterära och journalistiska priser och utmärkelser här i Sverige. Det har varit pinsamt att se hur en hel kår av kulturredaktörer knäböjt för denna populism (som är en spegelbild av vad den själv säger sig angripa i dansk politik, men den egna populismen, blinkningen åt rännstenens opinion, känner man uppenbarligen inte igen).

Det är därför angeläget att redan inledningsvis slå fast att Mikael Jalvings bok om Sverige inte i något avseende liknar dessa nationella och kulturella vrångbilder. Jalving ägnar sig inte åt att befästa stereotyper, han tillåter sig inte en pöbelaktig jargong präglad av mångårig misstro mellan danskar och svenskar. Tvärtom tar han tag i stereotyperna, vrider och vänder på dem, resonerar utifrån egna erfarenheter och kunskaper, samt inte minst samtalar med och intervjuar en stor mängd svenskar som kan uttala sig både om vår historia, vår kultur och tradition, förankrad i den nya samtid som präglar varje europeisk nation: massmigrationens och islamiserings tid.

Jag har inget behov av att redovisa min egen erfarenhet av Danmark. Låt mig bara säga att den är långvarig, intensiv och alltjämt pågående. Det finns så många aspekter på det umgänget att det skulle kräva en egen text. Däremot tycker jag det är intressant att Jalving inleder sin bok med sådana personliga reflektioner. Sverige är inte ett okänt land för honom, han vet var han ska leta, vem han ska fråga och vad han ska undersöka.

Bland de intervjuade och/eller citerade personerna i Jalvings bok finns många av den svenska debattens viktiga människor, som journalisten Susanne Popova som bl.a. skrivit om den svenska överklassen, s-kvinnornas ordförande Nalin Pekgul, fp-riksdagskvinnan Camilla Lindberg, författaren och historikern Göran Hägg, Dilsa Demirbag-Sten, Aje Carlbom, Lars Vilks, flera framträdande sd-politiker, imamen Ayob Chibli i den libyenägda malmömoskén, Peter Sköld och Ingrid Inga i sameland och många, många fler.

Boken är upplagd som en resa. Vi får sitta med Jalving i hans hyrbilar när han susar fram från söder till norr. Hans nyfikenhet är stor, han samtalar med så många människor han kan, läser, betraktar och lär. Sådana resor har många gjort i det förflutna. Jag kommer direkt att tänka på Selma Lagerlöfs svenska sagoresa med Nils Holgersson och Lubbe Nordströms sätt att skildra Lort-Sverige. Vi är däremot fattigare på sådana resor i nutid och under läsningen slår det mig att en svensk översättning av Jalvings bok vore välkommen.

Historikern Jalving framträder tydligt i bokens skildringar av det förflutna i Sverige, från försvenskningen av Skåne till försöken till särartspolitik i Sameland, det första en framgång för centralmakten i Stockholm, det andra en nästan patetisk styrning i riktning mot särintresse och etnifiering (den som är totalförbjuden för alla andra svenska medborgare).

I bilden av det samtida Sverige tar han med självklarhet med skildringen av de klassiska bilmärkena Volvo och Saab, som nu är kinesiska respektive holländsk-ryska (uppdatering: på den här punkten har alla turerna lett fram till något annat, nämligen kinesiskägd koncern för produktion av el-bilar). Det blir ett konkret exempel på hur överheten säljer ut de nationella tillgångarna.

Bredare blir skildringen i det avsnitt som heter Den nye overklasse. Den kapitalistiska välfärdsstaten står i centrum för det avsnitt där Andreas Bergh skildrar vårt lands efterkrigshistoria. Alldeles osökt leder det Jalving in på ett avsnitt om svensk maffia.

Viktigast är kanske ändå den sista delen av boken som handlar om Sverige som ”tystnadens rike” och de motröster som försöker ta sig an kontroversiella samhällsfrågor utan att rädas den mediala och politiska makten. Det som först nu kritiseras av ledande europeiska politiker som Angela Merkel, Nicolas Sarkozy och David Cameron, sammanfattningsvis kallat mångkultur, står i centrum för dessa dissidenter. Frågan är alltså: kan ett modernt liberalt samhälle med grundläggande demokratiska fri- och rättigheter, samexistera med parallella kulturer som hela tiden ställer särkrav? Hur förena demokrati med sharialagar och könsapartheid i islam? Hur förena väsensskilda värdegrunder i ett och samma land? Hur förena en strävan efter jämlikhet och en ambition att låsa in kvinnor i niqab?

Vi är många som svarar att det är omöjliga ekvationer, och därför ägnar Jalving särskild uppmärksamhet åt dessa frågeställningar. Man kan rentav säga att de är centrala för den konsensus- och tystnadskultur som härskar i Sverige. De få journalister och författare som skriver om frågorna kopplas genast till den sverigedemokratiska kretsen, som om inte en fritänkare kunde agera som oberoende intellektuell. Stämplingen är avsiktlig, den syftar till demonisering och ännu mer tystnad. Demoniseringen måste motarbetas utifrån en antitotalitär, demokratisk hållning. Tystnadskulturen lär inte krackelera för att extremnationalister angriper den. Tvärtom tror jag att det stärker den och ökar beröringsskräcken i det svenska samhället. Vi lever trots allt i en nation där inte ens en självmordsbombare i huvudstaden får statsministern att säga hårdare ord än att ”det är oönskat.”

Helt stilenligt avslutar Jalving sin bok med ett kapitel om stormakten, imperiet Sverige och vad som återstår av det. I bilden av Sverige måste man inkludera både De vita bussarna och Baltutlämningen, både goda handlingar och kryperi för en totalitär makt i öster. Det gör bilden komplex men tjänar som utgångspunkt för samtal om vad som gått fel i det svenska folkhemsbygget. Tro inte att Jalving skrivit en bok som försöker knipa poäng på en eller två politiska frågor. Rakt tvärtom är den en mycket bred beskrivning av Sverige, historiskt och samtida. Den som inte känner sitt eget land särskilt väl ska absolut läsa den. Det mest befriande är att den inte har till syfte att locka fram raljanta kommentarer, varken bland danska eller svenska läsare. Den står på en stabil saklig grund och förhoppningsvis kommer den att recenseras och diskuteras just utifrån den.

Uppdatering: jag fick en kommentar som gick ut på att bokens svenska översättare skulle vara "en ökänd nationalist" som "försvarat Breivik". För att påstå detta måste man veta vilken Lennart Svensson man talar om. Hur många Lennart Svensson finns det i Sverige? Jag skulle inte komma på tanken att räkna dem. Jag skulle inte heller börja skriva runt för att fråga vilken av dem det är som översatt Jalvings bok. För mig är det - förstås - Jalvings text som det handlar om. Visst hade jag kunnat kritisera översättningen, för den har sina brister, men om översättaren vet jag inte ett skvatt. För övrigt besvarar jag aldrig anonyma påhopp i bloggen, och i det här fallet blir det soptunnan. Välkommen tillbaka under eget namn och med verifierbara uppgifter.




England, klass- eller kastsamhälle

$
0
0
Dudley, Black Country. Foto: A. Nydahl
Den 22 april 2012 skrev Dalrymple en intressant text i Wall Street Journal om ”det motbjudande förråandet av England”. Återigen får vi bekanta oss med en vardaglig busstur i landet:
“För några dagar sedan, vid en fullproppad busshållplats i Nottingham började en fet yngling i trettonårsåldern att kasta mat på en kompis. En del av det var nära att träffa mig och landade på marken precis bredvid och förvandlades till sörja. ’Förlåt mig’ sa jag till ynglingen, ’kan du plocka upp det där?’ ’ Shut the fuck up!’ morrade han ilsket, med en verkligt hatisk grimas i ansiktet.”
Det är just denna attityd som skrämmer mig så i den engelska vardagen. När jag följde de upplopp som skakade landet 2011 tänkte jag på hur lite det behövs för att man själv ska bli ett offer för massans eller rentav pöbelns ohejdbara vrede. Det behöver inte finnas en verklig konflikt när den 13-årige grabbens fräckhet övergår i fysiskt våld. Det räcker med ett förfluget ord eller en feltolkad blick, det räcker med universalursäkten som säger att förövaren ”blivit kränkt” vilken antas både förklara och ursäkta hans beteende.

Dalrymple fortsätter sin berättelse:
”Varje fredag- och lördagkväll kommer polisens kravallbilar till min annars så charmerande lilla landsortstad i Shropshire där, om det nu inte vore för massberusningen som unga människor ägnar sig åt, annars ingen polis hade behövts. För en kort tid sedan kom jag hem alldeles före midnatt, och hittade några hundra meter från min egen dörr en polis som stod bekymrat lutad över en kollapsad, billigt halvklädd kvinna som låg hopsjunken i en hög, medvetslös i sina egna spyor.”
Dalrymple försöker förstå hur det kunnat gå så här illa (och på ett sätt som varje människa i Europa förstås känner igen, från minsta lilla samhälle till de riktigt stora städerna):
”Vad är det som orsakat detta hövlighetens sammanbrott i Storbritannien, som vi ju fortfarande minns som ett hövligt land? Som jag ser det, handlar det om en degraderad version av egalitarismen, som är mångkulturalismens allierade. Också medelklassmänniskor uppför sig nu i allt större utsträckning ohyfsat och på ett brutalt sätt här i landet därför att de tror att de genom att göra så uttrycker sin solidaritet med de sämre ställda i samhället. Härmningen tänker de, är den högsta formen av sympati. Det är förstås en outtalad förolämpning mot många av de fattiga, ty fattigdom och avsaknaden av hyfs är på intet sätt detsamma. Multikulturalismen är skadlig därför att den förnekar att när det handlar om kultur, så finns det en bättre och en sämre, en högre och en lägre - utan bara skillnader. Världens kultur används här i sin antropologiska betydelse, och det innebär att uppförandet i sin helhet inte är biologiskt. Ändå är varje uppförande – som att ligga hopsjunken i en pöl av spyor – en del av en kultur, och eftersom alla kulturer ex hypothesi är lika mycket värda, så har ingen någon rätt att kritisera, än mindre förbjuda, något uppförande. Och om jag måste acceptera din kultur, så måste du acceptera min. Och om du inte gillar det, synd för dig. Tyvärr är det så att den lägsta formen av kultur är den som är enklast att nå, ex hypothesi igen, och då finns det heller inte anledning att försöka nå en högre. Bristen på hyfs i Storbritannien har en militant, ideologisk udd. De ohyfsade britterna är inte ociviliserade av försumlighet, de hatar och förkastar civilisation aktivt.”
När Lars Hedegaard den 22 maj 2012 för nättidningen Sappho intervjuade Theodore Dalrymple framkom det en del viktiga synpunkter som kanske inte framförs så ofta. Han uttrycker förstås sin mycket pessimistiska syn på Storbritanniens utveckling. Han menar inte bara att landet är sjukt i största allmänhet utan också konkret därför att så många av landets medborgare går på sjukpenning. Dalrymple understryker att miljoner unga står utanför arbetsmarknaden, samtidigt som man importerar arbetskraft. Mer än tre miljoner engelsmän är "on the sick", trots att de inte har några hälsoproblem. Hur är det möjligt? Dalrymple säger att det beror på att läkarna hotas och överfalls rent fysiskt om de inte skriver ut sjukintyg. Om man utsätts för det så ger man som läkare upp sin yrkesetik och skriver ut intyg på löpande band. Idag har England fler invalider än omedelbart efter första världskriget.

Dalrymple säger att den nationen, och särskilt den engelska arbetarklassen, upplöses av normlöshet, dåliga och självdestruktiva vanor, moraliskt förfall, grymhet, okunskap och ren dumhet. Men det började inte underifrån! Förruttnelsen började i toppen, hos eliten, från vilken den infekterat resten av samhället.

I intervjun säger Dalrymple att det inte finns något europeiskt land där befolkningen uppför sig sämre än i England. Det uttalandet har jag funderat mycket på. Min erfarenhet säger mig, att det man möter av antisocialt uppförande i Black Country är tämligen likt, eller rentav identiskt, med det jag möter i Skåne. Dessutom finns det i alla vardagliga situationer jag befunnit mig i en överväldigande majoritet av engelsmän som uppför sig långt över förväntan. Artighet, vänlighet och hjälpsamhet möter jag överallt. Också många av de asiatiska invandrare man kommer i kontakt med – oftast i små butiker eller tidningskiosker – har tagit till sig detta beteende. Det kan gälla allt från att oombedda börja ge råd om vad man som besökare bör se i Birmingham, eller att hjälpa mig med en tung resväska, utan att jag andats en stavelse av ett sådant behov. Jag tvivlar förstås inte på att Dalrymples erfarenhet är så mycket större och djupare. Men bilden är inte entydig.

Väldigt intressant blir det när han berättar om sin far, född 1909 i ett arbetarklasskvarter, men som ändå fick en bra skolundervisning. Bor man däremot i ett fattigt område idag, säger Dalrymple, så lär man sig i princip ingenting, så om man inte blir fotbollsspelare, förblir man hängande på samhällets botten. Det är den situationen som dagens vita brittiska arbetarklass har att finna sig i. Han säger också, att England vid tiden för hans fars skolgång var ett klassamhälle och att det kanske bara var fem procent av eleverna som hade fullt utbyte av skolgången, men de blev å andra sidan ledare och förbilder för andra, och det bevisade att social mobilitet var en verklig möjlighet. Den tiden är förbi.

Lars Hedegaard hänvisar till en artikel som Dalrymple publicerat i New English Review, där han hävdar att England idag leds av en ny nomenklatura, vilken bäst kan beskrivas som en kast, och att landet gått från att vara ett klass- till att bli ett kastsamhälle. Dalrymple förklarar vad han menar, nämligen att ett klassamhälle har kvar möjligheten till social mobilitet. Ett kastsamhälle ger inte den möjligheten. Om man lever på samhällets botten så får man stanna där, man hyser inte minsta hopp, och då uppför man sig därefter. Och det är mycket möjligt att eliten föredrar ett samhälle där social mobilitet är utesluten.

Denna text är ett kort utdrag ur min nya bok Black Country. Är du intresserad av boken kan du klicka på omslaget som ligger i bloggens högerspalt. Du kommer då till en informationssida.


En nederlagets kultur.

$
0
0

När jag åker buss en helt vanlig vardag i Birmingham slår det mig ofta, att bussarnas övervåning alltid luktar cigarrettrök. Det är där de sitter, de unga pojkarna som egentligen borde vara i skolan. När de tänder sina fimpar försöker de inte dölja det. Tvärtom, de röker med sådan njutning att det helst ska synas och höras av de övriga passagerarna. Att de också i de flesta fall har med sig musiken in i bussen gör att de drar uppmärksamheten till sig. Röken, oftast av vanlig tobak men då och då också av marijuana, är en del av bussmiljön i Birmingham och Black Country. Och skolorna de borde ha varit i, dessa unga pojkar, hur står det till i dem?

I mars 2012 berättade Birmingham Post om krisen i Birminghamskolorna. Det visar sig vara så att vita arbetarklasspojkar har de allra sämsta studieresultaten, medan andra etniska grupper gör stora framsteg. Det har fått kommunfullmäktiges utbildningsavdelning att arbeta fram planer, för att förhindra att dessa pojkars studieresultat ska sjunka ytterligare och att de ska kunna delta i kampen för kvalifikationer och kunskaper.

Medan barn från etniska minoriteter, inklusive bangladeshier och afro-karibier, har förbättrat sina resultat det senaste årtiondet, så har barn från den vita arbetarklassen misslyckats.

Bland alla orsaksteorier som diskuteras, undrar jag om inte den som kommer närmast sanningen, är den som konstaterar att de traditionella fabriksjobben och rena kroppsarbetena, blir allt färre, och att de vita pojkarna som kommer från fattiga miljöer därför förlorat all inspiration och motivation. Varför anstränga sig om man ändå inte får något jobb?

Den jämförelse man gör med etniska minoriteter är lite tokig. För att förstå vad som skiljer grupperna åt, måste man visa hur utgångspunkten ser ut. Trots att man alltså talar om förbättrade studieresultat, så måste man förstå att det för de svarta, karibiska pojkarna i Birmingham handlar om en ökning på sex procent utifrån grundförutsättningen att endast 45% av dem tidigare lyckades slutföra studierna. För somalierna är ökningen 14% utifrån det faktum att tidigare 50% av dem lyckades. Bland pojkarna från bangladeshiska familjer har slutresultatet de senaste tio åren ökat med 29% och lett till att 63% av dem slutför studierna och tar sin examen.

Siffran för vita arbetarklasspojkar är chockerande låg. Endast 29% av dem slutför studierna och tar sin examen.

2008-2009 gjorde Newman University College i Bartley Green, på regeringens uppdrag, en stor studie. Den fokuserade på arbetarpojkar i grundskolan, åldersgruppen 11-16 år, i Birmingham. Dessa pojkar erbjöds mentorer från äldre studenter som också kom från arbetarklassen. Trots att de togs mycket positivt emot hade deras hjälp ingen betydelse för studieresultaten. De blev fortsatt dåliga. Liam Byrne, parlamentsledamot för Labour, menade 2008, att grundorsaken är dålig motivation, eftersom dessa pojkar lever i ”misslyckandets kultur”. I en rapport från Byrne kunde man läsa: “I områden som är präglade av traditionell arbetarklass och där det en gång funnits industrier, orsakar de lågt ställda ambitionerna att unga människor aldrig når sin egentliga potential.”

I september 2009 hölls en nationell konferens i Birmingham under rubriken “Raising the Achievement of White Working Class Pupils lectures and seminars.”

Det som tycktes bekymra mest på konferensen, om jag uppfattat Karamat Iqbal rätt, var att både vita pojkar och flickor från arbetarklassmiljöer riskerar att falla för extremisters ”negativa attityder”. Karamat Iqbal är något slags rådgivare i skolfrågor för Birminghams kommunalfullmäktige. I en av sina studier har Iqbal kommit till slutsatsen att det finns ett samband mellan skolor med låga studieresultat och hur de vuxna röstar i dessa områden. Ibland häpnar man över vad akademiska studier kan komma fram till, och inte sällan blir det banalt, eftersom ett sådant samband varken är förvånande eller särskilt svårt att gissa sig till.

Iqbal har använt sig av resultaten i 2004 års lokalval i områden som Longbridge och Sheldon, som har usla skolresultat och där de vuxna ”i hög grad röstat på högerextrema partier.” Han tog förstås tillfället i akt att prisa stadens lärare som gör allt för att förhindra att de unga ”ansluter sig till sådana rörelser”. Dr Steve Strand från Warwick University kanske ändå var lite kontroversiell på konferensen. Han hävdade nämligen att man, genom att hela tiden lägga vikt vid gender-frågan i klassrummet, missade det faktum att de usla skolresultaten istället är klassrelaterade. Han underströk att problemet gäller både pojkar och flickor från arbetarklassmiljöer.

Studerar man vad Birmingham- pressen skrev om dessa frågor mellan 2007 och 2012 kan man konstatera att de lokala maktetablissemangen bekymrar sig mest av allt för att British National Party ska exploatera frågan och betydligt mindre för själva problemet, som så vitt jag kan förstå, både handlar om en social och kulturell utförsbacke i det brittiska skolväsendet och en agenda som premierar allsköns flummiga pedagogiker och mångkulturideologiska riktningar enligt konceptet ”allt duger” (vilket leder till slutsatsen ”inget duger”) men som saknar förmågan att ge eleverna grundläggande bildning i de flesta ämnen. En sådan skola fostrar till underklassbeteende och avsaknad av framtidsoptimism hos unga. Ingen tvivlar väl på att det är just de fattiga, ofta arbetslösa, vita arbetarfamiljernas barn som förlorar mest på denna (o-)ordning. Att skolorna klarar att ge denna elevgrupp fria skolluncher är förstås bra. Men det räcker sannerligen inte om studieresultaten ligger på så lång nivå. Liberaldemokraten Jon Hunt, ordförande i kommunens utbildningsnämnd, sa i sitt avslutningsanförande att ”de fattiga, vita pojkarnas börda är en utmaning för oss alla.”

Theodore Dalrymple skriver i essän The gift of language om den ”misslyckandets kultur” som präglar sådana skoltillstånd, och vad den leder till i vuxenlivet. Han berättar om en ung kvinna som åtalats för att ha överfallit en äldre kvinna, och som inför rätten berättar om sin barndom, och att hennes mamma varit i trubbel med polisen. Dalrymple frågade henne om orsaken. ”Hon gick på socialhjälp och arbetade samtidigt” svarade kvinnan. Dalrymple frågar henne vad som sedan skedde. ”Hon var tvungen sluta jobba” blir det häpnadsväckande svaret. Dalrymple konstaterar att bland människor som dessa är ett jobb att betrakta som ”sista utvägen”, och att socialhjälp, det vill säga ett ekonomiskt beroende av staten, människans naturliga tillstånd. Jag ser framför mig hur barn i sådana familjer redan med modersmjölken får i sig en livshållning som med ödets kraft dömer varje försök till ett anständigt liv, oavsett om det är i skolan i barn- och ungdomsåren, eller senare i vuxenlivet.

Läsåret 2009-2010 hade åtta tusen elever i Birmingham en frånvaro på sju veckor eller mer. Förutom sjukfrånvaro och familjens krav på deltagande i högtider anges ”avsiktlig frånvaro” som orsak. Utbildningsnämnden säger att de ”vet vilka elevgrupper det handlar om”, men den kunskapen tycks de ha hemlighållit för media. Det är nog ingen djärv gissning att det både handlar om fattiga familjers barn och om invandrarbarn vars helger inte sammanfaller med den engelska traditionen.

Konsekvenserna av usla skolresultat kan till exempel synas i arbetslivet. The Telegraphs Graeme Paton skriver om hur arbetsgivare måste ge nyanställda kompletterande utbildning i grundämnena. The Confederation of British Industry uppger att alltför många inte ens har tillräckliga skriv-och läsförmågor. 42% av företagen startar kompletterande kurser eftersom de nyanställda inte fungerar på sina arbetsplatser. Två tredjedelar av de undersöka företagen uppger att de unga inte ens förmår passa tider eller fungera självständigt med egna initiativ. De flesta extrautbildningar som företagen erbjuder handlar förvisso om IT-frågor, men också så grundläggande saker som matematik- och läsundervisning finns med. En lärarrepresentant, Chris Keates från NASUWT slår tillbaka och säger: “Det är beklagligt att många unga går mot en eländig framtid som arbetslösa, men det beror inte på att de saknar färdigheter, utan på att det saknas jobb.” Och så där fortsätter det förstås, i en evig rundgång där den politiska makten och den skolpolitiska makten befinner sig i ett evigt käbbel om vems fel förfallet är, samtidigt som de flesta tycks oförmögna att se de grundläggande och katastrofala felstegen under efterkrigstiden. I hela Europa upplever vi förstås något som kunde kallas ”skolans kris”. Jag blir dock alltmer säker på att skolornas elände, i Black Country som överallt annars, först och främst beror på vuxenvärldens kapitulation och ointresse, för det som Theodore Dalrymple kallar ”a culture of decline.”

(Detta är ett utdrag ur min nya bok Black Country)

"...påstått skadliga tankar och bilder"

$
0
0
Äspet i Skåne. Foto: A Nydahl
Idag skriver Lena Andersson en mycket tänkvärd krönika i Dagens Nyheter, där hon bland annat hävdar detta:
 "När man kräver borttagande av bilder och böcker från marknad och bibliotek gör man konsten till ett politikområde bland andra, där politikens förfarande ska gälla vid intressekonflikter. Det är en ståndpunkt som går att försvara. Jag gör det inte, för ett samhälle blir snöpt om det inte skiljer på materiella och immateriella motsättningar utan beredvilligt tillgodoser krav på att freda människors medvetanden från påstått skadliga tankar och bilder."
Hade fler liberaler sett detta skulle vi inte heller ha en hetsjakt på författare, bildkonstnärer, bloggare och andra. Men steget är mycket långt - kanske ouppnåeligt i vårt arma land - till en samhällsanda som värnar det fria ordet också i det som kallas "intressekonflikter".

 

George Orwell: Nere för räkning i Paris och London (Atlantis, nyutgåva av Olof Hoffstens översättning med förord av Peter Luthersson)

$
0
0
George Orwell (pseudonym för Eric Blair) är kanske mest känd för de två romanerna 1984 och Djurens gård. Det är förstås inte märkligt om man tänker på hur laddad av symbolik som 1984 var. Det som vår egen vänster –  liksom också den brittiska – inte talade om var att romanen av Orwell själv betraktades som en satir och dystopi utifrån båda de stora totalitära systemen; kommunismen och nationalsocialismen. När den utkom 1949 fanns förstås båda dessa enparti-diktaturer dels i färskt minne (Hitlers Tyskland), dels i synnerligen aktivt utövande (Stalins Sovjet). Djurens gård utkom fyra år tidigare och var inspirerad mycket uttalat av det samhällssystem som stalinismen utvecklade. Man ska komma ihåg att Orwell skrev den mitt under brinnande krig, då Sovjetunionen hade en allierad i Storbritannien och Stalins namn hölls högt.

Men Orwells journalistiska verk, liksom hans essäer, är av så hög klass att de förtjänar en liknande spridning. Nere för räkning i Paris och London (i original 1933) är, vid sidan av Vägen till Wigan Pier och Hyllning till Katalonien, ett verk som visar hans berättartalang. Med säker hand tecknar han de stora sammanhangen och de mycket små detaljerna. Hans respekt och samhörighetskänsla med människor i tillvarons utkant präglar det han skriver.

Vägen till Wigan Pier (1937) kunde möjligen betraktas som en sociologisk studie, men den är också laddad av Orwells makalösa talang att beskriva miljöer och människor. Boken skrevs på uppdrag av Left Book Club. Hans angrepp på den brittiska vänstern i denna bok är kanske en milstolpe i hans egen utveckling bort från allt totalitärt tankegods. I Hyllning till Katalonien (1938) får vi oss till livs en gastkramande skildring av det spanska inbördeskrigets lite mindre kända sidor. Orwell reste ner 1936 och anslöt sig till POUM, den arbetarmilis som fick erfara vad den stalinistiska politiken innebar. Kommunister och socialister i olika europeiska länder gör vad de kan för att smutskasta boken och tysta Orwell.

I Nere för räkning i Paris och London får vi följa honom till de fattigaste gränderna i Paris, där man lever för vad dagen ger, om inte annat för att man pantat sina egna kläder. Bokens inledning är nära nog filmisk i sin skickliga panorering över miljön och dess människor:
”Rue du Coq d´Or, Paris, klockan sju på morgonen. En rad ursinniga, kvävda skrik nerifrån gatan. Madame Monce, som ägde hotellet mitt emot mitt, hade gått ut på trottoaren för att ta itu med en gäst tre trappor upp. Hon hade träskor på sina bara fötter, och hennes gråa hår föll fritt. MADAME MONCE: ’Salope! Salope! Hur många gånger har jag sagt åt er att inte mosa löss på tapeterna? Inbillar ni er att ni köpt hotellet, va? Varför kan ni inte kasta ut dom genom fönstret som alla andra? Putain! Salope!' KVINNA TRE TRAPPOR UPP: ’Vashe!’ Därefter en hel mångstämmig kör av skrik, då fönster slogs upp på vardera sidan och halva gatan blandade sig i grälet. Det tystnade tvärt tio minuter senare, när en kavalleriskvadron red förbi och folk slutade gasta för att se på dem.”
Likadant är det med livet i London. Orwell vandrar, lär sig ”tiggeriets tekniker”, han arbetar som sandwish-man och annat, och han sliter med ohyran där han sover. Det som förenar parisskildringen med londonskildringen är perspektivet underifrån, från den nakna nödens dofter och färger, från den tomma magens och skriande hungerns utgångspunkt. Jag skulle vilja säga att detta är en bok som överträffar det mesta man kan hitta av sociala reportage. Den har en litterär kvalitet som är enastående.Vi har idag mycket att lära av Orwell, både vad gäller stil och metod. En journalistik som bygger på den egna erfarenheten och underifrån-perspektivet har betydligt större möjlighet att tala till läsaren. Den kan dessutom tillåta sig att skriva också om det som betraktas som tabu och minerad mark. Jag tvivlar på att Orwell idag skulle ha fått sina texter publicerade i en svensk dagstidning (om de varit skrivna i den här tidsepoken och till exempel berättat om gettofieringen av våra städer eller om de alltmer inbördskrigs-liknande tillstånden). Skulle han hitta en förläggare? Jag tvivlar.

Det är en välgärning att Atlantis nu ger ut boken på nytt. Jag hoppas rentav att de ska göra det också med de två andra böcker jag här skriver om. Atlantis förre förläggare, Peter Lutherssons, har skrivit ett utförligt och mycket intressant förord som sätter in både författaren och boken i ett större sammanhang.



Marta Argerich

$
0
0


Ikväll har jag sett ett av de märkligaste porträtt som kan göras av en musikens gigant. Så är det också dottern Stéphanie som gjort filmen om Marta Argerich. Jag blev oerhört gripen av detta porträtt, kanske mest av allt för att det bekräftade min bild av henne.Det kan låta övermaga, men det är precis tvärtom. Jag har nämligen sett henne som en människa som först vid pianot, på en scen, kan blomma som människa. I filmen ikväll tyckte jag mig se hur väl det stämde, också inför hennes egna barn och en av männen som är pappa till dottern Stéphanie.

Snön kom äntligen till Skåne

$
0
0
Foto: Carsten Hill (ur Sången om saknaden)
Under natten har det snöat rejält här i nordöstra hörnet av Skåne. Jag sitter vid datorn och tittar ut över det vita landskapet. Men väder är inget att skriva om i en blogg, så jag tog fram en bok jag gav ut i november 1986, Sången om saknaden (Symposion förlag) tillsammans med fotografen Carsten Hill (vi gjorde tre böcker tillsammans). Jag visar er de två sidorna på ett uppslag med en dikt om det första stora snöfallet. Klicka på bilderna så blir de lite större.


Snöpromenad

$
0
0
En bit in på Hammarslundsvägen som leder till Kristianstad. Foto: TN
Ingen plogbil har hunnit hit än, men jag gick i snömodden på vägen som leder till Kristianstad. Nere i kurvan lekte alla familjen Arafats barn i snön, de blir lika lyckliga varje gång den kommer. Ett par snigelfartskörande bilar passerade mig, liksom ettans buss. Jag stannade för ett ögonblick och tog ett par bilder. Tillbaka inne i huset känner jag hur värmen sakta kommer tillbaka i kroppen och från elementet droppar mössa och vantar. Det är en härlig söndag, jag är ensam i huset och har lagt filén i marinad. Kan dagar bli bättre än den här? Jag tror inte det.

Søren Krarup 75 år

$
0
0
Søren Krarup. Foto: Snaphanen
Idag fyller Søren Krarup 75 år. Jag vill gärna bidra med en gratulation eftersom han kommit att ha avgörande betydelse för min bildningsväg under rätt lång tid. För mig är han betydelsefull inom fyra områden:teologin, filosofin, författarskapet och politiken. Men det är hans författarskap som betytt mest för mig. Den första bok av honom jag läste var Det moderne Sammenbrud (1984). Efter den smärtsamma och minst sagt annorlunda läsningen fanns det inget val för mig. Jag hade sedan länge gjort upp med vänsterismen och det offentliga Sveriges självbild, men Krarup var så radikalt annorlunda att läsningen av honom krävde något nytt av mig. Så jag fortsatte med böcker som Begrebet Anstændighed (1985), I Virkeligheden (1986) och Det tavse flertal (1987). De första böckerna han utgav på 2000-talet var Dansen om menneskerettighederne (2000) och Kristendom og danskhed (2001). En bok som visade på hans förmåga att diskutera och debattera, som gjorde starkt intryck på mig var den av Gyldendals förlag utgivna "Kære Søren, en brevveksling om det nye Danmarks kurs” som var en brevväxling med Venstre- politikern Søren Pind (2003).

Krarup har själv under tio år, 2001 – 2011, suttit i Folketinget för Dansk Folkeparti, en period som han själv betecknar som en ”nationell värnplikt”. I hans politiska gärning har förstås frågorna kring den muslimska invandringen och islamiseringen av Danmark haft en framskjuten plats. Det är alldeles tveklöst så att hans insatser på det området haft en avgörande betydelse för den allt nyktrare synen på denna radikala samhällsförvandling som detta utgör. Att vi inte har någon motsvarande person i Sverige bidrar förstås också till den relativa tystnaden och en utveckling som är allt annat än gynnsam. Som teolog har han, vid sidan av prästämbetet (40 år som kyrkoherde i Seem vid Ribe), förstås mest ägnat tid åt Tidehverv, tidskriften och kretsen som grundades av hans far. Berlingske Tidende skrev igår bland annat detta om hans gärning:
”Tidehvervs udgangspunkt er en læsning af luthersk kristendom, der lægger vægt på det personlige trosliv, og på at den enkelte er sat i ansvar i kald og stand, altså må tage sin givne tilværelse på sig og stole på Vorherres nåde. Forfattere og tænkere som Søren Kierkegaard, Grundtvig, Henrik Pontoppidan, Jakob Knudsen, Martin A. Hansen og de udenlandske Dostojevski, Rudyard Kipling og Sigrid Undset er desuden skikkelser, der har inspireret Krarup i hans modernitetskritik, og som han har skrevet om i et omfattende forfatterskab som før, dansk identitet og udlændingespørgsmål blev hans hjertesag, havde et udpræget kulturhistorisk forfatterskab i bagagen.
Som stilist, og en sådan er Krarup i udpræget grad, er han inspireret af en type som Viggo Hørup (1841-1902), med lige dele radikalitet og lidenskab i retorikken. De mange bøger og redaktionen af Tidehverv siden 1984, posten overtog han fra faderen, præsten Vilhelm Krarup, har været et livslangt projekt, og allerede som purung debuterede han i 1960 som forfatter. Et tværsnit over dette forfatterskab gennem 50 år viser en konsistens i synspunkter, der af kritikere vil blive udlagt som fastlåste positioner: I synet på Besættelsestiden 1940-45 fornemmer man klart, at han er sin fars søn. Vilhelm Krarup måtte som modstandsmand sammen med moderen gå under jorden, så bitterheden over for de gamle partier, der udgrænsede modstandsbevægelsens indflydelse, var betydelig.”
Snaphanen skriver:
"Tillykke, Søren ? Nej, det kan jeg ikke sige. Da han og jeg ´gik i skole, var smådrenge på efternavn. Fornavn var en intimitet, det tog mange år at oparbejde. Anvendt i utide, var det bare vammelt. Jeg læste hans første bog i 1969, men jeg mødte ham første gang langt senere – for ti år siden. Jeg ser ham jævnligt i Brugsen, og vi tiltaler stadig hinanden ved efternavn. Der er meget at sige om åndsmennesket Krarup, men jeg vil hæfte mig ved det menneskelige: Ham og hans bedårende kone, Elisabeth, som de fremtræder mellem venner uden for rampelyset. Der er kristne, der ideligt befamler deres kristendom og belemrer andre med den. Karupperne lever den. Krarup er den samme, om han taler med statsministeren eller den lokale drukkenbolt, han er, som en præst skal være: Ethvert menneske overfor mig, er i sin egen ret og har krav på samme respektfulde imødekommenhed. Søren Krarup har ikke haft TV-tække. På TV fremstår han som en studs, charmeforladt stivstikker, det yder mildt sagt ikke hans personlighed retfærdighed, men hvor mange egner sig i virkeligheden for TV? Jeg skulle nok betakke mig. Den Krarup jeg ser for mig, er ham i sofaen i festligt lag, der nøder en en time, for at modtage en af hans cerutter, et musikalsk, charmerende menneske, der også som hans lærde fætter, er en meget stor livsnyder. Jeg ser selvfølgelig også Krarup på talerstolen, sammenfatte det tyvende århundrede på en intellektuelt niveau, ingen andre folketingsmedlemmer ville evne. Søren Krarups livsværk kan ikke overskues i et snapshot. Kim Møller, Uriasposten, der har en journalistisk evne til at koge tingene ind, sagde for et år siden: “Vi kan måske ikke rigtigt vurdere Søren Krarups betydning for Danmark før om tyve år.” Det nuværende styre er en parentes allerede mens det regerer. Når det snart er overstået, vil fremtiden igen bygge på dele af Søren Krarups forarbejde. At komme til at række udover sin tid, mere kan nogen dårligt ønske sig. Tillykke, Krarup og tak!"
Och här skriver Morten Uhrskov Jensen:
"Striden om Danmark og i videre betydning om Europa og hele den vestlige verden er langt fra slut. Men som menneske har Søren Krarup præget debatten mere end nogen anden. Et hvilket som helst vestligt land må sukke efter et menneske som Søren Krarup. Heldigvis er det Danmark, der har det privilegium at have en Søren Krarup, og for sin gerning skal han have det varmeste tillykke."




Nya antisemitiska angrepp i Malmö

$
0
0
Bilddetalj från SDS-artikeln
Sydsvenskan rapporterar idag om nya antisemitiska angrepp i Malmö. I artikeln kan man bland annat läsa detta:
"I tio respektive tolv år har de två väninnorna bott i Rosengårdsdelen Törnrosen. De har vant sig vid att få "judehora", "judesvin", "synd att ni inte alla dog i andra världskriget" och andra glåpord kastade efter sig. En gång fick en av dem en sten kastad i huvudet. De har aldrig polisanmält vad de råkat ut för, inte förrän denna helg. Under tre dagar har de fått ringa efter polisen tre gånger. Det började i fredagskväll. De båda kvinnorna hade förberett kvällens sabbatsmiddag. De var ute en halvtimme borta vid Persborgs torg. När de kom tillbaka var en balkongdörr uppbruten. Någon hade tagit sin in och stulit en dator och flera judiska föremål. En bönebok var stulen liksom en Davidsstjärna i guld, mezzusan, den lilla bönekapseln som judiska familjer sätter på innanför ytterdörren och en chanukkaljusstake, som en gång tillhört en släkting som dog i ett koncentrationsläger under andra världskriget. Under natten målade någon hakkors både på ytterdörren och på två balkongdörrar. Hakkorsen tvättades bort av polisen, som har fått rycka ut fyra gånger sedan i fredags."
Läs hela artikeln, den innehåller viktig information. 

Van Morrison - Candy Dulfer Live Rockpalast

$
0
0
Jag tar en musikalisk paus ikväll. När man ställs inför en konsert som denna måste man förstås se och höra hela. Jag har sett Van the Man i de mest skilda miljöer, från KB i Malmö i början av 1990-talet (litet, svettigt, trångt) över alltför stor lokal (NEC) i Birmingham där han uppträdde med Bob Dylan 1998 (samma år som den här videon är inspelad) till Göteborgs Konserthus, i en elegant men alltför kort konsert. Den rymmer sannerligen godbitar: 1- Instrumental intro "Chicken", 2- Jackie Wilson said, 3- These dreams of you, 4- Raincheck, 5- Moondance, 6- My funny Valentine, 7- Rough God goes riding, 8- Give me a kiss, 9- That's life, 10- Naked in the jungle, 11- In the afternoon, 12- Satisfied, 13- Georgia on my mind, 14- Call me up in dreamland, 15- Summertime in England, 16- Soldier of fortune (Medley), 17- Have I told you lately. Här nästan två timmar Van Morrison:



Demokrati eller diktatur?

$
0
0
Att säga att man föredrar en bristfällig demokrati framför en fulländad diktatur är väl numera lika banalt som att säga att man föredrar liv framför död. Och ändå inte. Med de totalitära krafterna som öar av motstånd i de europeiska nationerna måste vi åter gå till de mest grundläggande frågorna och hävda sådana distinktioner. Det finns en hel del människor, inte minst i Sverige, som föredrar den fulländade diktaturen.

"Det är bättre att vara ett totalt misslyckande i en demokrati än att tillhöra martyrerna eller gräddan i en despoti" sade Joseph Brodsky i sin Nobelföreläsning 1987. I denna hävdade han också privatlivets betydelse, det som utspelar sig i hemmet, i kretsen av de allra närmaste. Han gör där en lustig jämförelse som jag själv funderat mycket på, eftersom jag tycker mig kunna koppla den til den plågsamma scenpoesins framfart. Vad är en tråkig eller spexig uppläsning mot den alldeles privata läsningen? Brodsky säger att vi måste möta dikten direkt, utan mellanled, läsande av sidan med den tryckta texten. Är inte läsandet också en av demokratins viktigaste aspekter? Här läser och tänker jag alldeles fritt, utan inblandning från despoter eller fanatiker.

Lars Vilks recenserar Black Country

$
0
0
Lars Vilks. Foto: Snaphanen
Idag recenseras min nya bok av Lars Vilks:
"Hur skall det gå för Thomas Nydahl? I sin nyutkomna bok Black Country har han tagit bladet från munnen och skrivit en välbalanserad bok om vår tids mångkulturism och islamisering. Utgångspunkten är engelska West Midlands vars historiska utveckling han följer fram till vår tids segregering och problemfyllda områden. Han jämför de brittiska städerna med situationen i Sydsverige. Och han är, som många andra, outsägligt trött på en debatt som till stor del består av tillmälen: När han har samtalat med tre trotskister i Wolverhampton kommenterar han: ”En annan tydlig likhet med vårt eget land framkom när de tre männen betecknade allt de ville bekämpa som ’fascism’. Begreppet har, liksom här, fått den svepande icke-betydelse, som gör att verklig fascism blir allt svårare att skilja från sådant som är allmänt reaktionärt eller missnöjesyttringar som inte ens formulerats politiskt. Begreppen ’fascism’ och ’rasism’ har, från att ha varit värdeladdade beskrivningar av faktiska omständigheter, gradvis förtunnats för att slutligen bli vår tids variant av svordomar, den man kastar efter människor och företeelser man ogillar.” I denna, djupt pessimistiska bok, drar han sig inte för att ge sig på så känsliga saker som att fördöma vänsterns vänsterprassel: ”Idag går ’vänstern’ hand i hand med detta prästerskap från islams länder och miljöer”. Han försöker dessutom ge en mera nyanserad bild av Tommy Robinson och EDL. En häpnadsväckande djärvhet hos en författare som brukar mötas med respekt. Skall han för detta tilltag slaktas som ett lamm eller marginaliseras med tystnad?"

Elias Canetti: Den räddade tungan (Brombergs, översättning av Hans Levander, med förord av Per Landin)

$
0
0
I Svenska Akademiens och Brombergs serie Nobelklassiker har nu turen kommit till Elias Canetti. Det är första delen i hans självbiografiska trilogi, Den räddade tungan, som utges på nytt i originalöversättning av Hans Levander.

Varje bok av Canetti som kommer i nyutgåva är förstås av stor betydelse. Eftersom han fick Nobelpriset redan 1981 finns det mesta utgivet åren däromkring. Jag antar att de till och med kan vara svåra att hitta antikvariskt. Därför hoppas jag också att Brombergs ger ut de två efterföljande böckerna i självbiografin, Facklan i örat och Ögonspelet.

Canetti kan verkligen berätta ända ner i barndomsminnena om sitt liv. Han levandegör detta Ruse i Bulgarien (som han menar är en alldeles för oprecis platsbeskrivning eftersom man där varje dag kunde höra sju eller åtta språk talas, här levde bulgarer, turkar, greker, albaner, armenier, zigenare och från andra sidan floden Donau kom också rumänerna).

Canetti är intressant också för det han skriver om familjens egna språk. Översättaren Hans Levander kallar det för ”spanska” som talas i familjen, men det är inte riktigt korrekt. Snarare skulle man säga spaniolska eller judespanska(x). Föräldrarna talade tyska med varandra, men med barnen, vännerna och släktingarna talade de spaniolska. Den räddade tunganär skriven på tyska.

Per Landin har skrivit ett instruktivt förord som tecknar ett porträtt av den vuxne Canetti, och tiden efter 1938 då han lämnade Wien tillsammans med sin första hustru Veza Canetti för London. Hon avled, kanske genom självmord, redan 1963. Elias Canetti själv blev nästan 90 år och dog i Zürich. Landin slutar med dessa vackra ord:
”Människan Canetti förlorade kampen med döden. Men som diktare fångade han livet levande. Hans strävan var att bevara det i det stora minne som är mänsklighetens bibliotek.”
(x). I Svenska Akademien, SAOB spalt: S9107; tryckår 1982 heter det: om den ålderdomliga (med hebreiska ord uppblandade) kastilianska som spanjolerna talar, spanjolernas språk, judespanska.

Black Country-bokens väg till läsarna

$
0
0
Walsall, Black Country. Foto: TN
Nog hade jag räknat med att Black Country-boken skulle gå att avyttra. Sedan jag gav ut den för inte särskilt länge sedan har den fått en norsk, tre danska och fem svenska recensioner. Ingen svensk kultursida har ännu anmält den. Jag har inte många illusioner om att så ska ske. Här ser ni de recensioner som kommit hittills:Helle Merete Brix Human Rights Service, Oslo, Björn Kohlström i bloggen Bernur, Hans C. Pettersson, Jihad i Malmö, Artur Szulc,Mikael Jalving i Jyllands-Posten, Karin Stensdotter i bloggen Blott Sverige, Morten Uhrskov Jensen i Sappho.dk, Lars Vilks i bloggen Vilks.net.

Det märkligaste av allt är att 3/4 av den tryckta upplagan nu är sålda (med undantag för de kanske 20-25 friex som skickades ut). Sedan Jalving och Vilks skrev om boken trillar det in beställningar mest hela dagarna. Det är uppmuntrande och ger mig en bestämd känsla av att det var rätt att ge ut boken som jag gjorde, med 42 sponsorer och 60-talet förhandsbeställda. Där lades den ekonomiska grunden. Hade jag börjar leta förlag hade den i bästa fall utkommit hösten 2013, och boken är inte av sådan karaktär att den kan vänta att nå läsarna.

Är du intresserad av boken kan du klicka på bokomslaget i bloggens högerspalt, då kommer du till en informationssida.



Förkrigstid?

$
0
0
Timmar av återseende idag. Strandskogen av ensamhet. Mossa, kottar och tallkvistar för julpynt.

Tankarna på Stefan Zweigs memoarer:
"Solen lyste stark och klar när jag gick hem. Med ens gav jag akt på min egen skugga framför mig, precis som jag såg det förra krigets skugga bakom det nuvarande."
Hur vet en människa när hon lever i en förkrigstid? Förmodligen inte förrän kriget brutit ut och hon kan säga att hennes värsta farhågor besannats. Zweig skriver slutraderna i sin bok när Hitlers Tyskland angripit Polen och England förklarat Tyskland krig. Han skulle inte leva länge till. Han såg inte någon möjlighet att fortsätta leva i en värld där massmordet skulle bli vardagsmat:
"Vi som redan bar ödets brännmärke var alltså hänvisade till oss själva..."
Medicinerna är hämtade på sjukhusapoteket, det finns kaffe och isvatten för eftermiddagen. Jag ska snart ta itu med Zweig igen, den plågsamma frågan hänger över mig hela tiden:
"Ju mer den politiska spänningen skärptes, desto mer drog jag mig undan alla samtal..."
Kan det vara en ny förkrigstid vi lever i? Bör vi dra oss undan alla samtal? Eller kanske precis tvärtom?

Vinterbygd. Vinterstad

$
0
0
Foto: Snaphanen.
De vinterbilder jag brukar visa här i bloggen är i nio fall av tio tagna i lantliga omgivningar. Men nu har jag fått två fantastiska bilder av hur vintern ser ur i Köpenhamn nu i dagarna. Det är Snaphanen som varit ute och promenerat (och hans bilder gör sig alltid som bäst i helformat, så klicka på dem).

Foto: Snaphanen.
De senaste dagarna har jag mest ägnat åt att packa böcker. Detta kunde jag nog inte riktigt föreställa mig. Men den senaste veckan har ryktet om min bok gått från blogg till blogg. De flesta som köper är för mig nya människor, ytterst få namn känner jag igen. Så under onsdagseftermiddagen fick jag bilskjuts först till postterminalen vid järnvägen och så därifrån till en butik som säljer vadderade kuvert.

En gång i tiden drev jag bokförlag. Jag minns att det var upplyftande att få många beställningar. Men det gick ju ändå inte runt, så när jag tvingades stänga butiken siste december 2007 hade jag en gigantisk skuld att beta av via inkassoföretag och kronofogden. Det tog lång tid.

Idag skulle jag aldrig utsätta mig för en sådan påfrestning. Men att ge ut egna böcker så här, det är riktigt roligt, när man får sådant gensvar som nu!


Finlands självständighetsdag

$
0
0
Lars Huldén, född 1926 i Munsala (Jakobstads BB), Finland
Med anledning av att det idag torsdag är Finlands självständighetsdag vill jag idag visa er en finlandssvensk dikt.

Lars Huldén
Doktor Hök har ordet

Ordet gräns,
som är lånat från tyskan,
uppträder första gången i svensk text
år 1460, i ett finländskt diplom.

Då avsåg det
- skulle man vänta -
gränsen mot Ryssland,
länge bedömd som den enda verkligt
väsentliga gränsen i världen.

Men det talades i diplomet
om vem som skulle dra nytta
av gränslandet
mellan Hvittis och Lävenpelto byar
i Kumo socken.

Som en skrämmande nonchalans
hos historiens gudinna
måste man uppleva detta:
att ett så viktigt ord
fick introduceras på hävdens blad
med ett så obetydligt exempel.

Men låt oss minnas: Gudar försvarar
ingen gräns, det måste vi göra själva,
icke endast nationens gränser, men även
moralens, litteraturens, religionens,
och ekonomiens.


(Ur "Dikter i fosterländska ämnen" från 1967)


Tack till Anders W.


Viewing all 4708 articles
Browse latest View live