.jpg) |
| Foto: Astrid Nydahl |
***
En bloggare på gamla Motpol - en ny sida startades i december 2013, med delvis andra medarbetare - som bara vid sällsynta tillfällen skrivit (och sist han gjorde det var den 10 januari 2012 med ett inlägg under rubriken Pressmartyrerna och privatarmén), kan man studera närmare i den lilla volymen Motströms där han samlat ett antal texter från åren 1996-2008. När jag kallar Jonas de Geer för en avvikande röst, så är det därför att han inte, till skillnad från andra, omger sig med ett framtidsoptimistiskt skimmer. Trots att han är uttalad nationalist tycks han inte tro att den nationalistiska agendan i grunden kan förändra något. Hans ord är hårda:
”Jag har sagt det förut – jag är inte nationalist för att jag är stolt över mitt folk. Jag är snarare nationalist för att jag skäms för mitt folk. Jag skäms över mina landsmän som är likgiltiga för att deras söner hunsas och döttrar skändas av invandrargäng på våra gator, i våra skolor. Jag skäms över mina folkfränder som kantar gatorna och står och jublar när homofilerna håller sin årliga triumfmarsch genom huvudstaden. Jag skäms över ett folk som tycker att det är normalt att staten uppmanar flickor att döda sina barn i moderlivet, men kriminaliserar rökning på krogen.”[1]
Här markerar Jonas de Geer också en hållning som pekar på hans katolska tro och på en konservativ katolicism i vardagen. Den vänder sig emot homosexualitet och aborter. Men det som jag menar är centralt i det lilla citatet är den manifestation av äckel som det ger uttryck för. Jonas de Geer kan inte förlika sig med att hans ”folkfränder” representerar något som han finner djupt föraktligt.
I andra texter, som i Låt oss bygga en ark från 2003, kan vi se liknande tankegångar:
”Det är vår bistra lott att födas i en tid när vi måste se vårt land gå under. Jag menar det. Sverige som vi känt det, det svenska folkets hem, landet som vår arvedel står inte längre att rädda.”
Och i Sagan om västerlandets pånyttfödelse (2004) skriver de Geer:
”Vi har katastrofen in på oss. Även de som inte förstår värdet i det svenska folkets fortlevnad måste vakna upp och inse att vi står inför en avgrund: våra städer blir raskt allt osäkrare, rättssäkerheten är i viktiga avseenden satt ur spel, sjukvården kommer om ett par decennier att ha fullkomligt kollapsat osv. Förfallet och utarmningen accelererar dessutom och vad våra barnbarn ska behöva växa upp i för samhälle är svårt att ens föreställa sig.”
Jonas de Geer blev mest känd för en bredare allmänhet när han var redaktör för magasinet Salt som startade 1999 och lades efter tio nummer ner 2002. Då hade den redan vållat mycket debatt och b land annat anklagats för att sprida antisemitism, sedan de Geer intervjuat David Irving. Men dessförinnan hade han publicerat sig bland annat i tidskriften Svarta Fanor. I sitt förord till Motströms skriver John Järvenpää, en annan Motpol-skribent som jag presenterar:
”Mycket kan sägas om honom (Jonas de Geer), mångfacetterad som han är. En sak som jag vill trycka på är hans antirasism, han är solklart emot rasism vilken grupp som än står för den. Att han hyser känslor för sitt land och folk är inget konstigare än att de flesta människor på planeten också gör det. Man kan sätta ett antal etiketter på de Geer, identitär, katolik, nonkonformist. Sammantaget kan man säga att han är humanist i ordets rätta bemärkelse, en kunnig och bildad person som värnar människovärdet.”
I sista numret av tidskriften Salt skrev de Geer och hans medredaktör Per Olof Bolander:
”Det är inte vår sak att avgöra Salts betydelse. Vi har tillräckligt många pressklipp för att kunna utnämna Salttill den mest omskrivna nya tidskriften på mycket länge, men det är ren kuriosa i sammanhanget. Långt viktigare var att de flesta av våra läsare var nöjda. Men allra värdefullast vore om Saltssamlade utgivning fick ett liv efter nedläggningen. Inte i bibliotekens arkiv utan som en inspiration och hjälp i kampen för Sverige som fri nation och för svenskarna som ett fritt folk, i enlighet med det bästa i vår historia, kultur och andliga traditioner. Vi har sagt det förut: hög salthalt – lång hållbarhet.”
Här formuleras just den nationalistiska grundsyn som är så tydlig i det mesta Jonas de Geer skriver, i sina äldre krönikor och i sina betraktelser på Motpol.