Här följer en kort presentation av en ny antologi som jag kommer att skriva om i min kommande bok om identitärerna:
En tunn antologi presenterar nu i olika korta texter den franska identitära generationen, Generation Identity som den heter i engelsk översättning. Efter Markus Willingers mer uttömmande bok Generation Identity, a declaration of war against the ´68ers kan man med denna finna andra politiska förklaringar bakom rörelsens uppkomst och strategier.
I antologin medverkar bland andra Arnaud Delrieux i en intervju med grekiska nyhögermagasinet Patria, talesmannen Alban Ferrari bidrar med den text som kom att bli rörelsens första självpresentation, men redan inledningsvis intervjuas Ferrari av NOVO press om den så kallade krigsförklaringen från den identitära generationen.
Med anledning av manifestationen på taket till den stora moské som är under uppförande i symbolladdade Poitiers skriver man också ett öppet brev till den franska premiärministern Jean-Marc Ayrault som i hårda ordalag fördömde manifestationen. I samma ämne vänder man sig till nätsidan Boulevard Voltaires journalist Dominique Jamet.
Det som dessa texter har gemensamt är en ungdomlig ton, en militans som man väl annars skulle förknippa med vänstern, både vad gäller retorik och attityd. Den identitära generationen saknar i alla fall inte självförtroende. Så här skriver till exempel Ferrari:
”Vi är kamrater, vänner och bröder: en klan. Mer än en ungdomsrörelse är vi själva ungdomen i rörelse. Aktivismen är vår skola, gatan vårt högkvarter.”
Ferrari är en av fyra officiella talesmän för den identitära generationen. Han är 26 år gammal, studerande från Paris. De tre andra är Damien Rieu, 23 år från Lyon och ”Communications officer”, Arnaud Delrieux, 22 år från Lyon och ”Logistical officer” samt Benoit Vardon-Raubaud, en 23-årig affärsman från Nice. Rörelsen har sin adress i Lyon.
I Patria-intervjun säger Arnaud Delrieux:
”Nittonhundratalet var ideologiernas århundrade (…) Tjugohundratalet kommer att bli identiteternas århundrade.”
Och:
”Realistiskt sett, om etniska konflikter skulle bryta ut i Frankrike imorgon -vilket vi vill undvika till varje pris genom att välja det politiska engagemangets väg – så skulle vi förstås inte sitta med armarna i kors. Vi skulle skydda våra familjer. Vi tar avstånd från våld men kommer att använda det om det blir nödvändigt.”