Han är ordförande för tankesmedjan H. L. Mencken Club. I hans politiska åskådning ingår bland annat att betrakta amerikansk neokonservatism som en "ny slags vänster". Följdriktigt kan han betraktas som en anhängare av paleokonservatismen och dess återgång till en äldre tradition inom det republikanska lägret. Som konservativ tänkare har han under lång tid funnits i en vänkrets med så välkända personer som Richard Nixon, Pat Buchanan, John Lukacs och Christopher Lasch. I hans omfattande författarskap återfinns bland annat Carl Schmitt: Politics and Theory, Multiculturalism and the Politics of Guilt: Towards a Secular Theocracy och The Strange Death of Marxism: The European Left in the New Millennium.
Hans nya bok, War and Democracy, är en disparat samling texter skrivna under perioden 1975 – 2012 och bjuder allt ifrån politiskt-filosofiska essäer till dagskritik av litteratur samt ett antal dödsrunor över framträdande amerikanska personligheter.
I sin recension av boken skrev bloggaren Oskorei:
”Det är alltså uppenbart att Gottfried är välbekant med den nya vänstern, även om han istället blev konservativ. Hans analys av det moderna USA har samtidigt ett betydande värde för den intellektuellt hederlige och nyfikne marxisten, då han har en betydande förståelse av den ”materiella basens” och de sociala relationernas betydelse. Han inser att den växande staten är en högst materiell faktor, till vilken stora sociala grupper är knutna.”Just detta ter sig som en särskilt viktig sak i boken. Gottfried argumenterar utifrån ett medborgerligt frihetsperspektiv, där det inte är statsapparatens sak att reglera individernas vardagsliv eller att ingripa i barnuppfostran. Den terapeutiska staten tar sig sådana friheter och den skapar och omskapar hela tiden ideologier användbara för syftet.
Gottfried skriver ett slags fri essäistisk som ändå tycks förankrad i grundläggande huvudfrågor. Man kan säga att dessa karaktäriseras av diskussioner kring etnicitet, nationalitet och förhållandet mellan stat och individ. Som jude med uttalat antisionistisk hållning skriver han på ett flertal ställen i boken polemiskt mot just sionismen, dess företrädare i den amerikanska offentligheten och om den egna synen på staten Israel (som han menar måste förbli en judisk stat). Gottfried tycks särskilt irritera sig på det faktum att den amerikanska judenheten hårt trycker på att de också i samtiden är utsatta för en antisemitisk politik orkestrerad av kristna grupper. För Gottfried är detta en skenbild som saknar relevans. Ändå tycks han inte blunda för det judehat som har sin bakgrund i Israel/Palestina-konflikten.
Särskilt framträdande och en smula förbryllande blir därför hans polemik mot anti-islamismen. Han menar att begrepp som islamofascism är tomma på mening eftersom fascismen som ideologi och praktik måste definieras tydligt och historiskt korrekt. Begrepp som innehåller ordet fascism tycks istället bara uttrycka allt det man ogillar. Det resonemanget kan jag tycka är sympatiskt, men Gottfried använder det mest i en proislamisk kontext.
Ett annat ämne i boken är frågan om den så kallade ”vit skuld”-politiken, det vill säga att vita människor automatiskt tar på sig västvärldens alla skulder och försöker leva som skyldiga också i ett multietniskt samhälle som det amerikanska. Att det får groteska konsekvenser vet vi. Gottfried påpekar att Martin Luther King Jr.är den enda amerikan som fått en nationell högtidsdag uppkallad efter sig, tredje måndagen i januari. I sammanhanget blir därför också Gottfrieds egen familjehistoria intressant. De delar den med många andra europeiska judar som tog sin tillflykt till USA. Särskilt gripande är Gottfrieds porträtt av fadern i essän A Man in Full som trycktes första gången i The American Conservative 2009. Här får vi möta en allt annat än sympatisk men mycket beslutsam man som stod på sig inför de flesta situationer. Inte ens tre rånare som trängt in i hans hus mötte annat än principfast vrede. Han kastade helt enkelt ut dem. Med våld. Det var en man som med författarens ord på inget sätt ”suffered from the politics of guilt”. Och han anklagade aldrig amerikanska kristna för det som de europeiska nazisterna ställt till med.
Vill man få ett perspektiv på varför dessa paleokonservativa söker sig bakåt till rötterna, i Europa eller i USA, tycker jag att man hos Paul Gottfried får en del av det nödvändiga underlaget. Men som alltid med böcker som skapats av enskilda artiklar publicerade under lång tid, i det här fallet nästan fyrtio år, uppstår också luckor och nya frågor.
Artikeln finns tryckt i veckans nummer av Dispatch International.