I samma ögonblick som svanarna lyfter från det grunda vattnet i Alvarets kant slår det mig: livets kraft och mening finns förborgad i möjligheten till flykt.
Där människan trängs in i ett hörn drömmer hon om vingar. Hon kommer aldrig att få några men vårdar drömmen ett helt liv. Hörnet kan vara ett ekonomiskt haveri, en oförmåga att hålla jämna steg med månadsräkningarna. Hörnet kan vara fysisk eller psykisk sjukdom som inte tycks möjlig att lindra eller bota. Men hörnet kan också, och just det upplever jag nu, bestå i ett konkret hot, en situation som kan kullkasta också det mest grundläggande av trygghet och gemenskap.
I hörnet står hon, människan, den ensamma, darrande och lilla, i hörnet står hon och drömmer medan svanarna lyfter, obekymrade som bara svanar kan vara. Hon eller jag som står kvar, betraktande, räknar hjärtats oroliga slag.