Löv till läkedom och Jorsalafärder blir föremål för en fördjupad läsning i sommar

Gjorde två anteckningar med citat ur de två böcker som kommer att vara utgångspunkten för en kommande artikel:

Låt mig börja med Löv till läkedom. Jag kan inte nog understryka hur viktig den boken var för mig, den utkom 1986 då jag reste i Israel ett antal gånger, och då jag på antikvariat i Jerusalem hittade två av Emil L. Fackenheims böcker. Han är en viktig person i bokens berättelse.

 

Ännu viktigare är han i Jorsalafärder som borrar djupare i reportageform (det är hans egen definition, låt det bara inte leda tankarna till konventionella reportage, till det är de essäistiska inslagen allt för betydande).

 

Vem är denne Fackenheim och vilken betydelse tillmäts han i de båda böckerna? (Utkast om Fackenheim) heter ett kapitel i Löv till läkedom. Låt mig citera:

 

”Har Hitler, utan att till slut utrota det judiska folket, lyckats för alltid utrota den fyratusenårigt möjliga tron på en Gud i historien? Nietzsche lät en gång (i Den glada vetenskapen) en galning bringa budskapet att Gud är död och att människorna är hans mördare. Chockerande sammanställer Fackenheim denna text med en avElie Wiesels berättelser: En grupp judar var samlade i bön i en liten synagoga någonstans i det naziockuperade Europa, när en from jude, som var känd för att vara en aning tokig, ramlade in genom dörre, lyssnade en stund och sa: Schhh judar! Bed inte så högt! Gud kommer att höra er. Då märker Han att det fortfarande finns några judar kvar i livet i Europa.

(Detta är en judisk historia, anmärker Fackenheim, ty ”den vägrar att göra historien till någonting andligt”.)

Det är genom att behandla den unika ondskan i nazismens förintelsesystem, som hans filosofi återför den allmänna frågan till något som kräver ett bindande svar.

För mig övertygande visar han att Hitlerriket omöjligen kan upplösas i några som helst begrepp om ”fascism-” eller ”totalitarism-i-allmänhet”, eller dess judeutrotning i något ”imperialistiskt folkmord”.

Dödslägren kan inte förstås som rationellt underordnade några om än aldrig så ohyggliga krigs- eller samhällsmål, inte heller förvisas ut i något slags socialpatologisk felmarginal. ”I sin essens var nazismen utrotningslägren” – de måste uppfattas som ett ”anti-samhälle” i själva centrum av denna stat, som vigt sig åt en unik dödskult, en förstörelse av människan som moraliskt begrepp.”