 |
| Skärmdump |
De ryska krigsförbrytelserna blir allt värre. Bombningen i går överträffar det mesta som hänt hittills. Den som inte är upprörd - arg, ilsken, förtvivlad - har ett hjärta av sten. Putin, den ryska överheten, den ryska krigsmaskinen, kommer att ställas till svars, men det ligger långt fram i tiden. Är det för mycket begärt att önska livet ur Putin?
I Sverige finns det en sida som heter Alliansfriheten. Jag har läst den sedan kriget började. Där är man också upprörd. Men inte över krigsförbrytelserna. Anders Björnsson, författaren jag läst och recenserat med stor uppskattning, skrev i går inledningsvis:
Under krig och krigsliknande tillstånd bryter konsensus och lagstiftning samman. Det händer också med språket. Man debatterar inte, man attackerar. Så har det blivit inför och under Ukrainakriget. Den erfarna ledarskribenten Barbro Hedvall tycker sig ha urskilt ”ett drag av illvilja […] i den politiska diskussionen” (Dagens Nyheter 7/3) Den mindre erfarna Paula Neuding citerar (Svenska Dagbladet 7/3) med gillande en brittisk Rysslandshatare som anser att förre tyske förbundskanslern Gerhard Schröder ”stinker” och att han borde förvägras inre i Storbritannien och USA. Anledningen är att han har lett ett ryskt-europeiskt energikonsortium, och alla vet ju att ryssar stinker – av vitlök, eller hur?
Om man lyckas bortse från krigsförbrytelserna kan man koncentrera sig på språkligheter som ovan. Det är inte så lite pinsamt. Om ryssarna så bombar Ukraina bortom existensen så är det människors förtvivlan och hjälplöshet, man bör ägna sig åt, att kritisera och ironisera kring.
Låt vår tids Hitler härja! Vill man läsa hela hans utspel finns det här.