Anne-Marie Berglund brottades ett helt liv med frihetstörsten. I hennes franska liv, men också här, var det förstås en självklarhet att Sartre och Camus kom upp. I ett brev daterat 31 mars 1998 skrev hon till mig:
"Jag behöver tanken, min och andras. Jag törstar efter tanken, jag blir sjuk av brist på tanke. Behöver även den levande tanken, höra röst och känna andedräkt från någon som tänker, se blick av någon som tänker. Det skrivna ordet räcker långt men inte helt. Inte ens breven räcker, ändå är jag uppriktigt förvånad att jag trots allt kan samtala med någon per brev, dina brev är en verklighet, är hjälp till den övergivna tanken, besök, ingivelser...
Hur kunde jag fastna så här, bli en sådan spåkvarelse, eller underkastat djur, jag är ett sjukt djur. När jag läser Sartre väcks min ungdomliga revolt, sådan som jag var och tycker att det brev han riktade till Camus 1952, kunde vara riktat till mig, fast då behövde det inte vara så subtilt, men andemeningen i det; att vi människor finns här för att med handlingen (skriva kan förstås vara handling) sträva efter frihet. Det finns ju bara frihet eller inte frihet. Och förtryck eller inte förtryck. Sartre är enkel."
Jag hade mina invändningar eftersom jag tyckte att Sartre korrumperade frihetsbegreppet så länge han försvarade Sovjetunionen. Camus var min man, honom kände jag full respekt för. Också när det gällde friheten.