Arne dog i höstas av sin svåra diabetes. Han var Astrids kollega som präst i fyrtio år, och min vän sedan 27 år. De sista åren före pensioneringen arbetade han och Astrid som studentpräster på Högskolan i Kristianstad.
Arne var en vän i vått och torrt och jag vågar säga att vi tyckte mycket om varandra. Jag saknar Arne på ett sätt som är svårt att sätta ord på. Att han begravde min son Tobias betyder mycket. Astrid fick begrava Arne. Hans stol vid middagsbordet är skriande tom.