 |
| Den gångna helgens frostgräs på Landön. Foto: Astrid Nydahl |
Det vore både rimligt och enkelt att skriva några rader om Brexit och de nya hinder Mays brittiska regering har ställts inför de senaste dagarna.
Det vore både rimligt och enkelt att skriva några rader om Trumps dödskyss, det vill säga beslutet att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad och att därför flytta den amerikanska ambassaden dit. Dessutom borde dessa rader handla om vilken reaktion vi får se från palestinierna och de arabiska regimerna.
Det vore både rimligt och enkelt att skriva några rader om de svåra översvämningarna i Albanien, i alla fall som en påminnelse om att en bit av mitt hjärta förlorades där.
Det vore både rimligt och enkelt att skriva nygamla rader om grottvarelsen i kulturvärlden som ovanpå alla våldtäkter och banalare intimiteter i uppenbar maskopi med akademi-hustrun läckte Nobelpristagare på löpande band och fick f.d. ständige Englund att ropa något svordomsosande, om nu inte alla andra redan gjort det.
Det vore dessutom ännu enklare att ånyo sätta några ord om Nordkorea på pränt. Om inte annat så för att upprepa att diktatorn där spelar ett farligt spel och att det han gör kan leda till öppet krig. Men då skulle vi glömma bort att det i andra ändan av kärnvapenspelet finns en amerikansk president som blir allt svårare att betrakta som en medelbegåvad analytiker av internationella omständigheter.
Livet är ett helvete. Men det är världen som är det större helvetet. Och det är i världen vi lever.
Jag påminner mig själv om vad jag borde och kunde ha skrivit om. Idag också. Och att jag avstår.
Mitt enda hopp idag är att jag får befinna mig vid havet en stund eller två. Att jag får läsa Wedekind i lugn och ro. Att barnbarnen mår bra och att mina nya ortopediska skor snart ska levereras. Om inte annat kan jag läsa den första recensionen av den nya boken.