 |
| Ett nordskånskt, mycket gammalt, privatbibliotek som aldrig blev färdigbyggt. Foto: Astrid Nydahl |
Hur göra sig trovärdig? Hur återställa ett förtroende som skadats av omdömeslöshet?
När man skriver politiskt på nätet måste man lära sig att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Den ena tanken är att kritiken, tanken mot det man angriper, ska formuleras så att den inte kan missförstås. Den andra är att den inte ska formuleras för att tillfredställa en pöbel eller en opinion grundad på bristfälliga kunskaper.
Det finns en annan aspekt som om möjligt är ännu viktigare. För att vara trovärdig och åtnjuta förtroende måste man med både finess och eftertanke välja sina vänner. Nå, snarare: man måste välja vem man samarbetar med, när och hur man gör det, och varför. På samma sätt måste man klart och tydligt välja vem man inte samarbetar med och om nödvändigt förklara varför. Läsaren ska aldrig sväva i tvivel om den saken.
Om man angriper islam och islamism gör man det utifrån en sekulär, demokratisk egen övertygelse. Islam är, som andra totalitära ideologier/religioner, en fiende till vårt sätt att organisera samhället. I islam finns varken yttrande- eller tryckfrihet. I islam finns en uppsättning dogmer utifrån vilka den troende förväntas leva och uppträda. Till skillnad från andra religionsanhängare avser muslimer att förändra majoritetssamhället utifrån dessa dogmer, aldrig att leva som medborgare i detta och att betrakta sin eventuella tro som en privatsak.
Om vi mot detta ställer sekulära ideal och inte dogmer, ankommer det på oss att uppträda någorlunda bildat och civiliserat. Om vi pläderar för civilisation och kultur finns det klara gränser för vilka och vem vi kan samarbeta med eller främja.
Det torde väl vara självklart att man inte samarbetar med organisationer som NMR, altright, Motgift och liknande. Också de hotar de värden vi håller högt.
Vi måste också stå fast i vår kritik av totalitära idéer sådana de formulerats av konkreta individer vilka vi redan identifierat. Att samarbeta med kända antisemiter, anhängare av totalitära ideologier och/eller religioner eller liknande skulle utifrån en sådan logik vara uteslutet.
Det jag här formulerat är uppfordrande ord riktade till mig själv och mina läsare. De kommer att i allt högre grad tvinga mig att markera.
Ingenting kommer att bli lättare för oss framöver, tvärtom försvåras omständigheterna dagligen. Politiskt, socialt och kulturellt befinner vi oss under allt hårdare angrepp. Det är ett faktum vi måste förhålla oss till.
***
Snart förvånas jag inte längre. Så har jag också sagt att jag är på väg ut och bort från den delen av nätet som formulerar sig politiskt. Jag tänker inte upphöra med min kritik av multikulti och islam, men jag har sedan länge lämnat det träsk som kan husera nazisten Carlqvist, antisemiter och andra inom en och samma bokpärm.
Först frimärket på Lars Lerins målning, med en vidhäftad så kallad debatt, vilken visade att inte heller bland yttrande- och tryckfrihetsfundamentalisterna är alla motiv godkända. God konst måste först genomgå pk-kulturens motsvarighet inom "alternativmedia".
Och idag får jag se att ett gammalt aprilskämt från Sydsvenskan används som politisk propaganda.
Jag tror att det är så enkelt att man idag helt enkelt hugger så fort någon visar fram ett bete. Förnuftet är bortkopplat. Allt är propaganda.
Om skämtet som blev allvar kan man läsa här.