Efter tårarna kommer leenden tillbaka. Efter mörkret förmår man kanske se den ljusa, förföriska blomstringen.
Foto: Astrid Nydahl
Att leva är sannerligen inte lätt. Livet kan vara övermåttan svårt. Sextiofem år på jorden har inte gjort det lättare eller mindre svårt. Men det är som om tårarna bidragit till något som varken är klarsyn eller förstånd, men som kanske ändå kan betecknas som en bit på vägen mot en inre, åldrad stillhet.
Foto: Astrid Nydahl
Kanske är det stillheten jag söker mest. Jag gömmer mig gärna när det är som värst. Låter ingen annan se misären. Talar bara med några få om den. När jag skriver här i bloggen blir det privata allmänt. Det allmänna får räcka som formuleringar. Inga namn, inga platser, inget konkret. Det är livet för värdefullt för. Det finns ingen anledning att lägga upp sig på en offentlig plats - inte ens i en blogg - och låta vem som helst vältra sig. Det enda viktiga är att understryka hur liv kan se ut. Också när de är som svårast bär de på något: ett barn, ett barnbarn, en tonåring, en ung man eller kvinna, en åldrande förälder, en gamling i fåtöljen..