 |
| Zenta Maurina |
När jag läser Zenta Maurina om nätterna tänker jag på med vilken storhet hon bär sitt grymma öde. Sittande ett helt liv i rullstol försöker hon reducera det till en praktisk fråga, att inte beställa rum på hotell med trappor när hon föreläser i Tyskland, att inte försöka komma ner till havet om det är en sandstrand där rullstolen sjunker. Hon ser sitt liv som ägnat åt litteraturen och så länge hennes rygg orkar sitter hon vid skrivbordet och arbetar. I exilens isolering finner hon att ensamheten kan transformeras till skapande. Så vill jag lära denna vecka, lära att leva och växa i den lärdomen.
”Tvingad på knä av oavbrutna sjukdomars försåt, av exilens förlamande gift, av beklämmande fattigdom, sviken av vänner har jag i dag som i min barndom och ungdom min levnads mål detta att förhärliga glädjen. Ur glädje är jag kommen, av glädje lever jag, till glädje inbjuder jag i mina böcker och föredrag.”
Zenta Maurina: Befrielsens år, 1966