 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Man ska vara försiktig med ordet intifada. Men det som nu sker i Jerusalem och på Västbanken ser på många sätt ut som en ny generation stenkastande, knivhuggande och pistolskjutande palestinier. Israelerna kan bara svara med fler väpnade styrkor, på båda ställena. Trippelmorden på bosättningen Halamish, liksom måndagens knivattack i Tel Aviv ska ses mot denna bakgrund.
Människor dödas på Västbanken. Demonstrationer och sammandrabbningar mellan palestinier och israeliska styrkor blir blodiga. De saknar allt symbolvärde och är nu istället högst konkreta handlingar för att flytta fram positionerna, Abbas bröt den palestinska myndighetens kontakter med den israeliska regeringen. Därmed lämnades utrymme för en folklig resning. Man kan inte beskriva situationen annat än på det sättet.
Jag besökte Israel första gången tidigt 1980-tal. Då fick man inte publicera namnet PLO eller visa bilder på Arafat. Det kom sedan en period då många trodde att våldets och hatets väg skulle hindras av konkreta framsteg, förhandlingslösningar och samarbeten. Den tiden är sedan länge förbi. Det finns ingen som helst anledning till optimism. Varje gång orden "förhandlingslösning" och "kompromiss" uttalas vet vi istället att de signalerar status quo och raka motsatsen till framsteg.
Timme för timme förvärras också krisen mellan Jordanien och Israel. Den är i sig så allvarlig att den kan tända en skogsbrand vid minsta misstag. Jordanien har inte råd att förlora sin egen stabilitet i förhållande till landets islamister. Israel har inte råd att förlora en av få allierade i regionen.
Uppdatering 25 juli: Krisen ser ut att ha fått en lösning, Nathan Shachars text förklarar närmare.