 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Det luktar också. Vår. Det luktar från mitt öppna fönster. Men det går inte att beskriva den lukten. Skulle jag hellre säga doft? Idag är det ingen vanlig söndag. Om en timme står jag vid en plats där ett avgörande beslut måste tas. Jag är inte ens orolig. Tvärtom lite däven idag. Det kan bero på gårdagskvällens vin. Det kan vara något annat oidentifierbart.
När man läser Carson McCullers Balladen om det sorgsna kaféet händer det något. Jag märker att titelberättelsen, den mycket långa, sätter sig i mig som en atmosfär, en stämning, som lockar in mig. Nej, det är ingen fälla. Men det är en lockande, tät och ogenomtränglig atmosfär som hon så skickligt väver fram med sina ord. För bara några år sedan visste jag inte ens vem hon var. Nu vill jag inte släppa henne. Att bli beroende av ett säreget språk hos en författare är alls inget märkligt. Det händer hela tiden. Det beroendet kan kanske beskrivas som en form av identifikation. Hon är under alla omständigheter väldigt bra.
Nu har klockan närmat sig ännu en bit. Nu är det snart dags att åka. På återseende!