Döden flaxar över mitt huvud varje dag. Döden har blivit så intim de senaste åren. Särskilt cancerdöden far runt som om den inte hade fångat tillräckligt. Idag kom ännu ett sådana cancerdöd-besked. Jag kände inte Bodil Malmsten. Det hände att jag hade svårt för hennes texter, kanske var det kaxigheten (varför skulle jag ha problem med just den?), men oftast berörde de mig starkt, inte minst det hon skrev hack i häl på Thomas Bernhard. Nu är hon död. Jag ska inte skriva minnesord utifrån hennes författarskap. Plura säger det ändå allra bäst i sin oförglömliga kärlekssång: "Man har alla och inga vänner".
↧