 |
| Arbete och vaksamhet. Albanien 1978. Foto: Thomas Nydahl |
"Alla" ville delta med förnödenheter, sovrum och pengar. När regeringen i panik började strama till reglerna var plötsligt "alla" för en sådan åtstramning. De som fnyst rasister åt människor som kritiserat den öppna dörrens politik blev också starka anhängare av den kritiska strömningen som nu snoddes från Sverigedemokraterna av Moderaterna. Se där ett politiskt apspel som borde få var och en att rynka pannan och tänka efter.
Vad har hänt sedan dess? Inte ett dugg.
Det som utmärkte ett pyttelitet land som Albanien fram till kommunismens fall var bland annat en stark vaksamhet mot omvärlden. Några flyktingar fann man inte där, inte ens de förföljda människor som befolkade Kosova var välkomna i exil. Är det så jag vill ha det? Självklart inte. Den albanska propagandan var i första hand riktad inåt. Med den sortens vaksamhet förväntades albanerna sluta upp bakom sina egna förtryckare, vilket de också gjorde i hög grad. Det måste vara möjligt att finna en balans mellan friheten och den nationella, folkliga medvetenheten om vad ett medborgarskap i ett sådant land innebär och vilka förpliktelser det medför. Tidsandan som alltid föreskriver "rättigheter" tycks också innebär en avsaknad av sådana insikter. Varje minoritet och varje särintresse skriker sig hesa med "krav", "rättigheter" och odlar en självbild av "utsatthet" och "diskriminering".
Att ett land som vårt tagit emot och bör ta emot enskilda flyktingar är för mig inte ett problem. Det är en självklarhet. Men finns det någonting som säger att vi måste ta emot hela nationers befolkning? Finns det någonting som säger att vi måste förändra hela vårt lands karaktär och driva det i händerna på islams blodsbesudlade profeter och aktivister? Den enskilde flyktingen kan finna en fristad i varje demokratiskt och fritt samhälle. Men det som pågått länge nu bryter ner själva samhällets grundstruktur och därmed också känslan av samhörighet människor emellan. Tillit och trygghet försvinner inte bara som begrepp utan också som sociala kitt.
Men är alternativet en total uppgivenhet inför vad andra människor från andra nationer och kontinenter gör med vår land? Ska vi verkligen förhålla oss passiva till den djupgående förstörelsen av våra städer och de tusenfaldiga etniska enklaverna? Är inte det själva grundproblemet som ligger bakom så mycket av det postmoderna samhällets förfall, våld och bedräglighet? I tider av islamistiska terrordåd bör man inte minst fråga sig vad betydelsen av islamistiska celler i det egna landet får för konsekvenser. Och medan man ställer sig den frågan måste man också komma ihåg att dessa människor bjudits in att bo här, med öppna famnar och hjärtan har vi släppt in dem och gjort det möjligt för dem att etablera sina baser, släkter och nätverk mitt i det aningslösa, svenska samhället.
Arbete och vaksamhet är kanske inga dumma grundprinciper. I alla fall inte i en klientstat som släppt allt det som kunde definiera ett samhälle.