 |
| Protest mot massakern på Charlie Hebdo. Telefonboxar på Lilla torg i Kristianstad. Foto: A. Nydahl |
Med denna krönika inleds en ny serie. Den heter Skånekrönikan här hos mig. Hos Snaphanen heter den Skånekronik. Den kommer att publiceras en gång i veckan från och med nu, och den ska belysa företeelser i den skånska samtiden. Att jag inleder med flyktingfrågan är inte så konstigt. Men det betyder inte att detta blir ämnet för krönikan varje vecka. Vi får se framöver vad det blir.
Den humanitära stormaktens skånska vardag.
”Hur står det till med jämställdheten i Saudiarabien nu sedan debatten om svensk vapenexport klingat av?”
Frågan ställs av ledarskribenten Carolin Dahlman på Kristianstadsbladet (tisdagen 8 september 2015). Den föranleds av att, enligt Dahlman, 25% av svenskarna nu, till skillnad från 17% veckan innan, ”säger välkommen som aldrig förr” och ”äckel över sakernas tillstånd blandas med plötslig handlingsvilja och kokar samman till en höstgryta som värmer både mage och hjärta.”
Det inledande citatet skulle inte vara något att orda om, ifall det inte ingick i just detta sammanhang. Världen klarar sig inte utan Sverige! Vi är i alla sammanhang, också detta, den humanitära stormakten. Det är budskapet. Och som budskap, ideologiskt och politiskt underbyggt, är det ett uttryck för en både självgod och pompös spegelbild av det svenska folket. Saudiarabien har förstås aldrig varit på minsta sätt beroende av svenska ståndpunkter. Landet är en wahbabitisk monarki, en grym diktatur där en övermåttan rik härskarklass med oljepengar och vapen härskar inte bara över det egna folket utan också med väpnade grupper utför saudiernas smutsiga ärenden. Landet för krig i Jemen. Officiellt styrs landet av en politik som är identisk med den som Islamiska staten, IS, skrämmer världen med dagligen. Det vi i Sverige kallar ”jämställdhet” vet man inte ens vad det är. Saudierna lever enligt sharia-lagarna och i dem stadgas klart och tydligt att en kvinna är värd hälften av en man. Flera detaljer i sharia onämnda.
De miljoner människor som drabbats av islams väckelse och fördrivits, våldtagits, torterats eller dödats var förstås missnöjda med de sekulära diktaturerna i hemländerna. Varken Kaddafi, Mubarak eller Assad är eller var män man leker med. Den arabiska våren uppstod ur detta missnöje, men kapades snabbt av islamisterna för helt andra syften. Vi har sett de förfärande resultaten i länder som Libyen, Egypten och Syrien. Dessa länders invånare lär inte ha skänkt skåningarna och Skåne en tanke tidigare om de inte stött på Skanskas anläggningsarbetare i sina hemländer.
Men nu kommer de hit. De senaste veckornas intensiva mediakampanj har förstås givit utdelning. Bortsett från att Dahlmans ledare i huvudsak är en lovsång till kapitalismen – den som gör alla rika, fria och välmående säger hon – så är den också ett uttryck för den naiva självgodhet som bygger på missförståendet att alla människor som är fattiga, ofria eller lider bör bo till exempel i Skåne. Hur det rent praktiskt ska fungera brukar man inte orda om. Ledarskribenter, mediakändisar och rika skåningar brukar inte bo i det som av forskaren Aje Carlbom vid Malmö högskola kallas etniska enklaver. De bor alltså inte i de förorter där inte längre några svenskar lever och verkar. Deras rent fysiska distans till problemen gör dem till propagandister för sådant som är både orealistiskt och osant. Och i fallet Dahlman sker det bara en vecka efter det att gängen dragit fram i den lokala storförorten, krossat butiksrutor, satt eld på bilar och förstört privat egendom. Skulle den problematiken bli mindre med leende människor som säger välkommen?
Arabiseringen av Skåne fortsätter med oförminskad fart. För den som möjligen ville lära något för den egna kommunen vore några veckors studier av Malmö vara av godo. Hittills har det verkat som om Skånes politiker, mediamänniskor och aktivister blundar helt för Malmös säregna problemområden. Ytterst sällan ser man annat än små och specialinriktade projekt som ägnar sig till exempel åt Seveds somaliska kvinnor som utsatts för brutala omskärelser, eller så diskuterar man M- eller K-falangens våldsbrott. Mycket sällan, ja nästan aldrig, ser vi en seriös och begåvad diskussion om de grundläggande orsakerna till att staden så grovt sjunker ner i ett socialt och mänskligt träsk.
Ingen sammankopplar den stora inflyttningen från bland annat den arabiska världen med de problem som uppstått och hela tider växer. Bara en snabb blick på den svarta, kriminella ekonomin borde stämma till eftertanke. Istället för att bara le välkomnande borde skåningen sätta ner foten och säga: tack, det räcker nu, det är redan för mycket och vi vill sannerligen inte ha ännu mer av samma problem. Men den som säger det får en stor fet stämpel i pannan av stadens ledande godhetspatrull, var så säker.