 |
| Foto: Thomas Nydahl |
Det finns två minoriteter i Malmö som delar traditionen med manlig omskärelse: judarna och muslimerna. Den har jag inga synpunkter på. Vad jag vill säga några ord om i den skånska kontexten är det faktum att grov könsstympning av kvinnor förmodligen pågår i vissa folkgrupper trots att de sedan länge lämnat hemlandet och kommit till Malmö.
I Som Gud skapade oss. Förhållningssätt till kvinnlig omskärelse bland somalier i Malmö, publicerad av Socialstyrelsen i september 2000 och skriven av Sara Johnsdotter, Aje Carlbom, Asha Omar Geesdiir och Ali Elmi kan vi läsa oss till större kunskap. Studien är unik då den är resultatet av två svenska forskares samarbete med två somalier, vilket underlättat intervjuerna med såväl somaliska män som kvinnor. En av studiens frågor formulerades så här: Vilken in- ställning till olika typer av kvinnlig omskärelse har de somalier som lämnat hemlandet? Den andra frågan handlade om alternativa strategier som kan användas ”för att tillmötesgå samma intressen som man tidigare gjorde genom den faraoniska omskärelsen?”
Jag koncentrerar mig här på den första frågan, eftersom den sätter fingret just på hur somalier boende i Malmö hanterar detta arv. Författarna säger: ”Alla personer som intervjuats (utom en), inräknat både kvinnor och män, visade sig sålunda vara motståndare till infibulation och hade bestämt sig för att upphöra med praktiken i Sverige.” Då kan man alltså dra slutsatsen att det inte sker någon omskärelse i Malmö? Nej, det tror jag inte. Det handlar ju om den allra grövsta formen av omskärelse (faraonisk). Så det finns förstås andra än infibulation.
Upplysningsvis hämtar jag detta ur studiens inledning:
”I hela Sverige bor det drygt 16 000 personer med somalisk bakgrund, varav mellan två tusen och tre tusen flickor är i den ålder då de är i riskzonen för att ett ingrepp skulle kunna ske. En mycket stor majoritet av dessa är födda i Sverige och med stor sannolik- het känner deras föräldrar till att sedvänjan är kriminaliserad i Sverige. Dessa föräldrar befinner sig således i ett spänningsfält mellan å ena sidan det svenska samhällets normer och värderingar kring sexualitet och dess syn på omskärelse som ett brott; och å andra sidan den somaliska gruppens sociala förväntningar på att en ung ogift kvinna ska vara oskuld och synen på den traditionella omskärelsen och infibulationen som ett påtagligt bevis för detta.”
I studien berättas om somaliska kvinnor och deras första möte med den svenska sjukvården. En kvinna säger:
”Första gången jag var på läkarbesök i Sverige glömmer jag aldrig. När läkaren, en kvinnlig läkare, kom fram till mig och tittade blev hon bestört. Hon bara gapade och frågade: vad har hänt med dig? Jag var gravid i åttonde månaden, men hade inte fått möjlighet att besöka läkare tidigare. Jag blev chockad av läkarens reaktion. Tänkte att nu är det något fel på mig. Jag förstod inte att läkaren reagerade över infibulationen. Jag trodde att det var något fel på mig och min graviditet. Jag fick en sten på mitt hjärta. Innan läkaren ens talat med mig om vad hon reagerade över, kallade hon in flera stycken andra. Jag kunde inte andas, jag kunde inte prata. Sedan frågade jag henne vad det var. Då undrade hon vad som hänt därnere, om jag blivit opererad eller så. Efter ett tag för- stod jag att hon menade min omskärelse.”
En tradition bland somalier här tycks nu vara att genomföra en så kallade ”sunna-omskärelse” på sina döttrar. Den innebär en form av ”prickning med liten blodsutgjutelse”, vilket konkret innebär att man inte skär bort clitoris.
En av kvinnorna som intervjuades i studien hävdade att faraonisk omskärelse var bra därför att de gav mödrarna makt över sina döttrar. Men egentligen förespråkade hon något annat: det bästa är att återvända till Somalia, ”faran med att stanna kvar i Sverige är att flickorna blir försvenskade och kanske sover över hos pojkvänner med allt vad detta skulle kunna innebära i sexuellt avseende. En av konsekvenserna med att flickor försvenskades var risken för utomäktenskapliga graviditeter.”
Hon verkar också mycket upprörd över den svenska reaktionen på könsstympningen: "Somalier är dumma om de slutar att omskära döttrarna. Dom bara accepterar svensk lag. Det är inte deras [somaliernas] lag. Dom accepterar det svenska istället för att acceptera sin egen tradition. Om det är svårt att omskära i Sverige kan man åka till Somalia eller något annat afrikanskt land och genomföra det. Varför ska Sverige stoppa omskärelse? Vi kommer från ett annat land, med annan tradition.”
I mina ögon ger den här kvinnan i själva verket uttryck för något av det mest problematiska i dagens etniska enklaver. Om man inte anpassar sig till den nya landets seder, traditioner och lagar utan väljer att leva på Seved, i Rosengård eller på Lindängen, som om dessa malmöförorter vore små Minisomalia, då finns det aldrig en chans att framtiden skulle erbjuda något annat än den brutalaste segregation. Svenskar brukar anklagas för att vara motståndare till integrationen. Men jag tror att det ofta är precis tvärtom: invandrargrupper som den somaliska vill ha så lite som möjligt med Sverige och svenskarna att göra. De har funnit en fysiskt angenäm plats på jorden där de försäkras bostad, mat på bordet, sociala förmåner, men de vill helst lämnas ifred med allt det som den här kvinnan kallar ”ett annat land” där också de mest primitiva sedvänjor är en den av vardagen.
Men, säger en annan kvinna, om man verkligen återvänder med en dotter som inte är omskuren på det gamla, barbariska sättet får man alla emot sig: ”Om jag åker tillbaka till Somalia kommer vi att omskära... vem ska gifta sig med henne annars? Om jag åker hem, så kommer min mamma och mormor att säga ’Hon är inte omskuren. Nej, vi måste få det gjort!’ Så det blir nog så.”
Vilken är då den somaliske mannens roll i det hela? Någon hävdar att det är kvinnorna som driver på för omskärelse, andra säger att det är männen. En kvinna säger till författarna att män tycker om infibulation, ”dom är stolta över att ha hittat en kvinna som är oskuld”. Men flera kvinnor har här i Sverige valt att söka hjälp på sjukhus för att få sin igensydda vagina öppnad istället för att ”mannen penetrerar den” (i avsikt att på så sätt tränga in i den och erfara ”större sexuell njutning”.
Socialantropologen Aud Talle (citerad i den svenska avhandlingen) skriver: ”Genomträngandet av den infibulerade kvinnan i samband med äktenskap är nämligen dels ett uttryck för mannens kontroll över sin kvinna och hennes avkomma, men även ett bevis på hans manlighet och mod. [-- -] Om de inte kan forcera infibulationen med sin egen penis, skall de vara tillräckligt modiga för att tillgripa kniven. Dolken och penis är båda symboler för manlighet och dominans över kvinnan” (1987:51).
Här kan vi utan överdrift konstatera att vi lär oss något om en av flera beståndsdelar av denna barbariska sed, utifrån mannens perspektiv.
Bland Malmös somalier finns det en man som förespråkar metoden: ”Enligt min uppfattning så tycker jag att man kan ta bort den del av klitoris som sticker ut. Jag har sett kvinnor både med och utan klitoris och jag tyckte mest om kvinnan som är omskuren. Där den utstickande delen av klitoris är borta men resten är inne. Det blir jämnt och fint. Det blir vackert." När jag läser detta kan jag inte låta bli att associera till pedofilen som föredrar ett hårlöst flickebarns sköte. Det är kanske inte pedofili, men det ger en bild av ett manligt tänkande som är djupt stötande.
Om man som muslim verkligen tror på sin Allah, hur kan man då tillåta sig att skära sönder och sy igen hans kvinnoskapelse? Det perspektivet är för mig det allra svåraste att förstå. Dessa somaliska män måste ändå omedvetet tycka att deras egna handlingar står över den gud de säger sig tro på. De har i alla fall tagit sig rätten att argumentera för en sed som för all framtid förstör kvinnans liv. Just därför finns det skäl att avrunda med att citera en annan av männen i avhandlingen. Han blir mycket upprörd när han hör att det finns män som av sexuella skäl vill ha faraoniskt omskurna kvinnor blev mycket upprörd:
"Bullshit, säger jag. Det är sjukt! Det här är ett problem som alla känner till. Alla män som överhuvudtaget tänker gifta sig med en kvinna som är faraoniskt omskuren vet vilket helvete de står inför. Det finns män som får psykiska problem av det här eftersom de blir skadade. Det finns knappt någonstans att komma in. Hela tiden måste han kämpa för att göra hålet större. Att prata om njutning... det är inte ens i närheten av njutning. Det är tortyr. Det är ingenting annat än ett helvete. Många som flyttat till städerna och konfronteras med det här problemet väljer att gå till sjukhuset och ber att de skall öppna för dem. Om det är en njutning, varför håller de inte fast vid att mannen skall öppna kvinnan med sin penis?"
Med läsningen av denna skrift förstår man att det finns en djup klyfta mellan somaliska män och kvinnor, också i Malmö-exil. Detta ämne är så sexuellt laddat att de knappast har ett könsöverskridande forum för diskussion. Därför är mannens ansvar oerhört stort. Kan den somaliske mannen argumentera mot dessa barbariska handlingar kanske han bidrar till att undergräva deras auktoritet. I exil finns förstås bättre förutsättningar än i Somalia. Men varför det skulle vara en svensk fråga att lösa är kanske svårt att förstå. Somalierna som bor i Malmö och övriga Sverige borde rimligen ha ett större intresse av att bygga upp sitt land på nytt, men så länge islamisterna terroriserar och ödelägger det är det kanske också en illusion att tro att det skulle vara möjligt på kort sikt. Den tid som möjligen finner en lösning ligger långt bortom de närmaste generationerna. Ändå hävdar jag bestämt att den måste äga rum i Somalia. Inte i Malmö. Ty en förändring i Malmö präglar bara en exil-kultur och inte roten till barbariet.