 |
| Hållplatsreklam i Malmö. Foto:A. Nydahl |
"På Lorensborg verkar det som om man funnit en metod. Fungerar den kan man väl bara gratulera de boende. Fungerar den inte kan man kanske dra andra slutsatser. Själv är jag övertygad om att plåster och bandage i långa loppet är verkningslösa på en kropp som är döende."
Idag kommer en ny liten anmärkning i ämnet:
Man kan säga att Zygmunt Bauman i en annan av sina essäer är inne på den tanken. Han resonerar utifrån antagandet att vår existentiella ångest triggas av den stora mediala uppmärksamhet som brottsligheten får, och att vi i vår jakt på trygghet och säkerhet i själva verket uppnår det motsatta. I essän Farhågor på drift i Flytande rädsla (översättning av Eva Backelin) skriver han:
”Medan personlig säkerhet har blivit ett stort, kanske det största försäljningsargumentet i strategierna vid marknadsföringen av konsumtionsvaror, har skyddet för lag och ordning, som alltmer snävats in till en garanti om personlig säkerhet, blivit ett stort, kanske det största försäljningsargumentet i politiska manifest och valkampanjer – medan hot mot den personliga säkerheten har upphöjts till rangen av en stor, kanske den största tillgången i den massmediala konkurrensen och ytterligare ökat framgången i både de kommersiella och politiska användningarna av rädsla.”
”Medan personlig säkerhet har blivit ett stort, kanske det största försäljningsargumentet i strategierna vid marknadsföringen av konsumtionsvaror, har skyddet för lag och ordning, som alltmer snävats in till en garanti om personlig säkerhet, blivit ett stort, kanske det största försäljningsargumentet i politiska manifest och valkampanjer – medan hot mot den personliga säkerheten har upphöjts till rangen av en stor, kanske den största tillgången i den massmediala konkurrensen och ytterligare ökat framgången i både de kommersiella och politiska användningarna av rädsla.”
 |
| Kvarteret Korpen. Foto: A. Nydahl |
”återfallsförbrytare, påträngande tiggare, kringflackande flyktingar, invandrare som ska utvisas, gatuprostituerade och andra socialt utstötta som skräpar ned gatorna i storstäderna till obehag för ’anständigt folk’. I den andan iscensätts striden mot brottsligheten som ett ’kittlande byråkratiskt-medialt skådespel.’”
Bauman invänder att det vore dumt, för att inte säga vansinnigt, att förneka realiteten i brottsligheten. Men, tillägger han:
”poängen är att brottslighetens relativa tyngd, i likhet med andra föremål för allmänhetens uppmärksamhet, tenderar att mätas efter omfattningen och intensiteten i den publicitet som ägnas den snarare än efter dess egen beskaffenhet”.
Triangeltorget. Foto: A. Nydahl
Detta är en resonemang som man gärna vill stöta bort, av det enkla skälet att iakttagelsen av den faktiska brottsligheten är det som leder fram till de allmänna slutsatserna. Baumans invändning är att vår iakttagelse alltid är grundad på den mediala uppmärksamheten. Han ägnar Joseph Epsteins Celebrity culture några funderingar, då denne skrivit att
”mycket av modern ryktbarhet tycks vara resultatet av omsorgsfull marknadsföring.”Man får anta att Bauman ser "kändisarnas" såväl som brottslingarnas ryktbarhet ur samma perspektiv. Medial uppmärksamhet handlar det förvisso om i båda fallen.
”Och i striden mellan åsikter är det den största mediala styrkan som ger bästa chansen att vinna” avslutar han.
Uppdatering. Med anledning av Lars-Eriks kommentar vill jag göra detta tillägg:
Uppdatering. Med anledning av Lars-Eriks kommentar vill jag göra detta tillägg:
Kan man då av detta dra slutsatsen att Bauman och andra menar att brottsligheten de facto mest är en löpsedelsangelägenhet och att vår rädsla för brottslingarna, särskilt de som utför personrån och på annat sätt fysiskt och psykiskt skadar sina offer, mest är en ”rädsla för rädslan”. Slarvigt läst kan man uppfatta det så. Vi är idag allt för bekanta med den brottslighet som inte minst Malmö har problem med. Den innebär ett aktivt och frekvent användande av våld och detta våld kan drabba vem som helst. Vi vet att också inbrotten och stölderna uppfattas som ett våldsamt övergrepp hos den drabbade. Jag vet det av egen erfarenhet. Och ju fler som är inne och klampar i den personliga, privata sfären, desto större blir känslan av otrygghet och därmed en intensifierad rädsla. Jag skulle inte komma på tanken att bagatellisera brottslighetens effekter. Jag är varken kriminolog eller socialarbetare. I mina minnen och återbesök försöker jag berätta om Malmö som den hårt utsatta och av brottsligheten präglade staden. Därför finns det inte bara observationer utan också mycket smärta i det jag skriver.