 |
| Jonathan Johansson. Foto från artistens hemsida. |
Jag började skriva tidigt, redan i tonåren. I gänget på Lorensborg delade vi alla passionen för dikten och berättelsen. Under åren på högstadiet gjorde vi flera stencilhäften med sådant vi skrivit. Men först på färgfabriken blev mitt skrivande medvetet politiskt. Till den här boken hade jag inte tänkt skriva något alls om populärmusiken. Men så ramlar jag mest av en tillfällighet över en musiker jag inte hört talas om tidigare. Jonathan Johansson är ung, i samma ålder som mina yngsta barn och texterna på hans senaste CD Lebensraum, berättar något viktigt inte minst om Malmö. Hans ord är uppenbarligen levda, in i märgen levda.
Jag hittar en intervju med honom i Skånska Dagbladet 15 augusti 2015 inför ett uppträdande på Malmöfestivalen:
” ’Av alla helveten på jorden, av alla helveten som finns, vill inte komma från nån annanstans’ sjunger du. Hade du sjungit så om du kommit från någon annan stad?
– Det är klart jag inte hade. Det finns många enkla anledningar till det, det finns ingen annan stad i Sverige som är så hudflängd i media som Malmö. Hipsters älskar Malmö, de har ju egentligen ingen aning, alla andra är rädda för Malmö. Jag lekte med den föreställningen.
– Det var fan inte lätt att växa upp i Malmö, så det bottnar i mig själv.”
Det spelar inte så stor roll var man bor efter det. Johansson bor i Stockholm men det är mycket tydligt att det är Malmö han bär med sig, som en erfarenhet och som en rot, men också som ett sår. Ur sången citerar jag:
”Utanför Emporia
står två sjuka elefanter
min syster släpar blöjor
släpar barn
parkeringen är större
än en fotbollsplan
Av alla helveten på jorden av alla helveten som finns
Vill inte komma från någon annanstans
Från Stadion hördes alla vrål
ut till Limhamn
ut till Rosengård
och Ibrahimovic såg
regnbågarna över Pildammarna
jag är säker
Låt dom förbanna låt dom prata
dom mumlar djävla apa
på festivalen
fick jag blickar av Salimah
Betlehemsstjärnan
hon lyste över hela Nydala”
Det här är verkligen en text som autentiskt och trovärdigt fångar något av det postmoderna Malmös stämningar och känslor. I sista versen möter vi poliserna som inne i piketen, när de inte trodde att någon hörde vad de sa, vräkte ur sig sitt förakt för den ungdomsmobb som terroriserade Rosengård: ”dom mumlar djävla apa”. Och allra sist är det förstås en palestinsk flicka han får blickar av, hennes stjärna från Betlehem lyste över förorten Nydala. Att Zlatan är med kunde tolkas som en överlastad kliché, men så blir det inte när författaren talar ur egen livserfarenhet. Och hur det än är vill han inte komma från något annat helvete än Malmö!