 |
| Zygmunt Bauman. Se här ett 30 minuter långt program med honom, om bildning, utbildning och lärande. Zygmunt Bauman har jag läst i många år. Hans böcker har spelat en central roll för det mesta jag skrivit kring det nya Sverige, inte minst kring diskussionen om konsumismen som livsstil och popkulturens förödande konsekvenser för allt som kunde kallas tradition och arv. Vid omläsningen av Flytande rädsla (på svenska av Eva Backelin 2007) och Fællesskab. En søgen efter tryghed i en usikker verden (på danska i översättning av Tom Havemann 2002) finner jag att flera av hans resonemang på mycket konkret sätt griper in i det jag ser och försöker beskriva av samtidens situation i Malmö. |
Negativ globalisering skriver Bauman om i kapitlet Det globalas terror i Flytande rädsla. Det är i sin helhet en text som borde ha väckt ett ramaskri, också hos oss. Det kan jag inte erinra mig att den gjort. Med negativ globalisering menar Bauman en som är utom kontroll. När man ger denna form av globalisering fritt spelrum specialiserar den sig ”på att bryta igenom de gränser som är alltför svaga för att stå emot trycket”, den är rentav inställd på att skapa väldiga och irreparabla hål på dem för att slutligen utplåna dem. Jag är övertygad om att många känner igen sig i dessa ord, eftersom de skarpt sammanfattar situationen, inte minst i just Malmö där varje gräns sedan länge är raserad.
”Öppenheten” talar Bauman om, men just med citattecken runt. Ty den öppenhet vi här stiftar bekantskap med ”är inte längre en värdefull, men ömtålig produkt av djärva och mödosamma medvetna ansträngningar” eftersom den förvandlats till det öde som väntar i trycket från starka yttre krafter, alltså ”en bieffekt av den negativa globaliseringen av handel och kapital, övervakning och information, tvång och vapen, brottslighet och terrorism, vilka nu alla ringaktar territoriell suveränitet och inte respekterar några statsgränser.” Om öppenheten en gång stod för att man var stolt över sitt samhälle och dess självbestämmande, kan man idag konstatera att den leder ”de flestas tankar till den skrämmande erfarenheten av heteronoma sårbara befolkningar, överväldigade av krafter de varken kan kontrollera eller egentligen förstå”. Vi försöker ju ändå lite till mans inbilla oss att gränserna ger oss en form av trygghet, eftersom det med Baumans ord ”är just säkerheten innanför gränserna och vid gränserna” vi förlitar oss på. Allt detta tillhör förstås det förflutna.
Malmös sociala katastrofer är inte minst resultatet av en mångårig brist på sådan säkerhet, förknippad med den negativa globaliseringen. Baumans slutsats är att sådana med tvång ”öppnade” samhällen som vårt aldrig kan erbjuda säkerhet och trygghet. Vi vet det bara alltför väl. Vi vet varifrån handgranaterna importerats, vi vet på ett ungefär hur vapenimporten via Öresundsbron ser ut. Vi känner narkotikans vägar och vi har alla ett hum om vad mångkulturen innebär i form av parallella samhällen med egna juridiska rättesnören. Bauman vänder på Clausewitz berömda ord om kriget som politikens fortsättning, han menar att det rakt tvärtom handlar om hur politiken blir en fortsättning på kriget med andra medel, eftersom global laglöshet och väpnat våld föder och förstärker varandra.
Och inte bara det, ”globaliseringen av skadegörelse reflekteras i globaliseringen av bitterhet och hämnd.” Kring ämnet etniska enklaver har Zygmunt Bauman också mycket intressant att säga. Sedan han konstaterat att vi nu lever i en tid av stor och växande global migration, säger han att det är de ”fritt flytande” marknadskrafterna som får ekonomiska migranter att börja röra sig. Ändå tvingas de nationella regeringarna att samarbeta med dessa krafter. Det ser vi sommaren 2015 då svenska regeringen skickat ner fartyg till Medelhavet för att bistå flyktingströmmen från Afrika till det europeiska fastlandet. Cyniska penningjägare lever fett på afrikanerna, det är dessa Bauman kallar fritt flytande marknadskrafter, men det är de nationella regeringarna som får stå för hanteringen och utgifterna, vilket innebär en ny, aldrig budgeterad jätteutgift för varje europeisk nation som tvingats till samarbete.
Denna händelsekedja skapar, säger Bauman, ett globalt överflöd av etniska diasporor i världen. Efter det konstaterar han att dessa etniska enklaver skapar ett motstånd i ursprungsbefolkningen i form av ”etniska instinkter” vars mål är att gettoisera och stöta ut ”främlingarna”, vilket sedan i sin tur får till följd att isolationistiska lösningar föds hos den gettoiserade gruppen. Den etniska enklaven är ett faktum. Baumans kommentar till detta är obetalbar i sin exakthet. Han säger nämligen att ingen liberalt sinnad opinionsbildare – hur mycket han än gråter över tingens ordning – egentligen vill bryta den onda cirkeln av ömsesidigt uteslutande, än mindre arbeta för att eliminera dess orsaker. Den som ser omkring i Malmö kan ju på bara några timmar konstatera att det förhåller sig så som Bauman beskriver det.
Denna händelsekedja skapar, säger Bauman, ett globalt överflöd av etniska diasporor i världen. Efter det konstaterar han att dessa etniska enklaver skapar ett motstånd i ursprungsbefolkningen i form av ”etniska instinkter” vars mål är att gettoisera och stöta ut ”främlingarna”, vilket sedan i sin tur får till följd att isolationistiska lösningar föds hos den gettoiserade gruppen. Den etniska enklaven är ett faktum. Baumans kommentar till detta är obetalbar i sin exakthet. Han säger nämligen att ingen liberalt sinnad opinionsbildare – hur mycket han än gråter över tingens ordning – egentligen vill bryta den onda cirkeln av ömsesidigt uteslutande, än mindre arbeta för att eliminera dess orsaker. Den som ser omkring i Malmö kan ju på bara några timmar konstatera att det förhåller sig så som Bauman beskriver det.
”Mångkulturen” – denna vår tids kanske ädlaste princip och mest upphöjda moraliska plikt – blir då det självklara resultatet av en sådan samhällsutveckling. Den kallas också ”kulturell pluralism” eftersom dess tillskyndare i grund och botten har en relativistisk världsbild där det ena har samma värde och berättigande som det andra. Med andra ord ska yttrandefriheten leva parallellt med censurkulturen, friheten att gifta sig med den man älskar ska samexistera med tvångsäktenskapen, den moderna rättsstaten parallellt med shariadomstolarna etcetera. Bauman konstaterar att mångkulturalismen ska präglas av ”liberal tolerans” och en omsorg om en kollektiv självhävdelse och officiellt erkännande av den egna gruppens valda (eller ärvda) identitet. Han menar att detta på sin höjd kan fungera som en konservativ kraft, eftersom det hävdar att man inte bara ska godta utan också glädjas åt och lära av ”kulturella skillnader” även då de inbegriper rent barbariska traditioner (t.ex. kvinnlig omskärelse och andra shariabestämda handlingar). Nå, säger Bauman, om vi fortsätter på den här vägen fungerar ”mångkulturalismen” bara som ett stöd för den ohämmade globaliseringen: ”I likhet med den gamla rasismen har den nya kulturalismen som mål att dämpa moraliska skrupler och avla fram en acceptans av att mänsklig ojämlikhet antingen är ett faktum som inte låter sig påverkas av mänskliga ingripanden – som ju gäller när det handlar om rasism – eller ett öde, som människor inte kan påverka utan att kränka heliga, kulturella värden.”
Här det på sin plats att påpeka att begreppet smältdegel (melting pot) som ideal har väldigt lite eller ingenting alls att göra med multi- eller mångkulturbegreppet. Smältdegeln var ett ideal som syftade till att göra amerikanare av alla som invandrade till USA, i den meningen att samliv och äktenskap mellan olika etniska ursprungsgrupper skulle vara självklara. Det finns de som hävdar att den svarta befolkningen idag blivit en del av denna smältdegel, men då måste man också göra förbehållet att äktenskap mellan svarta och vita alltjämt hör till undantagen. Däremot betraktas ättlingarna till det förflutnas slavar idag vara kulturellt helt integrerade i allt som kan betecknas som amerikanskt. Inte minst ser vi ju detta i europeisk populärkultur där just influenserna från de afro-amerikanska kulturkretsarna betraktas både som kultur- och stilideal (blues, soul, funk, hip-hop mer flera uttryck).
Att den svenska mångkulturalismen aldrig kan förväxlas med smältdegel-principen yttrar sig bland annat i att varje antydan om assimilering betraktas som ett socialt övergrepp. Med ett sådant klimat blir också varje ansträngning att komma bortom den etniska enklaven hopplöst omöjlig.
Hos Zygmunt Bauman lär man sig att vår tid präglas av att allt kan köpas och säljas därför att allt – också människan själv – ingår i konsumtionskulturen. För den som är villig att gå längre än till medlidande inför flyktingströmmarna finns det därför en möjlighet att se hur de kriminella strukturerna också byggt en hel industri kring migrationen och därför fortsätter tälja guld på den olycka och fattigdom som driver människor att sätta sig i livsfarliga skutor på Medelhavet, allt i tron att ett bättre liv väntar dem. Den samtida migrationen styrs i allra högsta grad av sådana ekonomiska intressen, cyniska, kyligt kalkylerande och för det mesta osynliga för de flesta av oss.