Jöns Filsgatans tidiga 1970-tal: illusionen om en fristat i miniatyr

Jöns Filsgatan i Malmö, huset mitt emot vårt röda tegelhus. Foto 2013: Astrid Nydahl

Vänsterflummet ledde några till undergång och andra till familjeliv. Vi som kom att befolka det vackra lilla tegelhuset på Gamla väster visste förstås inte mycket om framtiden. Våra liv var i alla avseenden flytande. Vi ville inte leva som vi sett våra föräldrar göra. Våra bakgrunder var inte särskilt lika, bortsett från det faktum att vi hade familjer med arbetarklassbakgrund. Claës mamma var kontorist, pappan död. Per-Olovs pappa var mekaniker. Min pappa var dekoratör och mamma hemmafru. Ett yrkesval imponerade på oss när vi var pågar, det var att Claës äldre bror var mc-polis. När man är en liten påg smäller det högt med uniformerade familjemedlemmar. Jag ljög i mellanstadiet om att min pappa var polis. När jag avslöjades ändrade jag det till taxichaufför, blygsammare men ändå med uniform.

Hemma hos Per-Olov i sextonvåningshuset på Lorensborg hade mycket av vårt högstadieumgänge ägt rum. Förklaringen var enkel: bara hans föräldrar hade sommarhus, och så snart de kört dit på fredagskvällen stod lägenheten öppen för oss 14 - 16-åringar. Det fick ofta inga konsekvenser, vi städade upp efter vårt öldrickande och musiklyssnande. En gång fick jag krypa till korset då jag av misstag lagt en glödande cigarett på deras stora matsalsbord och bränt ett fult svart märke. Jag blev förlåten men skämdes länge för det. Annat att förtiga.

I köket på Jöns Filsgatan, Lenin på almanackan och Frank Zappa-affisch. Tyder på viss förvirring (redan då).

Men på Gamla väster fanns inga föräldrar närvarande. Både tid och rum var för oss identiska med friheten. Vi styrde över våra liv och över våra bostäder. Det rådde sannerligen ingen anarki. Claës och jag var båda måna om att det skulle vara snyggt, rent och välstädat och vi möblerade lägenheten med det vi tillsammans skrapat samman. Det enda som inte fanns hos oss var tv. Den skulle ha varit totalt meningslös. Ingen tid fanns över till sådana stunder. Vi ägnade oss åt samvaron, musiken, läsandet, kärleken till flickorna som kom och gick, och till alkoholen som blev en allt frekventare gäst. Det fanns på den tiden en liten livsmedelsbutik på hörnet Jöns Filsgatan/ Långgårdsgatan. Där fick vi handla på krita. Så varje fredag hämtade vi där en back mellanöl. Den drycken skulle så småningom bli vardagsdryck. Kanske var det där allt började? Romantiseringen av berusningen som sedan skulle leda till ett missbruk i vuxenlivet. Alkoholen som kärlek, alkoholen som den ångestridne människans bästa vän. Även om vi provade röka när någon kom från Gustav med hasch, så var det aldrig något vi förstod poängen med. Det smakade illa. Det luktade illa. Man blev mest bara yr och illamående av det. Men det fanns de som sedan länge gått vidare och hamnat i tungt missbruk. En av dem var Lena. Jag har kvar en svart-vit bild där hon sitter med oss på bakgården, den är ett minne i bild. Ett minne jag bär inom mig var hur vi hjälpte henne att flytta in i en ny lägenhet i närheten av NK. Hon hann inte bo där särskilt länge förrän vi nåddes av det chockerande beskedet att hon dött i en överdos heroin. Vi var ännu unga. Vi hade inte ens kunnat föreställa oss att någon i vår egen bekantskapskrets skulle råka ut för något sådant.

Vad var det vi drömde om? Det var just det som jag antyder i rubriken. Vi trodde att vi där på Gamla väster kunde skapa något som kulturellt, politiskt och mänskligt var en ”fristat”, ungefär som vi sett av Christiania i Köpenhamn. Ett sätt att leva som bara hade minimal kontakt med verkligheten sådan den gestaltade sig i resten av Malmö. Vi var trots allt en handfull människor som bodde på Gamla Väster, vissa av oss delade lägenheter, andra bodde i kollektiv och åter andra bodde själv i sina gatuhus eller lägenheter. Det rådde en frekvent kontakt mellan oss och de andra. Vi kom och gick till varandra, vi åt tillsammans, vi spelade musik, vi skrattade och grät på lika villkor. Dörrarna stod öppna, man var alltid välkommen. Det var förstås på gott och ont, men vi ville leva kvar i den drömmen.

Att sedan bli förälder förändrade förstås allt. Flera av oss blev det. Andra fortsatte barnlösa. Men när arbetsliv och föräldraskap så krävde deltog vi ju alla i marschen mot vanligheten. Vi visste säkert med oss att de där drömmarna om frihet var illusioner och att vi, förr eller senare, skulle behöva uppgå i det jag då betraktade som den största ofriheten, men idag nöjer mig med att kalla vanligheten. Ytterst handlade alltsammans om vilken sorts liv och vilka ideal man hade valt. Jag betraktade mig redan som ung som en oppositionell. Jag vägrade gå i massans ledband. Det ledde mig först till den stalinistiska sekten, och det var en stor olycka. Men det ledde mig också till en större förståelse för vad som kan hända en enskild människa när hon godtar att följa flocken, och en förståelse för att en flock kan bestå av bara tre individer och ändå vara livsfarlig. De åren gjorde mig alltmer misstänksam mot människor, och särskilt sådana som påstod att de i politiken eller religionen hittat ”svaren” och funnit ”vägen”. Sådana utsagor blev jag allergisk emot och det har format mitt liv.