Idag får ni ett kort avsnitt ur min kommande Malmö-bok. Avsnittet handlar om den tid i min barndom då jag förälskat mig i en av klassens flickor. Och det handlar om hur vi som familj kom från Sevedsplan till nybyggda Lorensborg.
![]() |
| Framför detta hus på Lorensborgsgatan stod jag med min cykel. Foto: Astrid Nydahl |
Det gick mot kväll på Lorensborg. Gatubelysningen var tänd och rusningen till Systembolaget på torget var igång. Varje sen eftermiddag kom människor på väg hem från jobb på cykel eller promenerande sedan de hoppat av bussen i korsningen in om på bolaget för att handla hem det trösterika. Jag hade stått och tittat i radioaffärens fönster där de första Bang Olufsson-apparaterna skyltades. Gymnasieskolan inne i stan var slut för dagen. Själv hade jag inte kommit in, mina grundskolebetyg räckte varken för fack- eller gymnasieutbildning, och jag använde mina lediga eftermiddagar till att hänga runt torget på Lorensborg eller cykla min dagliga tur genom Pildammsparken upp i centrum. Jag cyklade söderut ner mot Hallingsgatan och Vendelfridsgatan och stannade nedanför hennes fönster. Som så många gånger förr stod jag där med cykeln när mörkret föll, jag såg att kökslampan var tänd och min förhoppning var att få se henne i fönstret.
Jag stod ofta där, också sedan jag börjat arbeta på Malmströms herrekipering 1969 och kommit hem sent på kvällen. Jag stod där i skydd av mörkret och ville se henne. Min kärlek till Eva var stor, jag hade förälskat mig i henne redan som sjuåring och under hela skoltiden var det hon som var föremålet för alla ädla känslor. Trots att hon inte fanns med i vårt tonårsgäng – det som i högstadiet bestod av Gunvor, Britt-Marie, Bo, Alf, Stefan och Per-Olof med olika utvidgade cirklar men alltid för få flickor – så fanns hon i mina tankar. Min allra bästa vän hette Karin, det var hos henne jag fick tröst och samvaro och många var de kvällar vi satt på hennes rum, lyssnade till Tamla Motown-artister.
![]() |
| Pappa, lillasyster och jag |
Karin tröstade mig alltid i min sorgsna längtan efter Eva. Karin var den vän som stod för trygghet och värme, gänget stod i allt högre utsträckning för nymornad sexualitet, äventyr och dekadens. Det var i gänget vi utforskade vår kåthet, det var hos Karin jag fick tröst och det var i bilden av Eva min kärlek grodde. Att stå i skymningen med sin cykel och förlora tidsuppfattningen är, om inget annat, en hållpunkt för uppväxten: i den hittar jag mig själv, kan se hur jag såg ut och veta hur jag tänkte.
När jag står där med min cykel finns jag i den tiden och den kroppen påtagligt närvarande. Jag behöver inte låtsas, som skolbarn mellan 1959 och 1968, jag kan vara just den Thomas som började på Lorensborgsskolans lågstadium 1959, flyttade upp till mellanstadiet på samma skola men en annan skolgård 1962 och gick i högstadiet på Kronborgsskolan till och med 1968, då jag till skillnad från de flesta av mina skolkamrater kastades direkt ut i arbetslivet. De gick i allmänhet vidare till de fack- och gymnasieskolor där högre utbildningar erbjöds. Mina betyg räckte inte ens för en frisörlinje på Värnhemsskolan. Jag hamnade istället på Pripps bryggerier, där fabrikshelvetet snabbt blev en del av tillvaron, och den flydde jag redan hösten 1968 då jag fick anställning i Malmströms herrekiperings junioravdelning, därför att min pappa var chefsdekoratör i samma företag sedan många år. Så blev jag en del av vuxenvärlden medan mina gamla kamrater och Eva flyttades in i helt nya miljöer som fortfarande var skolans och kamratgängens.
![]() |
| Här växte jag upp. I den bortre ingången, Stadiongatan 53 B. Eftersom området är helt omgärdat av låsta staket kunde vi inte komma närmare än så här. Foto: Astrid Nydahl |
Jag kom till Lorensborg 1958, sex år gammal, från Sevedsplan, där jag med mamma och pappa levt i en enrummare med kök. Min bror och jag delade där på en bäddsoffa i köket. När min syster Birgitta föddes hade mamma och pappa sparat till insatsen för en trerumslägenhet i det nybyggda HSB-område som låg längst söderut på Lorensborg. Vår adress blev Stadiongatan 51 i en ”liten trea” som de kallades, och mycket snart kunde vi flytta vidare till en ”stor trea” som var genomgående och hade fönster åt båda hållen i huset, på Stadiongatan 53. Där skrevs jag in i livet. Där övergick min barndom till ungdom och där formades jag som människa. När vi flyttade in var området fortfarande en byggarbetsplats. Marken var en lervälling och det fanns inga anlagda trottoarer, gräsmattor eller annat som kunde göra området attraktivt.
![]() |
| Härifrån, Rasmusgatan på Sevedsplan, flyttade vi till Lorensborg. Denna bild är tagen 1956, året före flytten. Mamma har min yngre bror i vagnen och jag själv går till höger. Privat foto. |
Vi kom gående från Seved med lillasyster Birgitta i barnvagn, mammas och pappas förhoppningar var säkert mycket stora, äntligen skulle det bli plats till oss alla. Ingemar och jag fick dela ett rum, mamma och pappa fick eget sovrum (men bara temporärt, när min andra syster Carina föddes, flyttade de till en bäddsoffa i vardagsrummet). Jag minns mest min rädsla. Här fanns det inga människor jag kände och allt var främmande, stort och ekande tomt. Bara Bo Pärsson i huset mittemot femtiotrean hade jag träffat förut, när han som litet barn brukade komma och hälsa på sin kusin Tommy som också bodde på Seved. Men mitt enda bestående minne av honom var att han tagit en leksaksbil från mig i sandlådan.
![]() |
| Pappa och jag på Stadiongatan 53 B |
Den väsentliga skillnaden mellan då och nu var att man inte betraktade Lorensborg som en ”förort”. Lägenheten vi flyttade till var större och ny. Det var det hela. Malmö var inte som nu en segregerad stad, på annat sätt än den alltid hade varit: de rika bodde i sina kvarter (vi visste att bortom Bellevuevägen tog deras revir vid) och arbetarklassen i sina. Villorna som låg utmed Lorensborg var lärarnas kvarter, medelklassens, de välbärgades. Vi själv bodde i områden där arbetarna och de lägre tjänstemännen hade sitt revir. Men också Lorensborgs lägenheter fanns i olika områden, hälften av dem var hyresrätter i det kommunala MKB, hälften bostadsrätter som ägdes av HSB. Alla mina vänner hade arbetare som fäder. Mödrarna arbetade i allmänhet inte utanför hemmet. Mammorna fanns alltid för oss efter skolan. De lagade mat, de stoppade strumpor, de gjorde de dagliga inköpen.
