.jpg) |
| Foto: Astrid Nydahl |
När jag var ung på 1960-talet hade känslan av hemlöshet, rotlöshet och vilsenhet redan erövrat oss. Jag och mina vänner letade efter det vi ville vara – i själva verket tror jag att vi letade efter oss själva. Vi gick ut grundskolan 1968 och vi var inte omedvetna om att det fanns någonting som kallades revolt ute i Europa – och i Stockholm. Ändå hade det ingenting med oss att göra, eftersom det fått namnet ”studentrevolt”. Vi var inte studenter. Vi var sextonåringar som kastats ut i arbetslivet. De flesta av våra klasskamrater hade gått vidare till vad som då hette fack- eller gymnasieskolor. Själv hade jag redan måndagen efter skolavslutningen börjat arbeta på Pripps bryggerier i Malmö och sedan, från och med hösten det året, börjat en anställning på Malmström & Co, ekiperingsbutiken där min far hade varit chef för dekorationsavdelningen.
Vi gick mot 1969 och jag reste med mina tre kamrater till Paris. Nog spanade vi efter gatsten som kunde ha varit uppbruten eller nyligen lagts tillbaka. Vi köpte LP-skivor, vi besökte vänsterboklådor och vi packade väskorna fulla med musik och litteratur. Men vi var vilsna. Vi saknade egentliga jag. Vi saknade identitet. Född 1952 tror jag fortfarande att det är denna känsla av tomhet och vilsenhet som lade en av de viktigaste grundstenarna för vuxen- och familjelivet. Jag hade ett namn och ett personnummer och jag kände igen mig själv i spegeln, mer än så var det inte. När jag gifte mig och blev pappa för första gången 1973, bosatt i den fasansfulla förorten Lindängen i Malmö, hade det nya livet börjat. Och jag visste att jag öppnat fel dörrar och trätt in i helt fel rum. Men jag tror att allt kunde lastas känslan av identitetslöshet, känslan av att vara ett dammkorn som alltjämt blåste kring i mitt och andras liv.
Finns det inte något grundläggande i att varje ung generation revolterar mot föräldragenerationen? Den identitära generationen gör det i högsta grad. Min generation gjorde det utifrån ett barbariskt krig i Indokina. Men gick vi vidare, hade vi några radikalt annorlunda idéer och ideal som kunde förankra oss i en bättre värld? Nej, rakt tvärtom. Vi lät oss bländas av de allra värsta extremister som ropade ut Sanningen och Lösningen. Som så många andra hamnade jag i en kommunistisk rörelse, en sekt av ett slag jag i vuxen ålder inte ens skulle ha betraktat som politiskt alternativ. Jag blev stalinist och under ett par år aktiv medlem i KFML(r)(nuvarande Kommunistiska Partiet, KP). När den perioden var över anslöt jag mig till rörelsen kring maoistiska SKP. Jag ser tillbaka och inbillar mig att det var generationsklyftan och kriget som gjorde mig till en aggressiv dogmatiker. Familjebildandet skulle bli min räddning. Jag drog mig redan på färgfabriken undan när partikamraterna agiterade i rökrummen. Jag drog mig undan i tystnad och förlägenhet. Politisk agitation i den verkliga världen, i vardagen, var inget för mig. Dogmerna predikade jag helst i skrift och jag gjorde det i stalinistiska publikationer i Sverige, Norge och Danmark. Mitt allt starkare livsideal fanns i den albanska diktaturen. Jag reste dit flera gånger och arbetade som reseledare i Albanien när den stora brytningen mellan landets stalinister under Enver Hoxha och Kina kom. Det blev det definitiva slutet på mitt eget sekteristiska liv. 1978 blev vändpunkten. Jag var då 26 år gammal. Familjelivet återstod. Mitt ungdomsuppror var över, det hade pågått i precis tio år och cementerat några av de sämsta europeiska traditionerna i mig som person och social varelse. Jag var i verklig mening identitetslös, vilsen och rädd. I litteraturen skulle jag börja treva mig fram. 1981 lämnade jag Malmö med fru och tre barn. 1982 föddes vårt fjärde barn och vi hade hittat en lantlig hemvist i norra Skåne. Kunde jag bli människa där? Kunde jag frigöra mig från det jag betraktat som ”vänster”-tillhörigheten och som fört mig allra längst ut i sektträsket?
 |
| Vid maskinen, Nordsjö Färg, tidigt 70-tal |
 |
| Vi strejkar. Nordsjö Färg, tidigt 70-tal. |
Hur kunde det komma sig att vi barn av 50-talet så radikalt tog avstånd från det mesta vi växte upp med? Nog minns jag föraktet jag kände varje år som Svenska flaggans dag firades på Malmö stadion. Jag växte upp där, i nybyggda förorten Lorensborg, söder om Pildammsparken intill Stadionområdet, och hade prakten intill mig. Jag förknippade firandet med en döende monarkistisk institution, inte med att flaggan symboliserade den svenska nationen. Jag minns också föraktet jag kände för Missionsförbundet på mammas sida och för Frälsningsarmén på pappas. Trots unga år i Missionsförbundetsungdom och scoutrörelse och konfirmationssommar på Strandbaden norr om Höganäs kom fromleriet att bli den starkast motbjudande faktorn. Jag kunde inte förlika mig med bedjande femtonåringar eller bordsbönerna vid varje måltid. Utanför ville jag vara. Bortom och utanför.
.jpg) |
| Foto: Astrid Nydahl |
Hittade jag min identitet under denna process? Jag minns att jag sa, ännu mycket ung, att skrivandet var det enda som gav mitt liv en mening. Den dagen jag inte längre kunde skriva skulle livet upphöra.
Efter några dikthäften var det 1976 dags för en prosabok. Roman kallade både jag och förlaget den. Där bidrog jag själv till att forma en identitet jag aldrig skulle bli kvitt. Med boken, Fabrik, som utkom på maoisternas förlag Oktoberförlaget, ställde jag in mig i det led som aspirerade på att bli en ny generation arbetarförfattare. Det var stora pretentioner och ingen av oss kunde väl leva upp till dem, även om det i kretsen fanns de som skrev bättre än vi andra. Men där slog jag i en spik i ett slags livskista som jag skulle få bära med mig genom åren. Jag var 24 år och tvåbarnspappa. Min identitet fungerade i vänsterrörelsen och jag fick publicerat allt jag skrev, i tidningar som SKP:s partiorgan Gnistan och Klassekampen (i Norge),i Arbejderen (Danmark), Rödluvan, Clarté, Förr och Nu, Folket i Bild/Kulturfront och allt vad de hette. Jag var ”arbetarförfattare” och det bekräftades av en stor artikel på DN:s kultursida där jag kallades just det. Redan 1974 hade Aftonbladethjälpt mig bygga denna identitet med orden: ”Hans vrede kommer inifrån, den är ren och stark och han formulerar den med en i sammanhanget överraskande variationsförmåga.” (Den här sortens erkännanden från den etablerade pressen bidrog också till att jag kunde frilansa för i stort sett vem jag ville). Var det en äkta identitet eller var det lånta fjädrar? Just då var den förstås äkta. Den skänkte en smula tröst i vardagen och den fick mig att tro att jag en dag skulle försörja mig på skrivandet. Jag valdes in i Sveriges Författarförbund och redan 1975 fick jag mitt första arbetsstipendium. Från ung, arg och revolutionär arbetare flyttade jag nu min identitet snäppet uppåt på den sociala stegen: jag kunde börja kalla mig författare. Jag hade fått den identiteten erkänd. Ingen ifrågasatte den, jag var en i kretsen av professionellt skrivande människor. Men jag ville fortfarande vara revolutionär och skulle så förbli ytterligare några år. Att det så småningom sprack på den fronten blev då också en bekräftelse på hur bräcklig den identiteten var. Det fanns en mycket tunn röd fernissa ovanpå en personlighet som egentligen var osäker, sökande, trevande och vacklande. Jag skulle i och med den politiska jordbävningen 1978 åter falla ner i den (bristfälliga) identitet som hemlösheten och rotlösheten skänkte.
 |
| Gänget i Malmö 1969. Jag längst t.v. |
Dessutom hade min generation att kämpa med två andra och viktigare identiteter: mannens och kvinnans. Det skulle på 1970-talet bli allt svårare att veta vad som var vad och på vilket sätt dessa identiteter skulle utvecklas. Allt vi förstod var att de skulle komma att skilja sig dramatiskt från våra föräldrars. Daghemmen tog barnen och yrkesliven tog familjekänslan i hemmiljöerna. Barnen fick på kolchos- och kibbutz-vis lära sig att ”mamma” och ”pappa” var utbytbara och att de anställda reservföräldrarna fick duga, i alla fall dagtid. Så, är det konstigt att dessa våra barn sökte på sina håll när de formades till vuxna människor? Vissa ville bryta helt med vår generations huvudfåra, andra ville gräva den ännu djupare och hamnade i genuspolitiska miljöer, om de inte bara nöjde sig med att vara allmänt vänster och goda. Någon utveckling gick inte att se. Tvärtom skulle en rädsla och okunnighet breda ut sig, som i praktiskt samhällsbyggande skulle erbjuda mer av det dåliga från 1970-talet, mer av ängslighetens politik på alla plan. Sverige skulle under 2000-talets två första årtionden komma att få en medial offentlighet med både inkvisitoriska och normerande drag. Pressen skulle helt öppet tala om sin uppgift som fostrande. Inför det nya Europas sociala, politiska, kulturella, religiösa och demografiska konvulsioner skulle Sverige visa sig oförmöget att ens hävda yttrande- och tryckfrihetens möjligheter till öppen och frejdig debatt.
 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Den utvecklingen skulle bidra till att min egen identitet blev allt skakigare. Kunde jag verkligen identifiera mig och leva med detta samhällsklimat? Skulle jag inte i själva verket tvingas tillbaka till en grundligt ifrågasättande (revolutionär? rebellisk?) attityd både gentemot de formande åren (1950-1980) och samtidens cementerade offentlighet. Identitet ville jag inte längre formulera negativt. Jag ville formulera den som en tillhörighet, en känsla av samstämmighet även om den skulle visa sig marginell och utsatt. Utanför hade jag alltid känt mig. Ensam hade jag alltid velat vara. Med ett samhälle baserat på penningen hade jag aldrig känt någon samvaro. Med någon rörelse eller något politiskt parti hade jag efter 1978 aldrig kunnat känna samhörighet. Krämaranda kontra det totalitära var i själva verket två sidor av samma sak: ett samhälle fastlåst i positioner som snarare bekräftade varandra än ledde till minsta förändring.
Är det inte just i detta sista antagande som förutsättningen för en verklig samhällskritik finns? De politiska rörelser vi känner ägnar sig huvudsakligen åt att plåstra om där det blöder som mest eller att föreslå nya sorters plåster. De saknar varje insikt i vad det är som förfrämligar människan och gör henne identitetslös. De skulle aldrig ens tänka tanken att krämarandan kan vara ett grundläggande problem, eller att konsumismen som övergripande ekonomisk drivkraft kan göra människor tomma på annat innehåll än det som utgör en tillfällig, kortvarig tröst i försöken att döva tomhetskänslan. När jag nu på gamla dagar försöker orientera mig i vardagen gör jag det inte utifrån offentlighetens (brist på) politiska samtal, utan istället utifrån läsningar av litteratur som tidigare inte ens fanns i min värld, och utifrån diskussioner med människor som vågat spränga ramarna och själv orienterar sig bort mot något ”nytt”, något annat (om än det skulle visa sig vara gammal kunskap).
Ur min bok Identitärt (Occident 2014).