 |
| Bild från The Railway Man. |
Också de döende reste med tåg. Jag ser dem resa genom Thailands och Burmas djungler, jag ser dem resa genom Europa till slutstationernas dödsfabriker, jag ser dem över tajgan på väg mot Gulaghavets is och svett, jag ser dem komma från det brittiska imperiet och förlora mot en japansk övermakt som slår tillbaka hårt, jag ser dem lastade av skrikande, brutala soldater på tyska, ungerska, polska, grekiska, tjeckiska och andra stationer, noga med att hålla sig till tidtabellen för resan mot Auschwitz och Treblinka, jag ser dem infösta och hoppressade som vore de redan döda på uppsamlingsplatserna i Baltikum och Kaukasus för att tvingas med på Stalintågen österut, jag ser dem varje gång jag sluter ögonen och när ljudet, det dunkande i skenskarvarna förflyttar sig in i min tid kan jag öppna ögonen igen och se tågen, alltid tågen, som nu fraktar både döende och döda över europeiska slagfält. Också de döende reser med tåg. Också nu reser de.
***
Jag har just sett The Railway Man, som bygger på Eric Lomax memoarer och skildrar vad som hände de brittiska soldater som tillfångatogs i Singapore av japanerna och fördes till tvångsarbete och svår tortyr. I uppgift hade de att bygga järnvägen som skulle förbinda Thailand och Burma. Här finns det i centrala scener just bilden av de fasansfulla förflyttningar - som boskap - ombord på tåg, som fick mig att tänka på andra, både historiska och nutida, dödsresor på räls. Filmen är gripande även om den har sentimentala övertoner. Om inte annat kan man njuta av att se Colin Firth och Nicole Kidman i huvudrollerna.