 |
| Peter Hitchens: "From the point of view of those who now get so het up about Islamic fanaticism, Saddam’s Iraq was a demi-paradise. Women went unveiled, the influence of religion over public life was kept to a minimum, Shia-Sunni friction was slight." |
”In my view, every politician and columnist who backed the Iraq war should have that fact displayed, in large red letters, next to everything they write, should be forced to admit it, before they make any policy statement or call for any actions. If they speak in public, especially for a fee, a large red notice should be displayed on the podium reminding the audience that this person supported the Iraq war. Likewise, the same label should be prominently displayed on screen whenever they speak or are interviewed on TV, and should be mentioned at the beginning and the end of every appearance they make on radio. I’d like to see a bit of penance, too, perhaps some unpaid lavatory cleaning at Headley Court, and other places where the terribly injured soldiers from their war try to recover.
These labels can be removed, and these penances relaxed, as soon as all the people, who are dead because of the policy they espoused, are no longer dead. And as soon as all the people maimed as a result, are no longer maimed. But until then, I really think the supporters of the war ought to suffer a bit. Alternatively, they could just drop out of public life, and then we could forget all about them.(…)
From the point of view of those who now get so het up about Islamic fanaticism, Saddam’s Iraq was a demi-paradise. Women went unveiled, the influence of religion over public life was kept to a minimum, Shia-Sunni friction was slight. Odd then that the same critics of ‘Islamo-fascism’ were almost all keen supporters of the overthrown of Saddam by illegal armed force in 2003. You would have to ask them how they got into this swamp of contradictions, though the irrational hysteria of the intellectuals, which swept the West after September 11th 2001, has a lot to answer for.‘Something must be done!’, they shouted. ‘This is something!’ cried the people who had long wanted to attack Iraq. ‘Oh, well, great, we will do that, then’, said the ‘Something must be done!’ people, as they usually do. And disaster followed, as it usually does. Now, having made such a terrible mess, you might have thought we would have learned that there is usually something worse than an Arab tyrant.
***
Samtidigt vill jag påminna om en tidigare post i samma ämne.
Den handlar om antologin som gavs ut i protest mot kriget. Då skrev jag:
Jag skulle nog våga påstå att beslutet att störta Saddam Hussein mottogs med massivt stöd i Europa (trots att mycket lite talade för massförstörelsevapen och ingenting för bin Ladin-samband). Tony Blair fick en opinion emot sig i det egna landet, men de flesta såg tydligen hans allians med Bush-administrationen som något bra. Nå, åren gick och alltfler opponerade sig. De flesta som jublade då ger numera mest ett pliktskyldigt och ljummet stöd för Irak-kriget, men låter alltjämt trupper finnas kvar i Afghanistan (även om flera länder dragit tillbaka sina i tysthet).
Jag själv? Åh, skulle jag sörja Saddam, nej då. Men jag försökte inte dölja det jag innerst inne trodde. Och det gäller både Irak och Afghanistan. Inte skulle den stormaktsledda koalitionen åstadkomma något långsiktigt gott med dessa krig. Och vem kan idag säga att dessa två krig lett fram till något avgörande positivt? Det finns ingen anledning att ens skriva en lista med argument.
Däremot påminner jag gärna om antologinAuthors take sides on Iraq and the Gulf War. Den utgavs i London i mars 2004, på ettårsdagen för Irakkrigets början. Utgivare är Cecil Woolf Publishers, och det var han själv som i samarbete med hustrun Jean Moorcroft Wilson var redaktör för antologin. Den förde samman kortare texter skrivna av författare inför Irakkriget, men inkluderade också de texter som skrivits inför Gulfkriget 1990.
Jag blev inbjuden att medverka i antologin, och nedan kan ni läsa min text. Klicka på såväl omslag som inlagebilder, så kan ni dels se vem som medverkade och dels läsa min text. Låt mig bara nämna att sådana som Harold Pinter, Melanie Phillips, Beryl Bainbridge, Julian Barnes, Robert Fisk, Sara Peretsky och Nadine Gordiner var med i den senaste av de två antologierna. Det finns också skäl att säga att den engelska jag skrev inte är mycket att hurra för, och att den uppmärksamme också lätt inser att ett "not/inte" fallit ur en viktig rad i texten på sidan 63. Jag menar naturligtvis att motivet var olja och inte den irakiska nationens välmående.