Ett hus som fallit mot marken har blivit murbrukspulver, betongklumpar, lägenhetsdamm, glaskross, förvridna järnfragment.
En människosjäl som sjunkit ihop har som det förstörda huset alla inre och yttre samband slitna isär.
Husen kan ersättas av nya hus, trasiga människor måste repareras. Hon som bär kriget och skräcken i sin själ kommer för alltid att peka mot himlen när ett obekant ljud närmar sig.
Åsnorna drar sina kärror som alltid. Familjer klamrar sig fast med madrasser och släktbilder.
I den vita staden längre norrut talar tonårsflickor i falsett om det de trodde att de skulle frukta. Hur fel de tog när de bara pekade mot himlen. Under åsnesläpen, i tunnlarna förbereddes något annat, ett gerillakrig och en serie angreppspunkter underifrån.
Som på ett stort isflak, befolkat, beväpnat och bebyggt, men med allt bräckligare kanter ut mot öppet hav rör sig den ena gruppen. Som i ett labyrintsystem, befolkat, hopklämt och beväpnat, rör sig den andra.
Bara tillfälligt kan man höra måsarna skrika vid fiskenäten och vardagen i den vita staden sakta återvända. Ingenting är fast, allt förflyktigas, också det som tycks vara välbyggt och sedan länge etablerat.