 |
| Assad - är han längre relevant? |
Från en rymdfarkost kan man se hur raketerna skjuts från Israel och från Gaza. Jag behöver inte ut i rymden för att se dem. Jag matas som ett dibarn med bilderna dag och natt. Jag har matats så mycket att jag inte längre kan svälja.
*
Behöver varje nation en bakgård?
*
Om krigen ägde rum i en annan tid skulle vi studera dem så som arkeologerna studerar lämningarna. Allt förändras när blod spills samtidigt som vi sätter oss vid middagsborden eller vandrar utmed Östersjöstranden. Då styr krigen våra mest grundläggande reaktioner. Vi går från fasa till sorg och från rädsla till äckel.
*
”Maktkampen mellan arabiska diktatorer och islamister kokar för fullt. Mer än 170 000 syrier har mist livet i ett ohyggligt inbördeskrig, däribland 700 på endast två dagar i veckoslutet 12–13 juli, medan världen hade ögonen fästa på Gaza”, skriver David Brooks i Dagens Nyheter. Vad tjänar likräknaren för roll i historien? Ska det förstås som att de döda i Gaza egentligen inte är så mycket att orda om, när man fått informationen om 700 döda på två dagar i Syrien? Jag vägrar ansluta mig till likräknarna. Att jämföra antal döda är lika perverst som att rycka på axlarna när man ser dem dö. Jag vill se varje människa för det hon är, lider och dör.
*
Om kriget ägde rum i ett skyltfönster vid det stora shoppingstråket? Vi skulle bara gå förbi.
*
Om nationerna mår bra av bakgårdar, vilken är då Sveriges?
*
De politiska dimensionerna av det militära dödandet måste ytterst bestå i inrikes cynism, klassprivilegier och kulturell utarmning.