I kriget, 4 augusti. Libysk vår förbytt i krig - och ett Israel som gått så långt att det ter sig orimligt

Tripoli under Kaddafi. Foto: Thomas Nydahl

Ja, nog minns vi: Libyen skulle befrias av samma män som bara några år tidigare berikat sig på Kaddafis guldreserv: Blair, Berlusconi och alla de andra stod i kö i hans tält för att tacka för att han anslutit sig till "kriget mot terrorn" - vilken parodi, vilket skådespel! Men när upproret i Benghazi tagit sig och Kaddafi lovade att tåga militärt till staden tyckte sig de nyligen berikade herrarna ha anledning att skicka både marinen och bombflyget. Sagt och gjort. Kaddafi lynchades. Demokratin och framtiden var säkrad! Några val blev det, och en regering som nyligen förlorade i princip allt i striderna med islamisterna. Bara naiva västerlänningar tror numera att man kan stå islamisterna emot. Jag har slutat tro det. Islamismen är i arabvärlden mitt inne i en renässans av förfärande mått. Syrien och Irak är redan förstörda länder. Gaza är klämt mellan Israel och islamisterna. Egypten står och vacklar. Kalifatet har utropats av ISIS. Washington skickar mer vapen. Fördömer våld med munnen men bidrar till krigen med sina handlingar. USA har förstås tagit hem sitt folk från Libyen och under söndagen meddelades det att britterna skickar marinen för att ta hem sina gossar:

The UK government is sending a Royal Navy ship to Tripoli to help evacuate British nationals following an outbreak of violence in Libya, including fierce battles around the city's international airport. HMS Enterprise, a survey ship on deployment in the Mediterranean carrying out work to help update navigation charts, will be diverted to the Libyan capital to help the evacuation, it is understood. The Ministry of Defence is expected to make an announcement later on Sunday.The Foreign Office's advice to Britons in Libya, updated on Sunday, says they are "strongly urged to leave immediately by commercial means" because of fighting around Tripoli and wider instability across the country. The advice says that some international flights are still leaving Misrata and Mitaga airports, to the west of Tripoli, while certain land crossings remain open, though both could change at short notice.

Under lördagen dödades 22 personer under nya, hårda strider vid Tripolis flygplats.

Finns det nu alls något hopp om "frihet" i Mellanöstern? Kan inte låta bli att fundera på vad som hände i Tel Aviv på lördagskvällen. Under det förra Gazakriget manifesterade tusentals människor där mot krigspolitiken. När en mindre skara skulle göra det i lördags kväll stoppades de av polis. De kunde inte garantera "demonstranternas trygghet" - stämningen är onekligen en helt annan nu.

Behöver jag säga att bilderna från Gaza fyller mig med vämjelse? För varje timme som går ter sig Israels politiker- och militärklass allt längre bort från det rimliga och förväntade. Jag har sett mycket i mitt liv, men det jag ser dessa dagar gör mig äcklad och arg. Om Israel alls förväntar sig någon form av vänskap från människor runtom i världen så borde detta ha upphört för flera dagar/veckor sedan. För varje blodig folkmassa som ligger på marken försvinner också det som med Björn Wimans ord (DN söndag) kunde ha gjort Israel till "ett helt vanlig land" bland andra länder. Och jag vet att judar - medborgare i andra länder men med barn och barnbarn i Israel - med stor sannolikhet förtvivlar på samma sätt som jag. Därför har jag heller inga illusioner och det är möjligt att dessa ord blir de sista jag skriver i ämnet. Jag får en väldigt stark lust att återvända till svunna tider och döda författare. Jag får också en lust att ägna mer tid åt de barnbarn som förväntar sig att jag ska vara närvarande i deras liv. Vad mer kan en människa göra just nu? Jag har banne mig inte ett enda svar kvar. Inte ett enda.