.jpg)
Här vill jag bara visa med ett kort citat ungefär hur författarna resonerade kring ämnet, som idag ter sig minst sagt akut. Ingenting har förändrats till det bättre.
The flight from the Palestinian question has been going on for years now, and while the intifada has forced the political system to take the matter more seriously, it has done little to change the old habits of procrastrination and avoidance as was of gaining time. The government´s behaviour has been based upon the dubious assumption that time is on Israel´s side, as well as on the more empirically solid premise that, given time, people tend to adjust to a persistent reality (…) the public at large grew accustomed to the fact that the IDF was being forced to kill and maim Palestinians almost every day.
***
I Dagens Nyheter skriver idagNathan Shachar:
En ung arabisk-israelisk officer som sagt sin mening – att det enda språk Hamas förstår är våldets – kölhalas av sina fränder i sociala medier. En judisk professor på universitetet Bar-Ilan, som skickat en rundskrift till sina elever där de uppmanas sörja alla konfliktens offer, inte bara de fallna soldaterna, har tagits i örat av ledningen. Han sysslade med politik, heter det.
Hussein al-Hayeb,beduinsk arkeolog i Galliléen, säger:
– På jobbet undviker vi ämnet och inriktar oss på forntiden. Vi måste slå vakt om våra yrkesrelationer, det finns inte två människor i det här landet som kan diskutera krisen utan att det slår gnistor. Vi låter hellre bli.Och i samma tidning skriver den israeliske författaren Assaf Gavron:
Jag är inte färdig än, för det finns ytterligare ett steg i depressionens upptrappning, och det är här ni kommer in. För när vi vänder oss till omvärlden, vi, denna jagade vänsterminoritet, vi som tror på mänskliga rättigheter, på kompromisser, på ömsesidiga överenskommelser, på fred, som motsätter oss våld på bägge sidor och inte är blinda för våldets ständiga misslyckande att uppnå några fördelar – när vi vänder oss till världen får vi inget stöd. Vi grupperas ihop med majoriteten; vi är alla en del av ondskan. Vi bojkottas – akademiker, författare, konstnärer. Vi som finns kvar med ryggen mot väggen, vi som försöker hänga oss kvar naglarna inför detta nedstörtande. Vi tror att vi försöker förmedla en annan, vettig röst, men den hörs inte ens av de som vi trodde skulle hjälpa oss att göra den starkare. Vi ser sympati för bara en enda sida och vi har ingen sympati för den som är blind för den andra sidans lidande. Jag är förfärad av tusen döda palestinier och av att så många israeler inte bryr sig. Men jag är också full av sorg över att dussintals israeliska ungdomar förlorar sina liv och av att många världen över vägrar se även vår sida av tragedin. Vi befinner oss mellan hammaren och städet.