Quantcast
Channel: NYDAHLS OCCIDENT

Article 1


Förtrollningen vid Tejo

0
0

 

Förtrollningen vid Tejo ägde rum i slutet av april 1983. Efter den var jag en annan människa.

Det handlade om mentalitet. Lissabon var ännu en ganska melankolisk stad, fado-kvarteren gjorde sitt till, och vi kunde sitta länge och väl vid borden, både på den här sidan Tejo, och i Casilhas där flodbåtarna lade till. Fast där var det fler verkstäder och industrier än restauranger och människorna tycktes på väg bort någonstans. Och så luktade det fiskrens överallt.

Jag tog de här bilderna hade aldrig anat vilken betydelse de skulle få för mig.



När man tvekar mitt i beslutsamheten

0
0

Miguel Torga, portugisisk poet och läkare (1907-1995)
 

Jag genomgår min värsta livskris sedan 1991.

Den går mycket djupare än vad det yttre kan visa. Min beslutsamhet består i ett bestämt nej till att låta mig avvisas från mitt hem sedan 21 år.

Men min tvekan kommer sig av att vi är två människor som ser olika på ekonomiskt/praktiska/existentiella livshändelser.

Allt jag förlorat i mitt liv hade räckt. Jag vill inte också förlora mitt hem, med allt vad det innebär.

När grävskoporna kommer för att riva? Då ställs jag inför en ny utmaning (så heter det ju på nysvenska). Jag är varken en syltrygg eller en nysvensk. Jag är en skåning som vet vad min förfäder gått igenom. Det får räcka tills vidare.

Önskar att jag vore en Miguel Torga.

Marianne Sandels om Vasco Graça Moura - långläsning för er som har livsgnistan kvar

0
0

Mosteiro dos Jerónimos (Hieronymus-klostret) i Lissabon
 

Söndagen den 27 april 2014 spreds snabbt nyheten i Portugal att en av landets största personligheter, Vasco Graça Moura, hade gått bort under förmiddagen. Premiärministern Pedro Passos Coelho sade under dagen att han med stor ledsnad hade mottagit beskedet om sin vän: ”Det civila samhället och detta lands kultur är i sorg.”

 

Efter revolutionen den 25 april 1974 – vars fyrtioårsjubileum nyligen har firats i Portugal – blev det tillåtet att bilda en PEN-klubb i landet och som medlem i denna kom Vasco Graça Moura första gången till Sverige år 1980. Redan då väcktes hans intresse för Gunnar Ekelöf och Tomas Tranströmer, som han har översatt i antologier med min hjälp. Dessutom tar han på ett nära nog magiskt sätt upp Ekelöf i sin diktsvit ”Uma carta no inverno”, publicerad på svenska i ”Ett vinterbrev och andra dikter” år 2000 av förlaget Ariel.  Detta förlag och Occident – bägge i Skåne – samt framför allt Almaviva i Uppsala har publicerat översättningar av hans lyrik och en roman.

 

Vasco Graça Moura

Legendarisk genom sin arbetsförmåga på olika plan väckte Vasco Graça Moura ändå stor uppmärksamhet när han i januari 2012, strax efter sin 70-årsdag, accepterade att bli chef för Portugals viktigaste kulturinstitution, Centro Cultural de Belém. Det var uppenbart att han redan då var svårt sjuk i cancer. Emellertid fortsatte han också i frenesi med sitt skönlitterära arbete och stora engagemang i olika debatter i pressen. Den 23 april, Bokens Dag – Cervantes och Shakespeares dödsdag – publicerades hans sista krönika i Diário de Noticias. Där tog han upp Portugals ställning som land inom Europa och EU i perspektivet av den allvarliga krisen mellan Ukraina och Ryssland.

 

 

För många är Vasco Graça Moura välkänd som en stor kärlekslyriker. Här följer en dikt i ett mörkare tonläge, kanske förebådande hans svåra sjukdom. Den ingår i antologin ”Vintergatan asfalteras i vitt”, Almaviva 2012.

 

 

Vanitas

 

och plötsligt var musan där

i tystnadens immiga spegel.

hon var gjord av måne, brons och alabaster.

 

inåtvänd kammade hon sitt hår

och av dimma var hennes blick,

obeveklig i dröm och verklighet.

 

det är musan som skall döda mig, tänkte jag,

ta mitt hjärta, min röst i beslag,

allt som jag inte ville förlora

 

och till mitt fördärv hade hon långt innan

svurit att slita mig i stycken.

det var musan som skulle stöta dolken i mig

 

och mäta ut sin tid efter det blod

som vällde fram ur mig. och jag förlorade.

till mitt fördärv förändrades på nytt

 

den oberörda musans tillstånd

och den sällsamma glansen blev livlös,

gjord av måne, brons och alabaster,

 

som i en övergiven krater,

när musan i sin spegel visar natten

och stirrar på oss med ögon utan pupiller.

             (övers: Marianne Sandels)

 

***

Har du inte läst honom tidigare väntar ett storslaget författarskap. Vasco Graça Mouras gärning är omfattande: som politiker satt han i EU-parlamentet, han har haft en rad viktiga poster och tjänster i hemlandet och när han senast blev chef för Belém Cultural Centre vägrade han lyda de nya språkdekreten, och kommer säkert mest att kommas ihåg för att han stod upp för det portugisiska språket i alla dess olika uttrycksformer - till glädje inte minst för brasilianarna som värnat och värnar sitt. Jag kommer att minnas Vasco som den milde man han var när Per Helge och jag träffade honom i Lissabon på 1980-talet, och för hans generositet på det rent privata planet - och som en poet jag läst alltsedan jag såg de första svenska översättningarna.

 

***

 

Här en avslutande text skriven av Graça Moura, som jag publicerade i en av mina Lissabon-böcker:

 

Era già l’ora che volge il disio 


Al navicanti e e’ntenerisce il core 

Lo dí c’han detto ai dolci amici addio

 

1995, då jag översatte den här passagen till portugisiska, gav jag termen disio det värde som närmast motsvarade den, det vill säga desejo (åtrå). Kort efteråt anmärkte Luciana Stegagno Picchio till mig att hon inte förstod varför jag inte hade översatt ordet till saudade. Jag gav henne helt rätt, och redan till den andra tryckningen av ”min” Divina Comédiaändrade jag den ursprungliga översättningen. Den kom att lyda så här:

 

Era hora em que a saudade aos navegantes

Regressa e os enternece já de cor   

O adeus de amigos doces dito antes                                                 

 

(Det var den tid då sjömännens längtan

kommer åter och fyller deras hjärta med

ömhet vid minnet av ljuva vänners avsked)

 

Men först nu, i mitt försök att sätta samman en bibliografi till den här texten, slår det mig att António Sérgio redan 1913, i sin polemik mot Pascoaes rörande begreppet saudade, hade sagt exakt samma sak: ”Om vi förflyttar oss till Italien möter vi begreppet disio-saudade exempelvis hos Dante, i Canto VIII av Skärselden.”  Sérgio, vars ton är nog så ironisk vad gäller Pascoaes och den dåtida ”portugisiska renässansens” dimhöljda, spekulativa fantasifoster, hade tagit sig för att rådfråga en hel rad lexika över andra språk för att visa att det finns motsvarigheter till ordet saudade i dessa. Och han frågar: ”Hur skulle en portugis från det tjugonde seklet förstå att man kan vara utlänning och känna ’saudades’?”

Den frågan, huruvida portugisiskan har eller inte har ensamrätt till ordet och den känsla det svarar mot, är av mycket gammalt datum, men sysselsatte framför allt författare under första hälften av 1900-talet, vilka också sökte utröna vad ordet vill säga.

 

Carolina Michaëlis de Vasconcellos framhåller år 1914 den ”fullständiga samstämmigheten” mellan saudade och tyskarnas Sehnsucht, och hon ser redan i kung Dom Sancho I:s kompositioner en uppdelning ”av känslan saudade i dess två främsta beståndsdelar: cuidado och desejo” (omsorg, noggrannhet; vård, försorg, försiktighet; ängslan respektive önskan; åtrå, längtan; lust, begär), varpå hon gör en genomgång av trubadurdiktningen och förklarar ordets etymologi (från latinets solitates, vilket gav upphov till soedade, soìdade, suïdade).

1950 uttalar sig Joaquim de Carvalho myndigt: ”Grundläggande fakta inom känslolivets psykologi räcker för att inskärpa att saudadeär ett tillstånd benäget att uppstå inom vilken människas psyke som helst.” Några år senare, 1955, navigerar Sílvio Lima i samma vatten i sina ”Reflexões sobre a consciencia saudosa”  och skriver att saudadebegreppets särskilda, essentiella eller egna temporalitet inte bara är retrotensa och protensa, vilket Joaquim de Carvalho hävdade, utan: ”Det är bådadera, odelbart och samtidigt, eller snarare, alldenstund saudadebegreppets ’pathos’ utspelas i det levande jagets ständigt flytande nu, är det retrotensa, intensa och protensa. Det längtande medvetandet är också förväntansfullt och väntat(…)”.

Bland oss är temat saudade väl definierat alltsedan 1400-talet av kung Dom Duarte, vår förste teoretiker inom ämnet: saudadeär för honom ”en hjärtats känsla som härrör från sensualiteten, inte från förnuftet”, vilket han därefter utvecklar så här: ”’suidade’är egentligen en känsla som fyller hjärtat då det finner sig skilt från någon eller några personer som det med innerlighet älskar, eller som det ser sig tvunget att snart skiljas från. Och denna härrör från de tider och platser där det mycket fröjdats i välbehag. Jag säger innerlighet och välbehag därför att de är känslor som hör hjärtat till, varur i sanning ’a suidade’ föds, snarare än ur förnuft eller sans.”

Efter 1500-talet, under vilket ”a saudade” fann några av sina starkaste litterära uttryck, möter vi fler beskrivningar av denna känsla. Duarte Nunes de Leão definierar den som ”det längtansfyllda minnet av något”, och Gaspar Frutuoso ger den en klart maneristisk touch: ”minha solitaria vida, meus cansados cuidados, meus alongados desejos, minhas saudades crescidas” (”mitt ensamma liv, mina trötta omsorger, mina dröjande önskningar, mina stora ’saudades’.”) Under 1600-talet återvänder António de Sousa de Macedo och Dom Francisco Manuel de Melo till ämnet. Därefter är det fram till slutet av 1800-talet ingen som utarbetar några teorier om ordet. Men det kan i förbigående nämnas att Camilo Castelo Branco i en kuriös text som ingår i Cousas leves e pesadas (Lätta ting och tunga) sarkastiskt iscensätter ett samtal mellan flera författare från det förflutna som diskuterar vem som var först med att teoretisera över begreppet saudade.

 

Detta teoretiserande återupptas inte förrän under första hälften av 1900-talet, av Pascoaes och Leonardo Coimbra, och av Eduardo Lourenço mot dess slut, ibland i form av polemik (som den mellan António Sérgio och Pascoaes) varvid särskilt de tekniskt ”kyliga” bidragen från Carolina Michaëlis, Joaquim de Carvalho och Sílvo Lima framträder. Det kan i sammanhanget påpekas att Pascoaes, som till en början inte avlägsnar sig mycket från den allmänna meningen (”åtrån till det älskade Tinget eller Väsenet, vilken gjorts smärtsam av dess frånvaro”), småningom överskrider gränsen till rena bakåtsträveridillet, som när han skrivet ”Det Portugisiska Folket skapade ’a Saudade’, därför att den är den enda fulländade syntesen mellan det ariska blodet och det semitiska” …

Vilket innebär att saudadefrågan kom att dryftas som en fråga om nationell identitet först under 1900-talet, det sekel under vilket vi helt tappade fotfästet i förhållande till omvärlden. Till skillnad mot vad som är fallet med teoretikerna, löper temat saudade genom all vår poesi, alltsedan medeltidens Cancioneiros, och i en del prosa utan filosofiska pretentioner, med början i Bernardim Ribeiros levnadsteckningar.

 

Saudade inbegriper bilden av en situation i det förflutna och en längtan efter att denna skall upprepas. I denna pendelrörelse återskapar saudade i viss mån denna situation i fantasin för att projicera den på nuet, på samma gång som om den vore och inte vore förgången, och även som om den både skulle och inte skulle upprepas. Denna något motsägelsfulla psykologiska mekanism har inget speciellt samband med den ”portugisiska folksjälen”. Den är en egen inre dialektik hos envar som hänger sig åt ett sökande i det förgångna i hopp om att finna eller framkalla en upprepning av en del av det. Därvid inbegriper saudade också en reorientering av varaktighetsbegreppet.  

 

I den portugisiska kulturen förfogar begreppet saudadeöver ett eget ord som språket ger oss och som är mer översättligt till andra språk än man i allmänhet föreställer sig; för övrigt, om vi beaktar etymologin bakom ordet ”nostalgi” (från grekiskans nostos, återvändo, + algia, smärta), ser vi att vi inte har förirrat oss särskilt långt. Närmast skulle man i saudade kunna se en blandning av nostalgi och nostomani… Det är bara det att saudade i den portugisiska kulturen har blivit föremål för otaliga förklaringsförsök och yrkanden i en skala av värden som löper från de mest vardagliga (”att känna saudades efter någon eller något”) till de mer egentligt litterära och filosofiska. Och på det sistnämnda planet antar saudade stundom värden som gör anspråk på att vara ontologiska, i det att ordet presenteras såsom motsvarande själva essensen i ”den portugisiska känslan eller sättet att vara”.

Mig förefaller det inte riktigt så. Fruktbarare vore det förvisso att medge att begreppet saudade och dess specifika kulturella uttryck har nått oss från judiska idéer som sedan upptagits av kristendomen och som har att göra med minnet av det förlorade fosterlandet (det jordiska Jerusalem gentemot det himmelska) inför världens och livets flöde och längtan efter att återse det. Det är så det ekar i de platonska versraderna hos Camões, ”Sobre os rios que vão”, ehuru saudade vid många andra tillfällen uppvisar drag som är mindre metafysiska eller skatologiska och mer existentiellt förbundna med livets omedelbara och känslomässiga påtaglighet. Men även Camões skriver mer mänskligt ömsinta saker, vilket man kan se på många ställen i Lírica och i inledningen till sonetten ”Que me quereis perpétuas saudades”. Troligtvis är det så saudade fungerar överallt, även under andra namn och omskrivningar.

 

 Hur som helst, begreppet saudadeär alltid förbundet med tanken på ett ”förlorat paradis”, med en person, ett ting eller en situation som givit upphov till något gott som sedan förflyktigats och som man skulle vilja vinna åter. ”Med saudade inte bara återfår vi det förflutna som paradis; vi uppfinner det”, skriver Eduardo Lourenço, vars filosofiska utläggning och antropologiska begrundande av det portugisiska ödet har fått honom att tilldela saudade en särskild roll, som ett slags vårt varas kött, som han får att delta i drömmen medan han avvisar att det skulle finnas något typiskt i vårt sätt att vara i världen. Han ser saudade som en kategori av människans tidsuppfattning: ”saudade, nostalgi eller melankoli är modaliteter, modulationer i vår relation som varelser begåvade med minne och känslighet till tiden.” Och han tillägger:”Saudade ingår i bådadera på ett så paradoxalt och märkligt sätt” att den förvandlats ”till en gåta och en labyrint, till sinnebilden för portugisernas märkliga och paradoxala förhållande till sin tid”. Genom att sammanbinda saudade med nostalgi och framför allt melankoli, återför oss Eduardo Lourenço till den europeiska kulturens skapande och saturnaliskasköte. Men vad gäller formerna för dess uttryck, anar han att sången och det diktade ordet var dess första bärare, det vill säga, saudade var något sjunget innan det blev något tänkt.         

I vilket fall skulle jag föredra att i alldagligare termer säga att saudade, sedd i relation till ett portugisiskt öde, även löper risken att fungera som ett alibi, en dålig betalares ursäkt för alla krämpor och laster som vi varit behäftade med i århundraden och är oförmögna att rätta till, och som förvisar Portugal till en jumboplacering i Europa på de flesta områden. Själva nostalgin till imperiet, i sig själv upplevd som en projektion av den dubbla impotensen i en aktiv pseudopricip från vilken mycket gagn ännu borde tillkomma oss, är en form av saudade som numera överförts till idén om ett det portugisiska språkets ”imperium” med nästan sebastianska eller messianska konnotationer. Mycket troligt är att analfabeten och den obildade har upplevt saudades på ett vardagligare sätt än den bildade. Eller deras har inte varit desamma som hans, ty han snärjer sig i en närvarons och frånvarons dialektik som förvandlar den gängse känslan. Eller även när han har saudades och bygger något på dem, hämtar han hos de andra en stor del av det material han använder sig av och tolkar det pro domo sua.

 

 

Essäisten André Aciman, som mig veterligt inte är bekant med de data som framlagts här, vidareutvecklar på sätt och vis Sílvio Limas framställning. Aciman är en egyptisk jude från Alexandria som numera lever och undervisar i USA. Hans familj tvingades lämna Egypten på 50-talet, under Nassers tid. Han har ägnat sig åt att återskapa sin barndomstid i sina böcker, varav den senaste, False Papers, har en vältalig undertitel: Essays on Exile and Memory. I en text som för en tid sedan publicerades i The New Yorker (10.7.2000) talar Aciman apropå en dikt av Wordsworth om attityden att stärka eller förtäta nuet genom att erfara det som ett minne, erfara det från framtiden som ett ögonblick i det förflutna. Den som genomför denna övning minns inte det förflutna utan sig själv som i det förflutna föreställer sig framtiden; och det man ser eller väntar sig är inte framtiden utan ens framtida jag som söker det ben som man begravt i det förflutna. Aciman benämner detta ”arbitrage”, en term som han hämtar från finansvärlden och som består i att köpa värden på en marknad för att sälja dem på en annan, varvid man förutser förväntade vinster och konkretiserandet av beslut, även om dessa vinster inte kommer att förverkligas utan förblir enbart virtuella, men i själva verket har det han beskriver mycket att göra med hur mekanismerna och tiden fungerar i en saudade som föregriper, spekulerar och fantiserar om förväntningar, önskningar och uppenbarelser projicerade på framtiden och även reversibla i fråga om tid och plats. Den som känner saudades i nuet, återupplever sig existentiellt i ett förflutet där han föreställer sig en framtid, och det som ”lever” i denna framtid är han själv i sökandet efter att återvinna det förflutna.

 

Men i dessa virtuella zoner —eller områden som upplevs som sådana — är det bäst att inte teoretisera mer. I denna dossier finns samlade tillräckligt många om än korta exempel som löper från den enkla beskrivande och psykologiska analysen till konstruktionen av en inramande och grundläggande teoretisk arkitektur, stundom svag för att inte säga överspänd, som i fallet Pascoaes. Vad gäller den litterära användningen av begreppet saudade föredrar jag att ge ett personligt exempel som är mer existentiellt förbundet med känslorna, med vardagens känsloliv och dess brister. I en roman som jag arbetar på, och vars avslutning jag skjuter framför mig, kanske därför att jag känner …saudades efter ett lyckligt slut, utarbetar en av huvudpersonerna vid ett tillfälle en katalog över de saudades han känner gentemot en kvinna, för att både han och hon alltid ska kunna placera sig med utgångspunkt från dem och röras av en övning i vilken de när som helst kan sammanfatta sig. Dessa saudadesär inte mindre än sju till antalet, även om det ska erkännas att min figur särskiljer några av dem utan att bekymra sig nämnvärt om precisionen men däremot om intensiteten:

Den första saudadeär längtan efter ett intensivt men stilla välbefinnande, en känsla som översvämmar kropp och själ och får dem att känna att allt är på sin plats, att allt är bra här och nu och i förhållandet mellan de två, att allt är musik och ljus, att harmonin finns i en inre förståelse som kommer av en ständig spänning av ömhet, intelligens, sensibilitet och åtrå.

Den andra saudadeär längtan att få se och höra på nära håll, att vara sida vid sida, att ha ögon som utbyter blickar, ansikten som ses, betagna skratt, ord som sägs eller är som om de blivit sagda, gester som görs eller bara antyds, och känna att detta är naturligt och avsiktligt i de budskap som lämnas genom vart och ett av dessa medel, liksom man har den naturliga förmågan att gissa och tyda allt man verkligen vill säga.   

Den tredje saudadeär den som är bunden till de viktigaste stunderna i livet, resor och landskap, människor man lär känna, saker som berättas, förtroenden som med ens blivit nödvändiga, drömmar och föraningar, uttryck som överraskar, ljuseffekter, blommor, ljud från land och hav, musikstycken som så många gånger hörts om natten, färger och smaker, känslor i vilka det inre och det yttre förenas på ett unikt sätt och delas så som man inte kan tro att det kan ha hänt någon annan och där det som redan hänt förblir närvarande och alltmer intensivt och aktivt.

 Den fjärde saudade är beröringens: händer som trycker varandra och stryker över huden, smekningar som vågar sig fram, munnar som möts, sensationer som man kan utantill och vill ha outtömliga, kroppar på randen till att explora av iver, så mycken hunger och törst, frihet och blygsel, otålighet och skygghet, återhållsamhet och löfte, allt i färd att förnyas och bli gränslöst i varje ögonblick, uppfyllt av en ljuvlighet som inga ord förmår beskriva.

Den femte saudadeär det praktiska vardagslivets, idéer och projekt, försök och förvissningar, saker som har betydelse, vikt och mått, tjocklek, rytm, konkret existens, reella verkningar, saker som skapas därför att båda ror åt samma håll och är medvetna om detta, saker som är ömsesidigt föranledda och fullkomnade, kombinationer av risktagande och sunt förnuft som man känner ger resultat tack vare ens bemödanden och en glädje över det allvar med vilka de sätts i verket.

 

Den sjätte saudadeär den som gör att den ene alltid talar med och är en del av den andra, andas och existerar i henne, åder mot åder, fiber mot fiber, vävnad mot vävnad, muskel mot muskel, att ständigt visa henne sin kärlek på de mest varierande sätt och apropå de mest skilda situationer, med effekter av ljus och skugga, lidelse och yra, oro och glädje, utan att någonsin vilja eller kunna skilja denna kärlek från det egna livet eller förmå vara lycklig på annat sätt.


Den sjunde saudadeär den överflödande blandningen av alla de föregående och skapar en dimension i vilken var och en av dem leder till och återvinner alla de andra, som om man tittade i ett kaleidoskop, eller som om man befann sig inne i det och vore en aktiv del av detta universum av samverkande reflexer, av ljusglimtar, spegelspel, färgrika former stadda i ständig förvandling, förtrollande spiraler som ändå är oföränderligt förankrade i tingens hjärta och det egna: det är en saudade som fungerar som en sorts markör i tiden, den glider bakåt och framåt, virvlar åt alla håll, återupplever de föregående, uppfinner de kommande, flätar samman dem med varandra, klamrar sig fast vid förhoppningar, skräms av tillfälligheter och lider, lider, lider av blotta tanken på att befinna sig på dagars avstånd från den älskade, eller timmars, eller att aldrig mer kunna mötas.

 

Översättning: Hans Berggren, 2005.

 

Hatet - det folkligt eviga, och att bete sig trots allt...

0
0

Foto: Astrid Nydahl långt före hjärtstoppet
 

Jag tar varje dag som den plåga den är.
 
Onsdagen blev inget undantag, det kommer varken torsdagen eller fredagen att bli. Sonen Hansson var på besök. Vi samtalade. Vi uppförde oss, varken underdånigt eller hatiskt. Vi är ju människor, trots de stora nederlagen, så varför skulle vi bete oss illa. "Det är som det är" heter det. Just det är vårt problem. Vi kommer varken framåt eller bakåt, vi får bara acceptera sura fakta.

 
***
 
 
Den 17 januari 1920 skriver Franz Kafka i sin dagbok:
 
"Somliga förnekar eländet genom att hänvisa till solen, han förnekar solen genom att hänvisa till eländet."
 
En god vän uppmärksammade mig tidigare på vad Kafka skrivit efter en pogrom riktad mot Prags judar 1920.
 
Nå, när Kafka skriver en rad som den ovan i sin dagbok ser jag att också det som var mycket privat bör läsas av oss efterlevande. Kan man balansera förnekelserna av eländet respektive solen? Det måste i så fall vara den balans som är svårast att uppnå. Just nu, så brukar vi säga... just nu är situationen svår.
 
Man får utgå ifrån att det ryska hatet mot Ukraina och dess folk bygger på samma stinkande grund. Hat mellan folk är som en gigantisk version av det individuella hatet.

Cafe-Restaurante Martinho da Arcada i Lissabon, där jag begravde mina drömmar, alla...

0
0

 

Det var där han hängde, Fernando Pessoa. Redan vid mitt första besök i Lissabon, 1983, besökte jag stället tillsammans med Carlos och Per. Det var högtidligt och ännu hade den stora turistanstormingen inte börjat. Man kunde i lugn och ro sätta sig vid ett av marmorborden, beställa in en lätt måltid och en flaska vin.
 
Idag är det omöjligt, det är bokstavligt talat kö in och om man lyckas få en plats blir man utkörd så snart man ätit färdigt. Sådan är turismen i Pessoas spår.
Är du intresserad av att läsa om Pessoa finns det en rad artiklar i min blogg om honom. Här, avslutningsvis, bara några ord av honom själv:
 
"Att skriva är för mig att förakta mig själv, men jag kan ändå inte låta bli att skriva. Det är som en drog som jag känner vämjelse inför men ändå tar, en last som jag avskyr men ändå lever med".

Här sitter han själv tillsammans med Costa Brochado på Martinho da Arcada.

Nyflätad och försjunken

0
0

 

För många år sedan flätade min dotter Catarina mitt hår. Hon skickade bilden till mig igår och jag häpnar över allt som fanns före sjukdomen. Ett flätat hår på mig är ju närmast otänkbart!
 
Jag minns när vi bodde på collaget i Birmingham 1998. Då var en dag ägnade "the spouces" och de satt i ett trapphus och gjorde afroflätor på varandra. 
 
Jag var den enda manliga spouce de kunde uppbringa. De nästan dog av skratt när jag bad dem göra afroflätor på mig med.
 
Astrid var en av få kvinnliga präster där, så hon var i väg hela dagen med alla de svarta, manliga prästerna. Alla skönheterna från Afrika och jag blev kvar. Vi hade mycket roligt!

Sista dagen med vin denna söndag. En reflektion kring möjligheterna att lyckas

0
0

Foto: Astrid Nydahl
 

In my early 20s my first novel was published, and for a few years I felt like I had cracked the code. Perhaps I could actually make this work. Writing by day and drinking at night – a seductive combination for someone who wanted to be seen but didn’t dare to reveal his true self. Could it get any better? I had always kept my jar of emotions firmly shut. Writing and drinking cracked it open and I felt free.

Gunnar Ardelius, The Guardian 27 december 2023 


När alkoholismen vaknade för en ny period av drickande var jag redan i mycket dålig form, mest fysiskt efter hjärtstoppet och felaktig medicinbehandling, men också psykiskt.

 

Min dödslängtan kunde bara växa. Det var som om en återhämtning var omöjlig. Så skulle den förbli.

 

Mitt mörkertal kan inte beskrivas i siffror. Mitt mörkertal är i själva verket ett tillstånd, både på en plats och i en kropp. Min hjärna kontrollerar självsvåldigt detta tillstånd. Min makt finns bara över vinglaset. Om jag tömmer och fyller på det genast är jag glasets fånge. Skillnaden mellan en vindrickare och en alkoholist är att den senare låter glaset härska. Glaset bestämmer, alkoholisten följer snällt med.


Rader från Viby. Vin, vatten och hopp (-löshet)

0
0
Trasig, trött, berusad. En tid före hjärtstoppet. Kanske en höstdag- Så trasig är jag också nu, men jag tar en dag i taget, sedan midnatt. Foto: Astrid Nydahl

Thomas Nydahl, det är jag det. Denna måndag hade jag tänkt skriva om hur livet utan vin börjar. Men så hittade jag av en slump denna text från Sundsvalls Tidning, publicerad 2008, en hel evighet sedan. Det anges ingen författare bakom orden. Men så bra de passar att begrunda första nyktra dagen på evigheter.


Thomas Nydahl: Inre frihet. Dagböcker och anteckningar Occident

 

Leva är att skriva, skriva att leva. Utan dagbok har ingen dag funnits, utan en anteckning är livet förspillt. I det skrivna blir världen synlig.


Att skriva är att bemästra livet; inget skrivande är enkelt, allt har sitt pris: nödvändigheten att ändå göra det.


Författare framställer ofta skrivandet som plåga. Det är ett ofelbart sätt att göra skrivandet märkvärdigt, nästan mytiskt. Språket beskrivs som en motståndare att besegra.


Så varför skriver de? För plågans skull? Vem tror det.


Skriva är sinnlig njutning, sade, eller kanske skrev, Klaus Rifbjerg en gång. Det gör skrivandet uthärdligt, språket lockande, stilen blir en moralisk hållning (som Nabukov skrev): estetik och etik sammanfaller.


Om att leva sin skrift, skriva sitt liv har Thomas Nydahl skrivit ännu en bok, \"Inre frihet\". Han är en av dessa författare i litteraturens mediala ödemarker som aldrig hamnar i tv-soffor, aldrig får Babel-besök men på sin höjd inbjuds som föreläsare, respekterad i litterära kretsar, med trogen om än liten läsekrets. Han har skrivit i olika genrer och fördubblat sin litterära position med att också fungera som förläggare.


I \"Inre frihet\" skriver han om två uppbrott. Först lämnade han Judisk Krönika, besvärad av vad han uppfattade som redaktören Jackie Jakubowskis allt mer militanta Israelpolitik. Sedan med stor befrielse Kvällsposten där han skrev länge.


Till slut tröttnade han på kvällstidningsjournalistiken i allmänhet och Per Svensson i synnerhet. Med honom samarbetade Nydahl länge men tycker sig se hur Svensson förändrats sedan han flyttade från Kvällsposten till positionen som Expressens kulturchef. Han blev en maktens man, med dåligt omdöme. När Svensson lät Linda Skugge recensera en ny roman av Björn Ranelid fick Nydahl nog och lämnade Kvällsposten, som i händerna på Bonniers i praktiken delar kultursidor med Expressen.


Nu är Nydahl inte längre så ung; ungdomens vänsterfrossa har gått över, litet drag av äldre, missnöjd kverulant skymtar snabbt förbi här och var i den nya bokens texter. Då och då drabbar det dagens vänster, de som betraktar Pol Pots folkmord som tragedi (Åsa Linderborg) eller förvillar sig bort i historierevisionism (Jan Myrdal).


Ilskan är en av Nydahls tillgångar. Och en välgörande motvikt till hans melankoliska dysterhet. Den finns likt ett grundvatten i de dagböcker och anteckningar han samlat till \"Inre frihet\". Det är ofta trista dagar där, i Viby, strax utanför Kristianstad; mardrömmar; försök att avstå från vin utan några vita perioder. Långa dagar, tysta nätter, ofta tycks det vara musiken som håller livet igång. Musiken han lyssnar till, boken om den portugisiska fadon han är på väg att skriva.


Där vandrar Nydahl omkring, läser tidningar, förargar sig på något ibland, instämmer i annat; läser böcker som lyser upp dysterheten; skriver, mycket på beställning, strax intill deadline, annat för skrivandets egen skull.


När han vandrar omkring där och noterar, funderar, antecknar liknar han en annan poet, ur en något äldre generation. Thomas Nydahls rader från Viby är nära besläktade med de \"Rader från Hässelby\" Petter Bergman skrev, först i Aftonbladet, sedan i bok. Det är alls inget dåligt litterärt sällskap.


Nydahl är kanske mer infallsrik. Hans anteckningar om den skånska dysterheten är också noteringar om världens tillstånd.


Om fatwan mot Rushdie, islam som håller på att fräta sönder den västerländska demokratin inifrån, krisen kring Muhammedbilder i Jyllands-Posten som snart fyller honom med leda.


Nydahl är en misantrop, om världen, om livet; någon gång blir hans anteckningar om tillståndet litet grumliga av all dysterhet. Han öser vrede över Svenska Akademiens Nobelpris till Harold Pinter, dömer på det hela taget ut Akademien. Men noterar ett par dagar och sidor senare att han fått ett välkommet stipendium av just denna akademi.


Sådant hör till genren: anteckningar ska vara osorterade för att bli intressanta, dagböcker spontana för att bli läsvärda.


Så har Thomas Nydahl skrivit. Även om det inte är det mest uppmuntrande sällskap att bokledes vistas i hans skånska vardag är det intressant, en smula lärorikt och, framför allt, skrivet med beundransvärd öppenhet och ärlighet.


Det är sitt liv han antecknar. Och kan förmodligen inte vara utan skrivandet.

Rören läcker, som livet

0
0

Allt fast förflyktigas. Så är det med rören här hemma. Så är det med själva livet. Jag har aldrig mått så dåligt som jag gör nu. Ser ingen anledning att stå emot. Det fasta får rinna bort bäst det vill.

Är det över?

0
0

Någon gång måste allt få ett slut.

I två årtionden har jag bloggat - denna och två avvikare i samma genre - men egentligen också plågats av ett tvångsmässigt skrivande.

Är det över nu?

Det har jag svårt att tro, men jag ville tro det.

Det mesta i mitt liv går mot ett slut. Hälsa, boende, vardagstillvaro.

Det mesta i mitt liv rinner bort utan att det ens rör mig i ryggen.

När jag med familjen lämnade Malmö 1983 var det av två skäl: jag hatade lägenhetslivet och allt det innebar av grannar, oljud och brist på stillhet, och för att stadslivet som sådant äcklade mig. Städer sökte jag mig till som studieobjekt. 

När jag lämnar vårt hem - en stor, härlig och sliten gammal kvarn - efter 21 år är det inte av fri vilja. När jag då bosätter mig i en central lägenhet strider det mot allt det som är jag. Vad det får för konsekvenser vågar jag inte ens gissa.

Här ska vi slutförvaras

0
0

Bakom de fyra fönstren på första våningen ska vi bo. Slutförvaras, i en lägenhet! Det som jag svor 1983 aldrig mer skulle hända. Nu händer det och jag förbannar det som filosofen von Wright kallade "omständigheternas diktatur".

Fyra år sedan Anne-Marie Berglund dog

0
0

I dag är det fyra år sedan min kära vän Anne-Marie Berglund dog. Jag saknar henne varje dag. Denna stora diktare och konstnär slets ifrån oss av cancern. Bilden på henne i Cascais utanför Lissabon togs av hennes livskamrat Hideo Matsumoto.

Pound och frågan om tillåtna fascister

0
0

 

Får man läsa Pound? Ja, han är tillåten. Får man läsa andra "fascister"? Mindre lämpligt.
 
Får man läsa samma generations Sovjetkramare? Alltid lämpligt. Älskade av alla.
 
Men ska man läsa vår tids ryska litteratur får man söka den i exil. Också här i Sverige verkar riktigt bra ryskspråkiga författare.

Wolverhampton

0
0

 

Simon, Tobbe och Astrid på besök i Wolverhampton. 2008. Bilderna hjälper mig minnas min döde son.


Esa-Pekka Salonen dirigiert Jean Sibelius: "Rakastava" | IMF | NDR Elbph...

0
0
 
 
Ur Svenska Dagbladet:
 
"Esa-Pekka Salonen – vi som skriver om musik använder gärna initialerna EPS – är kanske ett lite oväntat namn men en synnerligen välförtjänt Polarpristagare. Det är lätt att glömma att han är en av vår tids stora dirigenter, eftersom han har tillbringat så mycket tid i Sverige och fortfarande talar perfekt svenska. Det dryga decennium han ledde Sveriges Radios symfoniorkester (1984–95) har ingen i Berwaldhallen glömt, och han är fortfarande en återkommande gäst.

Härifrån tog den unge, pojkaktige finländarens karriär fart, som snart ledde till chefskap och gästspel hos en rad av världens viktigaste orkestrar, till exempel Philharmonia Orchestra i London. Särskilt viktiga har åren i Kalifornien varit, där han varit en mycket drivande chef både i Los Angeles och San Francisco. Det har nu också blivit hans hem.

Eros i Saranda

0
0


 

Jag kom till Sarandabukten en mycket het julidag. Vi hade rest över bergen, vägarna försvann ibland framför bilen, kvar fanns bara grus och småsten och en getstig att komma vidare på. När klyftan vidgades och vi kunde se den lilla staden framför oss slog Korfu emot oss som en solhägring ute i vattnet. Men alldeles verklig låg den grekiska ön framför oss, när vi satt i hamnen och plaskade med fötterna. Varje natt stod balkongdörren öppen och suckarna hördes ut i bukten. 
 
Hon hette Lisa, jag var djupt förälskad i henne och glömde att jag hade en familj hemma i Sverige. Kan man förlåta sig själv? Jag kan det inte, för Lisas blotta närvaro bidrog till att det blev en katastrof. Hade jag inte rest Albanien runt med henne, så... Men vad vet man så här många år senare?
 
Så såg lilla Saranda ut 1978. En håla mellan bergen och havet. Idag är det en rätt stor stad.

Erbjudande: vårt stora bibliotek bortslumpas

0
0

 


Nu ska hela rasket rivas! Vi måste vara ute ur huset siste maj. Vårt mycket stora bibliotek måste avyttras (bilderna visar bara en liten del av det). Kvalitet till 100% av både fack- och skönlitteratur. Se det som ett erbjudande.

 

Article 0

0
0



Julia Musakovska skriver:

In the shortlist of the Drahomán Prize - Mikael Nydahl (Sweden) with Swedish translation of the poetic collection Артур Дронь «Här var vi» (Gamla Lejonförlaget, 2023) - Artur Dron «Vi var här» (Ariel & ellerströms förlag, 2023).
 
Jag hade äran och nöjet att samarbeta med Mikael kring denna speciella sammanställning som redaktör och redaktör. Idén till en översatt bok föddes ur vårt samtal på Göteborgs bokfestival förra året. Glad att Mikaels översättningsexpertis och hans arbete med främjandet av ukrainsk litteratur uppmärksammas. Grattis även Arthur, igen och igen tack för dessa mäktiga dikter och för beskydd. Ser fram emot seger (åh, på alla sätt)!
 
Grattis till de andra finalisterna också:
Katarzyna Kotyńska med polsk översättning av Oksana Zabu зkos bok "Den längsta resan" (Komora, 2023) - Oksana Zabuzko. Den längsta resan (Agora, 2023);
 
Eero Balk med den finska översättningen av Serhi Rudenkos bok "Kamp för Kyiv" (Fabula, 2023) - Serhi Rudenka. Heroes Kyiv (januari, 2023).
Tack till grundarna av priset för den oerhört viktiga markeringen av översättare - människor som hjälper ukrainska röster att ljuda i världen och därmed Ukraina att synas och höras.

infantiliseringen av västerlandet

0
0

 

”Anyone who admits to listening to ’classical music’ (in quotes, since neither ’serious’ nor ’classical’ music quite fits) runs the risk of being called a snob, of setting himself above the rest. A strange accusation: How do you set yourself above others by way of something they don´t even aknowledge?”
( Ur Adam Zagajewski: Slight Exaggeration, engelskspråkig utgåva 2017)
 
Är det något infantiliseringen av västerlandet innebär – och ganska länge nu inneburit – så är det den ensidiga och banala tillvänjningen i populärkulturens värld. Det gäller inte minst musiken. Idag är det omöjligt att besöka en butik, en frisör eller en vårdinrättning utan att matas av pop- och rockmusik. Det anses vara helt normalt. Den dagen någon sätter på en komposition av Bach i dessa utrymmen skulle jag gärna vilja vara där. Höjs det på ögonbryn? Stannar massan upp? Å nej, poängen är att den redan passiviserats i så hög grad att den skulle acceptera också Bach som ljudtapet, utan att ens överväga att det fanns en skillnad.

Hurra! Jag vann med 88%

0
0

Målfoto av Astrid Nydahl
 

Att ledarsvanen - känd för sitt hatiska våld - segrar är bestämt på förhand. Svan nummer två är en uppstoppad docka med ytterst liten och svag leksaksmotor.

"Det fanns en tid då det tycktes mig meningsfullt att skriva"

0
0

 

E.M. Cioran skrev ett helt liv. Hans efterlämnade skrifter är en av de stora gåvorna till oss som ännu lever och kan läsa. Ändå ska man begrunda att just Cioran skrivit: "Det fanns en tid då det tycktes mig meningsfullt att skriva. Av alla mina vidskepelser tycks mig denna vara den mest komprometterande och den mest obegripliga." (Om olägenheten i att vara född, översatt av Lasse Söderberg).

Han skrev också: "Att skriva böcker saknar inte kopplingar till arvsynden. Ty vad är en bok om inte en förlust av oskulden, en aggressionshandling, en repetition av vårt syndafall" (Frestelsen att finnas till).

Han upprepade det ofta. I en intervju med Fernando Savatar (Entretiens) förklarar han varför han ändå skriver: "För att skriva, hur lite det än är, har hjälpt mig att ta mig från ett år till ett annat, ty de uttryckta besattheterna förblir försvagade och delvis övervunna. Jag är säker på att om jag inte svärtat ner papper så hade jag tagit livet av mig för länge sedan. Att skriva är en utomordentlig lättnad."


Tobbes första Londonresa

0
0

 

Tobbe levde, ung och vital. Simon, nu stolt pappa och plåtslagare, var mycket ung, hans mormor Astrid var otroligt ung. Vi bodde i Bayswater, i London förstås, vi tyckte att livet var vänligt och fint, men allt det är borta, allt, nästan också själva livet.
 
Och nej, Tobbe tatuerade sig inte, men han gjorde anteckningar på handen ibland.

Ingen kan tvinga en annan människa

0
0

Foto: Astrid Nydahl

 

När Susan Sontag skriver om de stora polska diktarna ser hon hur ensamhetstemat hos Adam Zagajewski också är intimt förbundet med nationens öde. Ingen har gått fri från det historiska förhållandet att striden varit vardagsmat.
"Historia betyder strid. Historia betyder tragiskt dödläge - och att ens vänner fängslas eller dödas. Historia betyder eviga utmaningar av nationens själva rätt att existera." (Susan Sontag om Polen i Där tonvikten ligger)
Hon ser samma förhållande hos författare som förbinder många av samtidens israeliska diktare med det östeuropeiska. Inte så få av dem har rötter just i Polen, men också i Estland, Lettland och Litauen. En av dem, A.B. Yehoshua föddes i Jerusalem som femte generationens sefardiska judar, han var kanske, vid sidan av Yehuda Amichai, en av de främsta i sin författargeneration: 
"Ens emotionella reaktioner på vilken nyhet som helst om en israelisk förlust, ett nerskjutet plan, är förutbestämda. Därav kommer sig bristen på avskildhet, oförmågan att vara ensam i andlig mening och nå fram till ett liv av intellektuell kreativitet." (A.B. Yehoshua citerad av Sontag)
Men varje gång jag tänker i den riktningen vill jag hejda mig själv och säga att ensamhetstemat förstås är universellt. Om så inte vore, varför upptar det i så fall mig? Det upptar mig av det enkla mänskliga skälet att samtiden är motbjudande och att inga egentliga alternativ – i tiden eller rummet – gives. I historien manas vi förvisso till strid. Men samtiden betyder också hävdandet av den egna rätten. Till liv, till frihet, till ensamhet. Ingen kan tvinga en annan människa utan att i samma ögonblick bli en tyrann. Så: hur förena det Yehoshua kallar "oförmågan att vara ensam i andlig mening och nå fram till ett liv av intellektuell kreativitet?"

Menigslöshetens meningslöshet

0
0

Hade detta varit ännu en meningslös bloggtext hade den självklart prytts av en fin bild tagen av Astrid. Men så är det alltså inte.

Jag har fråntagits allt. De fick igång mitt hjärta igen, men allt det andra - inklusive känslan av livsmening  - är borta.

Dagarna i ända ligger jag till sängs. Använder medicin för att ens kunna kissa (och förhoppningsvis aldrig mer drabbas av en kateter.) Mitt hem tas ifrån oss. Jag ska bo i en lägenhet jag inte ens vill gå in i. Utanför mitt fönster här på Byholmsvägen finns ett grannskap som påminner mig om 21 år av vänliga människor och skeenden. Allt är över.

Veckan efter påsk kommer antikvariatbokhandlare hit för att tömma våra bokhyllor. 

Någon kommentarfunktion finns inte kvar här nu, men jag kan nås med mail, som alltid, på thomas.nydahl@gmail.com

Men respektera min svåra situation. Tack! Om jag ångrar mig och öppnar bloggen igen så märker ni det. Jag har självrespekt och raderar inte eller tar bort den, ty den består av många års arbete. Jag bara avslutar verksamheten med dessa korta, förklarande ord.