Are you the publisher? Claim or contact us about this channel


Embed this content in your HTML

Search

Report adult content:

click to rate:

Account: (login)

More Channels


Channel Catalog


Channel Description:

Existens. Samhälle. Läsning."Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)

older | 1 | .... | 131 | 132 | (Page 133) | 134 | 135 | .... | 162 | newer

    0 0
  • 12/21/16--15:00: Vantrivsel, lögnare
  • Foto: Astrid Nydahl
    ”Jag vet, att jag lyckas förmedla min djupa vantrivsel. Till att börja med är jag en person, som säger emot sig själv hela tiden. Mina skildringar av världen är inte behagliga. Jag känner motvilja mot nästan allting, inte bara mot systemet” (Michel Houellebecq intervjuad i Argentina)


    Vill du smeka tigern medhårs? Vill du att en minister ska le inställsamt mot dig, en kollega, en släkting?


    Att leva inställsamt är att leva i lögn. Det finns inga motiv och ingen plats för lögnen.


    Igår kväll satt CNN:s säkerhetspolitiske expert i direktsändning och sa att terrorattentatet i Berlin förmodligen var utfört av en ”högerextremist av Breiviks typ”. Lögnen kan se ut som en analys men är alltid en lögn. Den i Tyskland efterlyste är förvisso just en högerextremist, men en speciell sådan: en islamist, en extremist som har Koranen som sitt rättesnöre och därför anser sig ha rätt att mörda oss otrogna.



    Vill du att någon talar behagligt med dig? Vill du att motviljan ska fördrivas? Lycka till, det finns alltid en hop lögnare att ansluta sig till.




    0 0


    Foto: Astrid Nydahl

    Jag önskar er alla en riktigt

    G O D   J U L

    och ett gott nytt år


    Tack för det gångna årets alla diskussioner och tankar, för läsning av min blogg och mina böcker.


    Jag har inga vidlyftiga planer för det nya året, kanske blir det ännu en bok men det är också allt.


    Se er över axeln, var försiktiga med vem ni inlåter er med och bedöm själv vem som är en ”extremist”. Det är som bekant sällan som offentligheten idag gör riktiga analyser. Också den klokaste människa kan bli stämplad om han eller hon luftar något som möjligen beskriver vår belägenhet rimligt rätt utifrån erfarenhet och kunskap.


    er Thomas


    Mitt bud på julfilm blir i år Alain Tanners Den vita staden. Den handlar om en sjöman som bestämmer sig för att lämna allt; hustrun, jobbet, tryggheten. Han hoppar av i Lissabon. Om hans dagar där handlar Tanners mästerverk. Det talas engelska, franska och portugisiska i filmen. Den har inga undertexter. Men betrakta den mer som ett vackert stycke poesi och njut. 


    Bruno Ganz i huvudrollen är garantin för den kvalitet filmen håller. Hans portugisiska motspelare, Teresa Madruga, är också stark i sin roll. Poesi för julen alltså. I en av Europas vackraste städer.






    0 0
  • 12/24/16--15:00: God fortsättning? Knappast
  • Foto: Astrid Nydahl
    Vad väntar runt hörnet? Det är en dum fråga, ty det som väntar runt hörnet är oftast det du ser rakt framför dig. Det som väntar är dessutom detsamma som nu i detta ögonblick präglar ditt liv. Vi vet alla vad som pågår. Några talar öppet om det, andra ger det falska namn och beskrivningar, men de flesta tycks föredra mörkläggning och förnekelse.

    När de totalitära idétraditionerna griper om ett samhälle kan det te sig som en smärre förändring. Det är det aldrig. Vi kan studera tidigare samhällen. Vi kan begränsa oss till vår egen del av världen och konstatera att de totalitära regimerna - oavsett färg och namn - under nittonhundratalet, i Tyskland, Italien, Portugal, Spanien, Sovjetunionen, "de realsocialistiska" länderna i det forna så kalla "öst-europa" alla utmärktes av tystnadskultur, censur, fängelsestraff för tankens brott, tortyr, noll yttrande- och tryckfrihet samt total brist på politiskt öppen debatt och diskussion. Det är så det ser ut i det som Imre Kertész kallar "den tredje totalitarismen", det vill säga i islamismens nationer. Vem hävdar något avvikande i dessa länder utan stränga straff?

    Ja, vi firade jul här igår. Jag är inte sämre eller bättre än så. Ja, vi njöt av samvaron. Men inte talar vi om julens egentliga innebörd. Den traditionen har självdött.

    Varför talar jag om totalitarismen en dag som denna, Juldagen 2016? Jag gör det därför att jag vill bevara något av det som varit vårt. Nej, jag vill inte bli läst som om jag vore en predikant eller propagandist. Men jag vill inte heller vara den sortens byfåne som rycker på axlarna och fortsätter rakt fram även när det är rött ljus.

    0 0

    Foto: Astrid Nydahl
    Det finns i litteraturen alltid små gömslen som när man hittar dem bidrar till välbefinnandet. I den meningen kan man säga att den är en tröst och en frihet för oss, samtidigt som mörkret utanför den blir allt tätare.

    Thomas Merton talar om den moderna civilisationens nummersystem (där namnet byts mot en siffra) och säger:
    "Mig berör det inte för jag lever i skogen som en påminnelse om att jag är fri att inte vara ett nummer. Det finns, faktiskt ett val." 
    Det är i essän Främlingens dag han skriver detta. Och han fortsätter:
    "Samtidigt kan jag inte stoltsera med en särskild frihet bara för att jag lever i skogen (...) För mig är det en tvingande nödvändighet att få vara fri att omfamna min egen natur sådan den med nödvändighet är. Jag existerar under träden. Jag vandrar i skogen för att jag måste. Jag är både en fånge och en förrymd fånge." (ur den vackra lilla volymen Främlingen och världen, i översättning av Joseph och Peter Halldorf).
    Thomas Merton (1915-1968)
    När jag läser Merton vet jag att begreppen är konkreta. Han menar verkligen skog när han skriver skog. Annars är ju vår tids "andlighet" så full av metaforer att inte ens centrala begrepp betyder det de tros betyda. Det finns varken himmel eller helvete som annat än metaforer. Snart finns inte heller ondskan som annat än en beskrivning på människor som valt att lyssna till andra röster än maktens.

    Att i julens tid - med tystnaden och vilan - ta fram Thomas Merton är alltid logiskt. Det är lättare att då lyssna till hans tankar. Den här volymen fanns inslagen till mig som julklapp. Det är jag oändligt tacksam för. Den kommer, liksom hans andra böcker, att följa mig länge.



    0 0

    Foto: Astrid Nydahl
    Jimmie Åkesson: Tio år som partiledare 2005-2015. Samlade tal, texter och bilder i urval (Asp & Lykke 2016)


    När SD-ledaren Jimmie Åkesson ska sammanfatta sina första tio år som partiledare gör han det i ett praktverk. Det är en både form- och innehållsmässigt tung sak. Frågan är vad man kan lära av den. Det första jag ser är hur det sker en förskjutning i hans argumentation. Det andra är hur han och partiet i viktiga sakfrågor – till exempel utrikespolitiska sådana – rör sig från något som liknar ointresse till engagemang. Världen förändras. Livet förändras. Och med det sagt har jag också pekat på det viktigaste av allt: SD:s förändring. Från att ha varit en ökänd sekt till att bli ett stort, folkligt förankrat parti med allt större väljarstöd har SD genomgått både den ena och den andra ekluten. 

    När man läser jubileumsboken kan man förundras över att Åkesson ridit ut, bemästrat och överlevt dem alla. Men eklutens betydelse är just att man härdas i strider och motsättningar. Det farliga i politikens värld är därför alltid om härdandet gör den enskilde förhärdad och bortom normala känslor och tankar. I Jimmie Åkessons fall finns det ett lärorikt exempel som också ingår i boken: den dag han bestämmer sig för att han måste stiga av tillfälligt för att överleva som människa och partiledare. Det sker den 17 oktober 2014 och trots att många kraxade om slutet för både honom och hans parti kom han tillbaka, kanske med större beslutsamhet. Ty nya strider väntade. Och med SD:s principiellt deklarerade nolltolerans mot idiotier av skilda slag – inte minst rasistiska uttalanden – fick han snart nog också gå igenom flera händelser som ledde till utrensningar från partiet.


    2010 talade Åkesson vid Utrikespolitiska föreningen på Linköpings universitet. Han sa då bland annat:
    ”Det finns ett stort, viktigt område som – åtminstone som det ser ut nu – inte kommer att få ett egen kapitel i vårt valmanifest, och det är utrikespolitiken.”

    I sitt sommartal i Sölvesborg 2014, alltså bara fyra år senare, dröjer Åkesson vid en mängd utrikespolitiska frågor, och han säger:

    ”Till alla världens islamister vill jag säga följande: Ert krig mot de kristna i Irak, er slakt på kristna familjer, är ett angrepp på hela den kristna, västerländska och demokratiska världen. Ni kan aldrig döda oss alla och ni kan inte vinna.”
    Från svalt intresse till starkt engagemang alltså. Vad har hänt? Jag tror att svaret är mycket enkelt. SD och Åkesson har förstås sedan länge sett att det som sker i världen och som skulle kunna betraktas med utrikespolitiska ögon, i själva verket påverkar oss så mycket att det i hög grad också är inrikespolitik. Den stora våg av människor som utnyttjade Sveriges öppna gränser för att söka asyl under 2015 kunde genast skrivas in i en sådan kontext. Krigen i Irak, Syrien, Eritrea, Somalia, Etiopien fanns redan inskrivna, men också konflikter och krig så långt bort som i Afghanistan skulle komma att förändra Sverige. 

    Det är dessa människor och allt det de tagit med sig som nu också präglar svensk vardag, ner på minsta bynivå. Vi bevittnar frekventa gruppvåldtäkter, brutala rån, misshandelsfall, ja också mord. Om Åkesson inte resonerat kring detta hade han begått samma misstag som landets övriga partiledare, vilka i sann Merkel-anda bara mässat om att "vi klarar av utmaningarna”. Men varken Merkel eller vi gör som bekant det längre. Det handlar inte alls om "utmaningar". Det handlar om gigantiska, oöverblickbara problem av social, kulturell och demografisk karaktär. 


    Med islamismens våld som en mycket stark ingrediens i det nya Sverige och Europa, måste förstås också Åkesson förhålla sig inte bara kritiskt, utan konkret och konstruktivt. Redan i sommartalet säger han saker som visar på de stora socialpolitiska frågorna och hur de förändras med den stora invandringen. Den konstruktiva sidan visar sig när han ställer frågan: ”Vad är flyktinghjälp?”


    När jag hamnar i diskussioner om SD så är rasistkortet alltid det första som tas fram. Det andra är nazistkortet. Hur ska jag förhålla mig till dem. Jag brukar hävda att man måste läsa ett partiprogram för att säkert veta. Man kan inte leva utifrån rykten och hörsägen. Jag skulle vilja hävda att denna bok kan fungera som ett korrektiv till alla ”jag har hört att…” och ”det var någon som sa att…” – här finns de, texterna och talen och de utgör en säker källa till de faktiska förhållandena. Det är en annan sak att tal alltid är problematiska som läsning. De är skrivna för örat, inte ögat. Men fakta finns likväl där.

     

    Foto: Astrid Nydahl

    Bokens sista text är det tal Åkesson höll vid partiets landsdagar i Lund den 28 november 2015. Det är drygt ett år sedan och om bara några dagar går han in på sitt partiledarår nummer 12. I Lund underströk Åkesson att SD idag är ett parti som förskjutit hela den svenska politiska debatten. Det som före 2015 var ”rasism” och ”nazism” är idag officiell socialliberal politik. Sossarna har dragit i handbromsen. Moderaterna vill växa med en politik som egentligen är en kopia av SD:s. Det är sannerligen en parodi och ett spektakel. Jag har aldrig förväntat mig något annat av den politiska klassen. Medlemmarna i den kan sälja sina egna mödrar för en taburett. Men SD då?  Den frågan hänger jag ut för läsning.



    Det jag just skrivit är ett försök att teckna en bild av det praktverk som just utkommit. Det är – om inte annat – ett viktigt tidsdokument och en källa för framtida diskussioner. För den som vägrar diskutera på hörsägen-nivå är det förstås ett välkommet bidrag. 

    Jag håller mig långt ifrån partiväsendets olika uttryck, men jag är sannerligen inte ointresserad av det som sker. Även om förhållningssättet är grundläggande kritiskt så ansluter jag mig inte till de demagoger på ömse sidor som sägs "debattera" i vårt arma land. Den som i rikspressens hojtar om att "hyfsa debatten"är ofta de allra värsta när det gäller användningen av epitet och ryktesspridning. Ingen är betjänt av denna förfärliga utveckling. Jag har inga illusioner om att man skulle återfå (?) en saklig och konkret debatt. Tvärtom är jag rädd att vulgariseringen och polariseringen kommer att tillta.


    Tidigare har jag här i bloggen skrivit om Åkessons bok Satis Polito, och den texten hittar du här.




    0 0

    Hatchards bokhandel, Picadilly, London. Foto: Astrid Nydahl
    Varje gång ett dammfragment faller från sänglampan ner i mitt ansikte slår mig tanken: allt det jag burit hem under åren i form av tidningar, tidskrifter och böcker förvandlas sakta till just damm. Böcker håller olika kvalitet och förintas i olika hastighet, men de flesta blir outhärdliga dammsamlingar ganska tidigt. 

    Dammet och spindelnäten sammanfattar mitt liv. Jag gjorde det jag aldrig skulle göra: samlade på mig. Gjorde jag det för att jag ville äga?Å nej, långt därifrån. Jag gjorde det för att jag ville ha ett eget fungerande arbetsbibliotek. Jag slutade anlita folkbiblioteken för länge sedan. De kunde inte tillgodose mina behov. Och även om de kunnat det hade jag velat ha böckerna här. De ska arbetas med, således också bli klottrade i, understrukna i. Arbetsbiblioteket ska bära prägel av den eller de människor som arbetar i det.

    Också mitt eget liv blir - nej, kanske inte damm, men något som kanske liknar jord. Jag jord och mina böcker damm. Av det jag är gjord blir det jord. Av det som är böcker, det vill säga papper och ord, blir det damm och jord.

    Jag ser fram emot de första böckerna i brevlådan i januari. Jag ser fram emot det som kanske är nytryckt och luktar så gott. Men jag tar med öppna armar också emot allt det antikvariska.



    0 0

    Gnälllspik? Foto: Astrid Nydahl
    I sin bok Aftonläsning från 1987 skriver Nils Erik Wickberg:
    "I avsaknad av det ryggstöd en alla förpliktande, normerande trosideologi innebär, påstås genomsnittsmänniskan känna sig hemlös, utan fotfäste i tillvaron. Under historiens gång har det dock visat sig, att såfort ett normsystem blir statsreligion, statsideologi och förmäles med politisk maktutövning, leder detta till förföljelse av enskilda individer och undertryckande av hela folkgrupper. Därför synes det önskligt, att den religiösa och ideologiska övertygelsen får förbli vars och ens privatsak och att staten blott ser till, att religiöst och politiskt uppeldade nöjer sig med de påtryckningskanaler ett öppet samhälle erbjuder och inte av trosnit ofredar andra medborgare."
    Nils Erik Wickberg (1909-2002)
    Här träffar finlandssvenske Wickberg huvudet på spiken. Trots att texten har 30 år på nacken beskriver den med exakthet situationen i dagens Europa. Förutom att lägga märke till hans språk, detta vackra, ålderdomligt klingande, bör man se att han direkt vänder sig mot de totalitära tankesystem som vill vara "normerande trosideologi" för hela samhällen. Det finns idag, också i Sverige, ett par sådana, parallella ideologier. 

    Den avgjort farligaste är den som springer ur islam. Dagens islam gör allt den kan för att i "trosnit ofreda andra medborgare". Den vill likrikta också det som egentligen inte på minsta sätt angår de Koranbaserade trossatserna. Det ligger i dess natur: expansion och maktutövning. De två centrala teserna är alltjämt ett krigets hus och ett fredens hus. I krigets hus, Dar al-Harb, lever muslimer bland oss otrogna och måste föra krig för sin sak. I de samhällen där islam styr, Dar al-Islam, är saken redan avgjord. Dhimmifolken har ingen talan. Det är bara att betala straffavgiften och tiga. Wickbergs bok kan vara inspirerande som exempel på hur man kan tala mot sådana maktanspråk.

    (Tack till Anders W. i Finland för boken)



    0 0

    Foto: Astrid Nydahl

    ”I dag lutar hela den ungerska högern i antivästlig, prorysk riktning. Och tystnad råder kring ryska agenters agerande på ungersk mark.


    Så avslutar Ingmar Nevéus sin artikel i Dagens Nyheter med ingressen 
    ”I åratal har ryska agenter samarbetat med ungerska nazister. Moskvas diplomater har till och med deltagit i skjutövningar med en ökänd högerextrem rörelse. Ungerns regering har information om kontakterna. Ändå har inga ryssar utvisats.”

    Lägger man ihop ingressen med slutraderna blir bilden tydlig: den ungerska regeringen inte bara samarbetar med utan också underströdjer Putins ryska regim. Och i bakgrunden agerar det som numera kallas ”alt-right”, den nya, alternativa högern (som alls ej är ett isolerat amerikanskt fenomen utan i allt högre grad ett europeiskt), med ideologisk uppbackning. Den senare ideologin kunde kallas eurasisk och kan spåras till filosofer som Aleksander Dugin. Begreppet används också i USA som beteckning på blivande presidenten Trumps nyhöger-ideologiskt förankrade tankesmedjor (Breitbartär bara en av dem) och för en europeisk ny höger som den identitära och samnationella.


    Vilket är problemet? Det sägs i DN-artikeln att Ryssland militärt tränar ungerska nazister. I centrum står ledaren för en rörelse som heter MNA (Ungerska Nationella Fronten) och det faktum att den stora nyhetssajten  "Index att agenter från GRU, den ryska militära underrättelsetjänsten, har samarbetat med MNA i flera år.” 
    Det hävdas också att personal från den ryska ambassaden i Budapest ska ha deltagit i skjuövningar med airsoftvapen. Den uppgiften är i sig häpnadsväckande, och den sägs komma från ”källor inom de ungerska säkerhetstjänsterna”. 


    DN-artikeln igen: 
    ”Att ryska diplomater skulle springa runt i skogen och skjuta airsoftvapen med nynazister – det låter ju nästan för tokigt för att vara sant. På ryska Kremltrogna sajten Vzgljad avfärdade Valerij Ljachov, en representant för ryska ambassaden, nyheten som ’dumheter’. Ändå är detta vad flera ungerska säkerhetstjänster har kommit fram till. De har också haft hemligstämplade dragningar i det ungerska parlamentets utskott för nationell säkerhet om den ryska infiltrationen i nazikretsar, vilket flera källor med insyn i utskottets arbete bekräftar för DN.”

    Skulle man sammanfatta är det ändå uppenbart att Ungern gör sig beroende av Ryssland, till ett exempel med det avtal man tecknat med ryska energibolaget Rosatom som gäller två nya kärnreaktorer (ett avtal som sträcker sig till 2085). Ekonomiska band har alltid större tyngd än andra. Och skjutövande ambassadpersonal är förvisso en sensation om uppgifterna stämmer, men kan i betydelse knappast mäta sig med de andra banden.


    Den nya högern har det gemensamt att den hyllar Orbán och hans politik i vått och torrt. Starkt bidragande orsak till det är förstås hans politik kring det så kallade ”flyktingproblemet” under 2015. Men det finns också krafter som ser hans inre radikala opposition från Jobbik som det verkliga framtidshoppet. Jobbik har helt bytt fot i Rysslandsfrågan, från kritisk hållning till vänskaplighet.


    Supermakterna har i modern tid alltid spelat ut olika politiska krafter mot varandra i Europa. Det är bland annat så maktbalans upprätthålls. Före murens fall lärde vi oss ett bestämt mönster för dåvarande Sovjetunionens och USA:s politiska agerande. Idag är mönstret ett annat och det är nog ingen överdrift att hävda att det är Putins Ryssland som är på offensiven.


    DN:s artikel idag kunde med fördel ha kombinerats med de uppgifter som Fria.nu publicerade redan 2013, om att Svenska Motståndsrörelsen – en öppet nationalsocialistisk organisation – har kontakter med och deltagit i läger organiserade av MNA.




    0 0
  • 12/28/16--15:00: Klaffarna, för helvete!
  • Revhaken. Foto: Astrid Nydahl
    Lastbilsmassakern blev "mindre"än den kunnat bli därför att bilen var utrustad med automatiskt bromssystem. Det blev onsdagens nyhet.

    Det ryska planet på väg till Syrien kraschade därför att piloterna hanterade de strejkande vingklaffarna fel. Rösten på svarta lådan talar om för de efterlevande vad som hände.

    John Kerry gav sitt avskedstal om tvåstatslösningen för Israel-Palestina. Han talade som om Netanyahu inte redan förstört alla framtidsutsikter. Visserligen sa han att den israeliska regeringen styrs av de mest extrema krafterna bland bosättarna. Israelernas talesmän kontrade med att "det enda han inte sa var apartheid". Det är den sortens billiga retorik som omöjliggör varje förhandlingslösning. Den israeliska politikerklassen har år efter år visat sig ovillig att lösa grundproblemet. Det kommer den säkert att fortsätta med, de närmaste fyra åren med aktivt stöd från Trump-administrationen.

    Det finns tekniska problem. Det finns (o-)mänskliga problem.

    De tekniska problem som redovisas är nästan alltid förknippade med mänskligt agerande. Lastbilsmassakern i Berlin kunde ha blivit oerhört mycket större. Det är föga tröst.

    Vingklaffarna som strejkade skickade 91 människor i döden. All teknik kan uppföra sig på andra än de förväntade sätten.

    Men när det gäller politik - i grunden en mellanmänsklig aktivitet - är det helt annorlunda. Människor som vigt sitt liv åt politiken, och som tror att de försvarar sitt folk och sin nation genom att trampa på och förnedra andra, driver hela kollektivet mot avgrunden. Det är inte enbart ett samtida problem. Det är en historisk tragedi som kommer att få omfattande konsekvenser. 

    Bosättarlinjen - tidigt förankrad i det israeliska arbetarpartiet och senare högerns livsluft - kommer att leda till en katastrof också för det egentliga Israel. Att jag skriver det är en minst sagt gammal "nyhet"; redan i skarven mellan 1960- och 1970-talen fanns det en klok, eftersinnad och konstruktiv kritik mot ockupationen, ja just så tidigt men redan då ignorerad och förhånad. Det hopp som tändes under Oslo-processen är sedan länge förbytt i mörker och hopplöshet. Att Shimon Peres avled just i år får därför en närmast mytologisk laddning (även om jag personligen inte trodde att hans roll de senaste tio åren var en annan än den ceremoniella och symboliska, till och med Netanyahu grät en tår för honom och kallade honom sin vän).

    Detta är allt jag säger om de senaste veckornas egentligen rätt så lättanalyserade turbulens kring Israel och Palestina.



    0 0
  • 12/29/16--02:57: Höger om åsiktskorridoren
  • Foto: Astrid Nydahl
    ”En ny politisk spricka har öppnat sig; inte mellan höger och vänster som tidigare, utan mellan de som känner sig hemma i den globala, post-ideologiska världen och de som känner sig bortglömda, utestängda och upplever att de saknar en röst. Förr kunde den typen av missnöje få sitt utlopp genom vänsterorganisationer och fackföreningar. Så är det inte längre. Det är nedbrytningen av sådana mekanismer som har lett till att det politiska landskapet befinner sig i omvandling.” (Kenan Malik i Svenska Dagbladet 29/12-2017)


    För några dagar sedan kikade jag på Jimmie Åkessons bok om de tio första åren som partiledare, 2005-2015. Idag ska jag göra samma sak med ett annat högerprojekt. Det gäller tankesmedjan Motpol som utkommit med en antologi: Höger om åsiktskorridoren. Motpol i urval 2006 – 2016 (Arktos, redaktör Daniel Friberg).


    Tio år är lång tid för ett politiskt projekt i Sverige. De flesta brukar självdö långt tidigare. När jag läser denna antologi kan jag konstatera att det med Motpol tycks vara tvärtom. Projektet har fått ny fart och de riktigt läsvärda texterna – med undantag som jag återkommer till – är från de senaste åren.


    I min bok Identitärt berörde jag det faktum att Motpol också arrangerar Identitär idé, detta seminarium som återkommer redan i början av 2017, för nionde gången, på temat Rising from the Ruins.


    Jag kallade Motpol för ett högerprojekt. Är det en korrekt beskrivning? Tidigare har jag med emfas hävdat att den gamla vänster-högerdikotomin är föråldrad och oanvändbar. När jag läser Kenan Malik slår det mig att han egentligen hävdar något liknande när han säger att det politiska landskapet befinner sig i omvandling. Att säga att Motpol präglas av en revolutionär grundhållning är närmast en banal självklarhet. Det gör varje politisk strömning som radikalt ifrågasätter de rådande maktförhållandena. Men är det en vänster- eller en högerinriktad radikalism? Jag vill nog trots allt hävda det senare. Men det är en radikalitet som i grunden ifrågasätter också den gamla, traditionella högern. Inte minst i Sverige där det gamla högerpartiet i stigande grad omvandlas till ett socialliberalt parti, vilket som helst. Antologins namn sammanfattar ändå redan den bra vad det handlar om här: till höger om åsiktskorridoren. Det är naturligtvis inte synonymt med ”missnöjesyttringar” utan mer en medveten strävan att gå samtiden emot.


    Antologins innehåll är, vilket jag antydde inledningsvis, disparat. Här finns det drygt dussinet olika röster. Några av dem finns med i tidiga texter likväl som i de helt nya, andra har varit med tidigare men finns inte längre med. Två av dem är tongivande åren igenom. Den ene är bokens redaktör och Motpols politisk-ideologiske röst: Daniel Friberg. Han griper direkt in i dagspolitiken, han är strängt polemisk och ibland programmatisk. Den andre är Joakim Andersen, mannen bakom den mångåriga signaturen Oskorei. Där Friberg är dagspolitisk och agiterande är Andersen filosofisk och idéhistorisk. Andersens tyngd finns i hans stora beläsenhet och förtrogenhet med såväl marxistiskt som konservativt kulturarv, hans överblickande och djuplodande läsningar av hela spektrat från Marx till Spengler. Denna grovhuggna kategorisering utesluter förstås inte att också Andersen skriver om akuta, dagspolitiska frågor. Lika lite som det utesluter att Friberg tar sig an det historiska fascism-begreppet och visar hur det i dagens debatter närmast används som pajkastning utan ideologisk förankring.


    I antologin finns några skribenter som jag tidigare funnit intressanta: Lennart Svensson, John Järvenpää och signaturen Solguru. Men där finns dessutom med några språkligt sett undermåliga texter. Jag ska inte gå in på dessa utan nöjer mig med att lyfta fram det jag anser vara läsning och studier värt. Och i det jag redan sagt vill jag betona att det genomgående är Joakim Andersens texter som har bestående värde, inte minst de som heter Introduktion till Oswald Spengler, Vad är egentligen fascismen?, Tacitus Germania och den längre essän Liberaler efter liberalismen. Den senare vill jag avslutningsvis citera, som ett exempel på hur Andersen resonerar och därmed vilken hållning man kan finna på Motpol:


    ”Liberalismen har präglats av omfattande frihet för individen. Denna undermineras idag från två håll. Dels innebär postliberal idéutveckling att individens rätt att slippa bli kränkt eller diskriminerad prioriteras framför arbetsgivares och andra medborgares rätt till yttrandefrihet och att själa välja sina anställda. Dels växer det fram en ’realliberal’ övervakningsapparat med inslag som FRA och NSA.


    Yttrandefriheten slår också över i sin motsats, när journalisterna kommer att bilda ett skrå och media talar med en röst. Familjen, den institution som formar den nya generationen, hamnar i kris som följd både av kulturella och ekonomiska faktorer, och av välfärdsstatens funktion som potentiell familjeförsörjare. Friheten, traditionellt ett centralt värde i Europa, omtolkas till friheten att konsumera.”



    *

    Joakim Andersen utkommer våren 2017 med en egen bok. Den kommer jag att uppmärksamma.


     

     

    0 0

    Visst längtar vi. 5 månader kvar bara. Foto: A.N.
    Det närmar sig. Jag säger förvisso gott nytt år till några människor i min närhet. Men tror jag på det? Nej, inte i någon högre utsträckning när det gäller människan som art och hennes framtid på jorden. Men jag kan ändå önska ett gott nytt år till enskilda individer. Människor i min familj och släkt. De nära vännerna. Kumpanerna i litteraturens och politikens värld. 

    Jag åkte hem från min sjukgymnastik för femte gången sedan operationen. Nu går det riktigt bra. Jag lyfter femkilostyngden runt smalbenet hur lätt som helst (det gjorde jag inte till en början), jag gör allt det jag ska utan att plågas. Cyklingen är lite seg men det ska den vara. Jag frågade min sjukgymnast idag om en knuta på vänster sida ovanför knäet. Den har bekymrat mig. "Det..." skrattade han, "det Thomas, är en muskel!" och jag häpnade och sa att jag tidigare aldrig haft sådana, i alla fall inte där.

    Under sen fredagseftermiddag går vi till en ovanlig bjudning här hemma hos oss (det är alltid tryggast hemma). Jag har tillagat en mycket stor rådjursstek, skuren i bitar, i en gryta som innehåller det mesta en människa kan önska sig. Färsk svamp, lagerblad, vitlök, rödvinsmarinad, viltfond, palsternackor, morötter, gul lök, grädde, soya med mera. Steken kommer från en bekants jakt och bara doften får mig att bli lycklig. När den stått och "dragit" ett dygn är den smakrik och fyllig. Till den dricker vi italienskt rött vin, sådant man rekommenderar till vilt, det vill säga Villa Puccini och Ricossa Baroli. Normalt sett skulle jag aldrig ha råd att dricka sådana viner, men några ytterst generösa läsare i Norge och Sverige har sänt mig uppmuntrande slantar att göra inköpet för. Jag är dessutom i princip vit sedan fyra månader. Men vid ett tillfälle som detta kan jag ju inte förneka vinets betydelse. Vi blir få runt bordet men det blir en perfekt avslutning på 2016.

    På själva nyårsafton är vi på den lugna sidan. En flaska champagne öppnas förstås vid tolvslaget och sedan går jag till datorn och skickar ut det första månadsbrevet (det är gratis och har du inte anmält ditt intresse har du två dagar på dig, skicka bara en rad till thomas.nydahl@gmail.com så får du det under första natten 2017 - vill du veta mer så bara klicka på skrivmaskinsbilden överst i bloggens högerspalt).


    Så Gud må förlåt mig somliga rader:


    G O T T    N Y T T    ÅR    ! 



    0 0

    Foto: Astrid Nydahl
    Det börjar nu. Vad talar för att det skulle bli annorlunda? Ingenting. Gängvåldtäkterna, rånen, de svarta affärerna, gänguppgörelserna, bränderna, bedrägerierna, morden, identitetskapningarna... allt det och mer därtill kommer under 2017 att fortsätta. En skillnad blir det bara: företeelserna kommer att bli vanligare, grövre och allt fräckare.

    Att komma till Sverige är numera ett smart drag för en framtid utan egna besvärande insatser. Det mesta serveras, från dag ett. Det ger möjligheten att bygga sig ett kriminellt liv så mycket större. Jag läser just nu Lars Åbergs bok om Malmö (kommer förstås att recensera den på utgivningsdagen 9 januari). Trodde att jag hade både djupa och omfattande kunskaper om min gamla hemstad. Men allt det jag får kunskap om hos Åberg gör mig både rädd och arg. Hans berättelser visar hur långt ner i avgrunden vi kommit. Och vi ska således ännu längre ner.

    2017 blir inte året då det vänder. Det finns ingen anledning att tro det. Tvärtom blir 2017 ett år i raden av katastrofår orsakade av vår politikerklass och alla dess ja-sägare överallt i samhället, från toppen och neråt, nerifrån och upp. "Vi klarar det" hette det 2015. "Vi måste anpassa oss till verkligheten" blev 2016 års besked. Vad är det vi bevisligen inte klarar? Vad är det vi ska anpassa oss till?Vad ska det bli på det nya året? Omkvädena och politikerfraserna känner vi dock alltid igen.

    Det börjar nu. Det fortsätter alltså nu.

    *

    Uppdatering: jag skrev denna text igår eftermiddag och den lades ut vid midnatt. En dryg timme senare kom den första massakern. Ja, det fortsätter nu. Som förväntat.



    0 0

    Foto: Astrid Nydahl
    Året slet mig ur sängen mitt i natten. En av våra närmaste vänner hade akut kommit till sjukhuset i ambulans. Problemets karaktär är inte fastställd när jag skriver detta, men det ser inte alls bra ut.

    När jag några timmar tidigare hade lagt mig och nyårsraketerna slutat stiga mot himlen läste jag om massakern i Istanbul.

    Sjukdomar på privatplanet och terror av särskild sort i världen. Ja, vi känner förstås igen oss.

    Denna första vardag på det nya året bjuder inte på några stora ting. Men man vet aldrig. Sakta ska jag gå in i veckan och så småningom också påbörja sjukgymnastiken.

    Jag har skrivit färdigt min bok om yngste sonen Tobbes epilepsi och död. Om jag och familjen orkar ge ut den vet jag inte än. Men jag tror den kunde tjäna som ett minnesobjekt för alla syskonen, syskonbarnen, vänner och bekanta.

    Eventuellt sätter jag några veckor in på det nya året också igång med en ny tankebok. Material finns. Finns viljan? Är det någon som ens vill läsa en sådan bok?

    Frågorna är nu fler än svaren.



    0 0


    Nu är det dags för e-bokversionen av min bok Identitärt. Den publiceras av norska Trolltekst, men är identisk med min svenska originalutgåva. Vad är det för bok? Kanske kan citatet nedan ge en bild. Jag återkommer med länk och info när boken är redo för köp. Det blir inom kort.


    "Identiteten blir ett livsvillkor, en förutsättning för att kunna stå emot inte minst de krafter som tjänar på att människor mer eller mindre tvångsmässigt tvingas söka efter en identitet, i form av konsumtion av allt från varor till livsstilar. Hemlösheten saknar gränser, och jorden blir till ett spelfält för dem som kan och vill profitera på människors behov av en tillhörighet. 


    Det offentliga, ja kulturen som sådan, blir till en marknadsplats, där den identitetslöse, den till konsument, arbetskraft, ”individ”, etcetera, reducerade människan, på en och samma gång faller offer för sin längtan efter en meningsfull gemenskap och för de (sär)intressen som lever på att exploatera denna längtan. 


    Nydahl redogör för det kritiska tänkandet hos Alain de Benoist, Guillaume Fayes och andra ledande inom den identitära rörelsen, och tycks i mångt och mycket dela diagnosen över samtiden, men han delar definitivt inte deras lösningar och optimism. För Nydahl är det för sent på jorden.


    För Nydahl är varje avsteg från den väg vi befinner oss på ett försök att 'återvända', att liksom göra det ogjorda ogjort. Här kunde man möjligen invända att även en gammal insikt kan bli ny, liksom ett hantverk åter kan tas i bruk och bli till verklighet, trots att det länge varit ersatt med maskiner" 


    (Einar Askestad i Ny Tid, Helsingfors)





    0 0

    Foto: Astrid Nydahl


































    Alisa Velaj: Två dikter



    Dikter i översättning från engelskan av Thomas Nydahl.

    Översättning från albanskan av Ukë Buçpapaj.



    Oändlighet



    Min oändlighet

    Heligare än renheten själv

    Återkommer till de seglande fartygens gryning

    För fiskarens båt

    ska komma och

    vindarna försvinna från kusten




    Jag saknar…



    Jag saknar tiden då jag älskade dig så

    När du var enda skälet att stiga upp

    Oavsett om jag var nära eller fjärran havet

    Kunde ingen oändlighet fylla mig

    så mycket som min kärlek till dig


    Jag saknar att minnas hur kärleken var

    hur dess form och innehåll såg ut

    Med vilka ögon den betraktade kvällar och morgnar

    Vilket av dess löv som viskade i vinden

    Jag saknar att älska dig som då

    Jag saknar att älska som jag älskade dig

    Med en sång jag vävt till tio refränger


    Ser dig avlägset, bortom ditt eget jag

    Kallare än alla vinterns vindar

    Jag saknar att älska dig


    Jag saknar också kärleken…




    0 0

    Foto: Astrid Nydahl
    I tidskriften Fokus skriver Johan Hakelius om ”Dårfinkokratins år”, det vill säga det just avslutade 2016, med bland annat följande iakttagelse:


    En av de svåraste utmaningarna  i ett samhälle är att kunna leva tillsammans med människor som inte tycker som man själv, ibland på sätt som upprör. En av de viktigaste metoderna för att klara utmaningen, är att inte ständigt ställa allt på sin spets. Ska man leva tillsammans kan inte varje utbyte vara en konflikt. Det behövs ett visst mått av försonande överseende. Alternativet är ömsesidiga krav på villkorslös kapitulation. Men då har vi inte ett samhälle, utan ett krig. Det är här, någonstans, vi befinner oss 2016. Vi har glömt att ett samhälle bygger på ett visst mått av vett och etikett. Att samvaro kräver fördragsamhet. I det avseendet skiljer sig inte de stora sammanhangen från de mindre. Vi förstör en middagsbjudning om vi envisas med att plocka isär varje ståndpunkt som varje gäst yttrar och att säga allt vi tänker. Vi vill inte längre förstå att detsamma gäller på den större, offentliga arenan.
    Han gör en så viktig iakttagelse att den väl helt kommer att ignoreras. Hans poäng är att dårfinkarna styr det mesta. Det som kunde ha blivit en diskussion, eller en debatt för den delen, har blivit ett krig. Och han syftar inte på "det lågintensiva inbördeskrig" som åsyftades med det postmoderna samhällets, etnicitetens och religionens sammanstötningar, utan på ett krig utkämpat på nätet och gatorna mellan svenskar på varsin sida. Det är där man försöker tämja den globala tiger som slitit sönder alla hinder och sociala strukturer. Vilka är då sidorna i detta krig? Hakelius: 
    Lägg till detta faktiska, komplicerade problem – migration, globalisering, laglösa stadsdelar – och vi har ett samhälle som slits itu. Uppifrån strålar förakt och uppläxningar över en befolkning som inte är progressiv nog. Nedifrån kommer svaret i form av misstro, ursinne, olydnad och missnöjesröstning. På båda håll vädrar mobbarna morgonluft. Sansat, hyggligt, fördragsamt beteende blir en svaghet. Ytterkanterna sätter tonen för alla. Dårfinkokratin stärks.
    Ja, så är det. Uppifrån-föraktet är gränslöst definierande. De "fina, rika och korrekta" föraktar alla som drivs till vansinne av förorternas dårskap, de tror att de genom nedlåtenhet kan skapa något bättre. Det är bara det att problemen fortsätter växa. Ohejdbart. Misstron är väl ett självklart resultat? Varför skulle man ens gå och rösta när man sett vad politikerklassen ställt till med?

    Som alltid är Hakelius en vitaminspruta. Men jag tror att det är väldigt få som vill ta den, ens som folkbildande förhandsskydd. Hellre sjunker människor ner i den självgoda multikultur som undergräver allt det som kunde kallas samhälle och medborgare.


    0 0
  • 01/04/17--15:00: Malmö som industristad
  • Industrialismens Malmö var för mig inte bara den långa, ringlande ormen av cyklister utmed Engelbrektsgatan tidigare morgnar och sena eftermiddagar, på väg till och från Kockums (1945 arbetade en femtedel av alla industriarbetare där). Industrialismen var och  förblir också Malmö Strumpfabrik, Strumpan i folkmun, Tobaksbolaget, Plåtmanufaktur, PLM, Pripps bryggerier, Mazettti, färgfabrikerna, Sockerbruket, mejerierna och Addo som gjorde skrivmaskiner, räknemaskiner och allt som behövdes i kontorslandskapen, bland så många fler av stadens fabriker. Det var ju en del av förklaringen till varför allt tedde sig så lätt, också för oss som saknade utbildning. Sökte man ett fabriksjobb kunde man börja där dagen därpå, alltid och utan undantag. Så gjorde jag själv. Det saknades alltid händer på fabrikerna. Man var välkommen överallt. Anställningsintervjuerna var korta och strikt formella. På fabriker och varv där det behövdes yrkeskunskap – som svetsare eller annat – fick man förstås först söka en utbildning. Också när jag flyttat hemifrån var denna industristad i högsta grad levande. 

    Engelbrektsgatan var det långa stråket där jag bodde på Gamla väster. Och som vänsteraktivist har jag stått vid de flesta av industrierna och delat ut flygblad. På de industrier där det fanns en hel grupp aktivister hade man egna organisationer och tryckte publikationer av enklaste slag som delades ut bland arbetarna. På Nordsjö Färgfabrik hade vi förstås Nordsjö-Proletären som retade gallfeber på såväl fack som ledning. Särskilt ett nummer som handlade om den dåtida ägarkoncernen, IG Farbens, krigsförbrytelser och aktiva del i Förintelsen blev fröet till viktiga diskussioner och våldsamma angrepp på oss som framställt skriften.


    Runt sekelskiftet 1900 var Malmö Sveriges ledande industristad tillsammans med Norrköping. 60 procent av befolkningen försörjde sig, direkt eller indirekt, på fabriksarbete. Det fanns runt 90 industrier i stan, och de flesta var förvisso små. 20 fabriker var så stora att de sammanlagt hade runt 5000 arbetare anställda.

    Men liksom alla industristäder i västvärlden som haft sin blomstring och tillväxt under efterkrigsåren fram till 1970-talet började också Malmös nedåtgående. En helt industrikultur var på fallrepet. Borgarklassen, industriägarna, började där, som överallt annars, att söka sig utomlands för att minska produktionskostnaderna. Textilindustrin, inklusive den legendariska konfektionsindustrin, sökte sig till låglöneländer som Portugal.

    1990-talet blev ett ödesdigert årtionde för Malmö och drabbade stadens arbetare hårt. Under årtiondets första hälft försvann 27 000 jobb i Malmö.

    Att det blev så här är förstås inte på minsta sätt unikt för Malmö. Idag kan vi blicka tillbaka på flera decennier av ”globalisering”. Bakom ordet döljer sig bland annat det faktum att jakten på billiga arbetare fortsatte. Sydeuropa hade upphört att vara attraktivt och det mesta av tillverkningsindustrin hamnade istället i Asien. Den Mac-dator jag skriver på är tillverkad i Kina. Min nya kostym är sydd där. Flera skjortor har rentav sytts i Kambodja. Och textilindustrin i Pakistan, Bangladesh och Indien har så avskyvärda arbetsvillkor att man borde överväga att inte köpa kläder sydda där. Det barnarbete som förekommer är egentligen bara en tragisk repris av de villkor som rådde för den tidiga industrialismens folk i Europa runt 1800-talets inledning. Dessa villkor har jag också utförligt skildrat i min bok Black Country utifrån de iakttagelser som Friedrich Engels gjorde och nedtecknade i Den arbetande klassens läge i England.

    Malmö är idag något helt annat än en industristad. Självklart dominerar hela den verksamhet som hör den digitala och datoriserade världen till. Men också så mycket annat tycks blomstra: en högskola verksam parallellt med svart ekonomi, en tjänstesektor av stora dimensioner parallellt med en allt mer dominant och aggressiv kriminalitet. Malmö är i den meningen paradoxernas stad, men inte heller det gör den till ett europeiskt undantag. Malmö kunde tvärtom stå som symbol för en ny tid av stor invandring, omfattande arbetslöshet och parallella samhällen. Att kriminalitet och svart ekonomi dominerar dessa samhällen är inte ägnat att förvåna.






    0 0
  • 01/05/17--15:00: Orden och livet
  • Debutanten Nydahl 1974
    Jag började tidigt att skriva. Redan i tonåren tillsammans med fyra vänner på Lorensborg. När jag arbetade på färgfabriken i Sege i tjugoårsåldern blev skrivandet alltmer seriöst för mig. Det var allvar. Jag skrev på rasterna. Jag gömde mig bakom maskiner och skrev. Jag tänker på Pentti Saarikoskis sätt att beskriva det:


    ”Jag flyr från er overkliga värld

          in i min verklighet:

               ordens samhälle.”[1]


    Lustigt nog, när jag ser tillbaka, så var ju orden samtidigt fiendens metod. De lögnaktiga orden, de ord som ville hålla oss nere, de ord som visade upp en falskhet för oss som vi skulle sjunka ner i och leva i utan att komma med invändningar. De orden kom ju i högsta grad från en overklig värld. Saarikoski ställde mot den världen ett ordens samhälle, kanske menade han att det var ett samhälle där orden var sanna och betydde just det de skapats för?


    Jag ville leva så.


    Jag ville leva i poesin. I dikten. I berättelserna. I de ord som demaskerade förtrycket och det destruktiva, penningfixerade samhället. Jag ville frihet, jag var ung och trodde att det verkligen fanns en sanning. Men hur skulle jag kunna det när nu vuxenlivet väntade bara några kilometer fram i tid och rum? Jag visste vad som förväntades av mig. Jag hade inte kommit in på något högre utbildning. Mitt lättsinne i skolan gav mig en chockbehandling. 

    Det fanns bara ett sätt att fortsätta när jag skulle fylla sexton och gå ut grundskolan och det var att börja lönearbeta. Jag gjorde det på Pripps fabriker, båda de jobb jag hade där var för icke utbildad arbetskraft, vilket märktes i låg lön och högt uppskruvat ackords-tempo. Jag började på flasktvätten. Det var ett inferno av flaskor som slog mot varandra under högtryckstvätten. De kom också i backar och skulle snabbt sorteras. Efter det hamnade jag på tappningsavdelningen för lemonad på flaska och juice i tetrapack. Det senare var en mycket liten avdelning bakom glasväggar, tämligen isolerat från fabrikshallens höga bullernivåer. Men jag ville inte vara där. Jag ville vara i ordens samhälle. På en fabrik sägs det inte många ord. Man räcker upp handen och hoppas att förmannen ser en, så får man ta sin kisspaus. 

    I fikarummet finns det inte mycket att säga eftersom de flesta diskuterar sport. Jag valde tidigt tystnadens strategi i fabrikslivet. Det som vid sidan av sporten hände i rökrummen stod jag mer än gärnautanför. På färgfabriken kom jag ändå att sitta där. Att ta rökpaus var det enda legitima sättet att slippa stå vid maskinen en stund. Så när jag inte satt bakom en större färgcistern och skrev på mina små orderlappar följde jag med de andra ut i rökrummet, redan fyllt av nikotin och könsord, gapflabb och grabbighet, trots att där också fanns kvinnor närvarande.





    [1] Ur Mia Berners bok PS. Anteckningar från ett sorgeår. Orden hämtade ur Penttis dikt skrevs 27.5.1982.




    0 0
  • 01/06/17--15:00: Nietzsches brev
  • Foto: Astrid Nydahl
    I ett brev till Heinrich Köselitz den 23 juli 1885 skriver Friedrich Nietzsche:
    Förnämt är tex att hålla fast vid ett frivolt sken med vars hjälp en stoisk hårdhet och ett självbetvingande maskeras. Förnämt är att gå sakta, ur alla aspekter, också det långsamma ögat (...) Förnämt är att undvika små hedersbetygelser, och att hysa misstro mot den som är snabb att dela ut lovord. Förnämt är tvivlet på hjärtats meddelbarhet; ensamheten, inte vald utan som given; övertygelsen att man enbart har förpliktelser mot sina likar och förfar mot andra efter eget tycke; att man alltid känner sig som någon som kan dela utära och sällan tillstår för någon att han har ära att skänka oss; att man nästan alltid lever förklädd, likaså reser incognito, - för att bespara sig själv mycket skam; att man är kapabel till otium, och inte bara vara flitig som en höna: - kackla, lägga ägg, kackla igen och så vidare. 
    Ett enda brev av Nietzsche ger mig mer än staplar av samtidens så kallade litteratur. Inte bara av de uppenbara skälen utan också för att det hos honom finns något att lära. Som julhelgen nu berikade mig med hans brev i urval (två band från Symposion i översättning av Peter Handberg) märker jag hur jag lägger annat åt sidan. Bara Georg Kleins essäer finns kvar på läsbordet, vilket får mig att tänka på en annan sak, dock en som har beröringspunkter med Nietzsche. Det finns en eller några läsare av min blogg som då och då försöker få in en kommentar om "förintelsebluffen", som rentav finner mitt skrivande svårt att ta på allvar "så länge du sprider den lögnen". Ja, jag sprider gärna kunskap om det stora folkmordet på Europas judar, just för att judehatet är på väg att etablera sig igen. Och jag kan göra det i många av Nietzsches brev. Den betonggjutna idealmyten om honom som antisemit får sina törnar i dessa, som när han skriver:
    Den förbannade antisemitismen ruinerar alla mina planer. (2 april 1884)
    eller:
    Jag trodde att det var ett bra tillfälle att göra min mor en verklig tjänst och därmed göra vårt förhållande lite bättre: men så dyker denna antisemitism upp och slår undan benen för mig!!! (7 april 1884)
    Så där kan man följa hans tankar i breven. Det kan man för övrigt göra också i flera av hans verk. Man bör också studera en viktig orsak till brytningen med Wagner (vilket berörs i dessa brev). Han mår illa av antisemitismen och skriver att den får honom att avstå från en hemresa till Tyskland. På resande fot och på olika bostadsorter håller han den ifrån sig. Ger det mig rådet att fly? Naturligtvis inte. Den inre exilen är allt som behövs. Striden mot Europas nygamla judehatare tar man där den kommer. Det sker inte sällan just i den digitala rymden.

    I det överst citerade brev skriver Nietzsche:
    Förnämt är att gå sakta, ur alla aspekter, också det långsamma ögat
    Det är en oerhört vacker formulering som också är uppfordrande i vår tid. Är det något vår kultur förlorat så är det just långsamheten som livsstil och vardag. Långsamheten finner ingen plats i myllret av konsumtionstempel. Allt ska gå snabbt. Också därför blir kraven på högre inkomster så frekvent; de måste öka för att konsumtionen ska kunna öka. Idag talar vi ogärna om att vi behöver tak över huvudet, värme, kläder, mat och tillgång till medicinsk vård. Istället talar vi om möjligheten att köpa nytt, oavsett om vi behöver det eller ej. Shopping har blivit västerlandets gemensamma intressekod. Den som shoppar är en människa godkänd att agera.

    Det långsamma ögat skulle kanske redan hjälpa mig att läsa noggrannare, och att sakta begrunda det jag läser? Jag har ett helt yrkesliv bakom mig som kulturjournalist. Att recensera böcker, ja ibland också litteratur, skulle gå snabbt. Tiden jag hade på mig till förstadagen var oftast ytterst knapp. Så ser den branschen ut, också den inordnad i konsumtionskulturen. 



    0 0

    Möllevången, behandlad stadsdel i Åbergs bok. Foto: Astrid Nydahl
    Lars Åberg: Framtidsstaden. Om Sverige imorgon blir som Malmö idag, hur blir Sverige då? (Karneval förlag)


    När författaren och journalisten Lars Åberg ställer frågan ”Kommer resten av Sverige att bli som Malmö?” så slår den an tonen för hela boken. Det är nämligen en ytterst väl fungerande frågeställning. Malmö kan vara staden – och bilden av tillståndet i en stad – som gör det lättare för oss att läsa in vad framtiden har att erbjuda. Inte bara för Sverige utan för varje europeisk nation som genomblåsts av globalismens plundrarekonomi och en massiv invandring från främst den muslimska världen.


    Under mina resor i engelska Black Country (West Midlands) har jag gång på gång känt igen Malmö. Det är bara det att Birmingham och de mindre städerna i landskapet är så oerhört mycket hårdare belastade av det som också kan spåras i Malmö; de etniska enklaverna, islamismens kontroll över hela stadsdelar, könsapartheid, våldsamma konflikter, segregation och otrygghet. Så om de engelska städerna ligger femton år före Malmö kan man väl misstänka att Malmö ligger femton år före det övriga Sverige.


    Vad är det för en stad Lars Åberg berättar om? Åberg har levt 60 år i Malmö. Jag lämnade födelsestaden vid 30 års ålder. Åberg har erfarenhet av samma slags Malmö som jag, vi är båda femtiotalister, vi rörde oss i ungefär samma kretsar och kan jämföra det gamla Malmö med det nya. Jag försökte göra det i min bok från 2015, Ett barn är fött på Sevedsplan. Från olika håll fick jag höra att jag var alldeles för pessimistisk i den. När jag nu reser genom Malmö med Åbergs bok tycker jag mig mest se en mängd exempel på att pessimismen är ytterst befogad. Ingen – och jag menar ingen, välmenande eller ej – kommer att kunna återföra staden till något som kunde kallas normaltillstånd. Tvärtom sjunker den allt djupare ner i den svarta ekonomin och de parallella samhällena. Malmö är sannerligen inte längre en stad utan en rad olika städer sammanhållna bara av geografi och namn på kartan. Som gammal skånsk huvudkommun och rikets tredje stad kan Malmö mycket väl beskrivas som förloras. Istället framstår den som ett illavarslande tecken på vad våra barnbarn och deras barn måste stå ut med i framtiden.


    Lars Åberg är en mycket bra journalist. Han gör sitt jobb ungefär som man borde kunna förvänta sig av alla journalister. Men dessvärre är han ganska ensam om det. Och av kollegor blir han betraktad med misstro – han berättar till och med om vänner i yrket som slutat hälsa eller ”fått något grumligt i blicken” – därför att han betraktar det som en självklarhet att ställa kritiska frågor och att ta itu med de  gigantiska samhällsproblem som på klassiskt liberalt sätt brukar beskrivas som ”utmaningar”. Det är inte första gången för Åberg. I själva verket är den nya boken i mångt och mycket en sammanfattande redovisning av en längre tids förändring. Han blickar tillbaka, han jämför och redovisar, han samtalar med viktiga yrkesgrupper i sammanhanget. Han ställer frågor! Just därför är hela boken en avgörande fråga för framtiden.


    Åbergs bok behandlar ämnena kapitelvis. Han betar av det andra kallar förorter, vilka i praktiken är etniska enklaver. Där kan han uttrycka tankar i starkt koncentrat: 
    ”Vad betyder mångkultur? I praktiken alldeles för få möten och alldeles för många parallella småfurstendömen. När etnicitet tillåts bli en definierande faktor skapas gettomänniskor”. 
    Han berättar om våld och kaos i den malmöitiska sjukvården. Gangsterismen skildrar han precis som den är, utan skygglappar och med kusliga detaljer. I dessa avsnitt berättar han hur domstolarna häpnar när förövare och offer kommer tillsammans till en rättegång, skrattande och i samspråk (tvisten gjordes upp i moskén en vecka tidigare, som en sakkunnig berättar). Han genomskådar diskussionsklimatet och talar om hur man ”försöker göra religionskritik till kulturrasism”. 

    Men bäst av allt i boken är kanske ändå att han lyckas visa att det är politiska analfabeter och radikala idioter som styr staden. Det borde inte behöva sägas, men det måste göras ändå: vänstern i Malmö, det vill säga Vänsterpartiet och Miljöpartiet, är nog allra värst även om multikulti-vurmarna finns i alla politiska partier. Ledstjärnan är, som alltid, ”en sorts moraliserande godhet som sällan fordrar någon individuell ansträngning.”


    Vill man fördjupa sig i Malmös situation – och om man inte nöjer sig med politiska slagord på den ena eller andra sidan – ska man läsa Lars Åbergs nya bok.





older | 1 | .... | 131 | 132 | (Page 133) | 134 | 135 | .... | 162 | newer