December 7, 2016, 3:00 pm
![]() |
| Tidiga höstblomster i Knopparp på Linderödsåsen, en påminnelse. Foto: Astrid Nydahl |
With your sheet-metal memory of Cannery Row And your magazine-husband who one day just had to go And your gentleness now, which you just can’t help but show Who among them do you think would employ you? Now you stand with your thief, you’re on his parole With your holy medallion which your fingertips fold And your saintlike face and your ghostlike soul Oh, who among them do you think could destroy you? Sad-eyed lady of the lowlands Where the sad-eyed prophet says that no man comes My warehouse eyes, my Arabian drums Should I leave them by your gate Or, sad-eyed lady, should I wait?
(Bob Dylan: Ur Sad-eyed Lady of the Lowlands, 1966)
Veckan rullar vidare med en närmast sensationell nyhet här. För första gången någonsin äger jag nu en mobiltelefon. Det blev resultatet av att alla kablar grävdes av i byn. Kablarna är tillbaka men vi avsade oss det fasta telefonabonnemanget när det hände. Och efter många sorger och bedrövelser sitter nu SIM-kortet där det ska och telefonen fungerar. Den ska icke missbrukas. Den ska icke ringa när jag finner det opassande, tvärtom ska dess tillvaro begränsas till den allra närmaste kretsen och ett och annat avvikande samtal. Telefonmänniska var jag aldrig och inte kommer jag att bli en på gamla dagar heller.
Det sägs nu att hela gamla staden i Aleppo är fri från rebeller. Vad innebär det? Den naive jublar och ler åt nyheten eftersom ordet rebell görs till synonym för IS. Den klarsynte då, vad ser han? Han ser möjligen att det som nu sker i Aleppo är en fortsättning på de tidigare blodbaden och att Assads regim med sina flygbombningar knappast gör tillvaron mindre plågsam. Kanske blir det lite andrum? Så här såg det ut i en rapport:Det blodiga slaget om Aleppo närmar sig slutet, efter att syriska regimen uppbackad av Ryssland och Iran på onsdagen intagit den gamla stadsdelen och rebellerna flytt.De kontrollerar nu två tredjedelar av Aleppo och sannolikt tar regimen och dess allierade hela staden inom några veckor. Rebellerna har bett om ett vapenstillestånd för att evakuera sjuka och skadade ur det brinnande infernot.Tusentals människor som varit instängda i Aleppo utan hjälp sedan juli väntas nu fly hals över huvud.
För första gången i mitt liv försökte jag boka en sjukresa. Det gick inget vidare. Damen som svarade talade inte något jag skulle kalla svenska. De frågor jag ställde besvarades som om de hade varit några helt andra. Jag tackade för mig och sa att jag skulle återkomma när hon lärt sig tala svenska. Vad är det Skånetrafiken sysslar med? Jag vet att de fick stänga sin afrikanska telefonväxel 2015 efter alltför mycket klagomål. Men var finns den nu? Jag har hört både Litauen och Moldavien. Oavsett var lär den inte till fullo kunna serva de sjuka och gamla som behöver hjälp. Att påpeka detta är med all säkerhet ett "värdegrundsbrott" - ingen, allra minst jag, har väl rätt att säga att Kejsaren är naken och att telefonisten inte kan svenska? Helst bör man tiga och lovsjunga den kultur som säger att allt - också ett främmande tungomål i skånsk tjänst - är av godo. Om du inte förstått får du gå eller cykla. Jag är dock själv privilegierad och kunde be en vän om dagens sjukresa.
↧
↧
December 8, 2016, 3:00 pm
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
I left Rome and landed in Brussels On a plane ride so bumpy that I almost cried Clergymen in uniform and young girls pullin’ muscles Everyone was there to greet me when I stepped inside Newspapermen eating candy Had to be held down by big police Someday, everything is gonna be diff’rent When I paint my masterpiece
(Bob Dylan: ur When I Paint My Masterpiece, 1971)
Det finns ett så kallat Nobelmagasin i tv nu. Vilket fasansfullt hopkok det visade sig vara. Bildkavalkader av popvideo-karaktär till hiphop-musik. Pristagarna presenterade utifrån kulinariska preferenser och sedan en före detta popstjärna, Bard av alla, som filosofiskt alibi. Ja, så ser nivån ut och så ska vi också tuktas att acceptera den. Vän av ordning säger: "Varför tittar du? Varför inte bara stänga av?" - och tanken har slagit mig. Det finns annat och bättre. När jag ändå började titta på torsdagskvällens program som hade Bob Dylan som ett av ämnena förstod jag snabbt vart det barkade; kulturjournalister som talar om sig själva - sina känslor och upplevelser - då är det dags att lämna, och det gjorde jag.
Fredagen måste återerövras som sabbatens inledning, den avsiktliga och viljestyrda ambitionen att verkligen stiga åt sidan för vila. Vila är det jag behöver mest av allt. Men sedan jag föll igår natt och blev liggande på golvet mitt i natten - jag fick så småningom hjälp - har jag också fått klart för mig att träning är det enda som kan ge mig benstyrkan tillbaka. Börjar varje dag med den boll som ortopeden skänker till alla patienter. Från det öppna fönstret strömmar en sval, fin vind. Allt är grått, och jag drar mig till minnes att grått enligt poeten Svante Foerster är demokratins färg. Grått och "votering begärd".
↧
December 9, 2016, 3:00 pm
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
He’s a great humanitarian, he’s a great philanthropist He knows just where to touch you, honey, and how you like to be kissed He’ll put both his arms around you You can feel the tender touch of the beast You know that sometimes Satan comes as a man of peace
Well, the howling wolf will howl tonight, the king snake will crawl Trees that’ve stood for a thousand years suddenly will fall Wanna get married? Do it now Tomorrow all activity will cease You know that sometimes Satan comes as a man of peace
Somewhere Mama’s weeping for her blue-eyed boy She’s holding them little white shoes and that little broken toy And he’s following a star The same one them three men followed from the East I hear that sometimes Satan comes as a man of peace
Bob Dylan: ur Man Of Peace, 1983
Jag vill avsluta veckan med att citera Bob Dylan ur Man Of Peace från 1983. Den texten visar något väsentligt om hans kvaliteter. Han kan, också när det inte är alldeles uppenbart, skildra vår tids hyckleri, lögner och bedrägerier. För vem är den där "fredsprofeten" han skriver om? För mig är han den så tidstypiskt "goda människa" som befolkar medier och offentlighet inte minst i vårt eget land just nu. Han är ju en stor humanist och filantrop, han vill gärna viska något sockersött i öronen på oss och hålla fast oss i ett hårt grepp, denne Satan som vi uppfattar som fredsprofet. Som man ser lyckas Dylan också få in flockens naiva dyrkan av den vi når fram till, om vi följer de österländska stjärntydarna, "de tre vise männen". Nej, det är inte det lilla Jesusbarnet vi kommer till, och modern forskning antyder att de tre vise var astrologer och kom från Iran. Kommer inte dagens fredsprofeter också därifrån? Är det nukleärt laddade missiler som ligger där på halmen i stallet? Är det inte just Iran man sätter sin lit till, när man finner Nordkorea en aning magstarkt? Vi sjunger med i sången: "I hear that sometimes Satan comes as a man of peace".
↧
December 10, 2016, 3:00 pm
Françoise Frenkel: Ingenstans att vila sitt huvud(Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Ulla Bruncrona, förord av Patrick Modiano).
Hon saknar varken mod eller ambitioner när hon öppnar en fransk bokhandel i Berlin. Året är 1921. Hennes bokhandel blir en populär mötesplats för den tyska huvudstadens frankofila läsekrets. Hon säljer såväl böcker som tidskrifter och uppmuntras från olika håll.
Hennes namn är Frymeta Idesa Frenkel och hon föds i polska Piotrów i trakten av Lodz 1889. Hon är judinna med stor passion för det franska och för litteratur. 1914 börjar hon studera litteratur vid Sorbonne och fem år senare gör hon sin praktik i en bokhandel vid Rue Gay-Lussac. Hon heter nu Françoise Frenkel.
När hon mot slutet av andra världskriget lyckas ta sig till frihetens Schweiz – jag ska återkomma till det – börjar hon skriva den bok jag nu läst, det sker 1943 och två år senare utges den av ett förlag i Genève, Ingenstans att vila sitt huvud.
Den svenska översättning som utkommer idag, har ett intressant förord av Nobelpristagaren Patrick Modiano, i vilket han bland annat skriver:
”Jag vill helst inte veta hur Françoise Frenkel såg ut, hur hennes liv utvecklades efter kriget eller när hon dog. Då förblir hennes bok något av ett brev från en okänd kvinna, ett brev som glömts kvar på posten i en hel evighet och som man fått av misstag men som kanske ändå var avsett just för en själv.”
Jag kan förstå hans behov av mystik, eftersom Frenkel verkar ha varit allt annat än en offentlig person. Det finns inte något foto av författaren i boken. Däremot finns det en kortfattad biografi som i tre korta nedslag från 1945,1958 och 1975 ger oss hennes sista personliga uppgifter. Att hon avled i Nice 1975 torde vara klarlagt.
Nå, vad är då detta för en bok? Ännu en andra världskrigs-berättelse i förintelsens skugga? Det finns olika svar förstås. Ja, ämnesmässigt är det ”ännu en”. Och så som jag tillägnar mig litteratur är det underordnat det faktum att varje enskild berättelse – kalla det vittnesmål om du vill – är giltigt och angeläget inför framtiden. "Ännu en"är för mig inte något annat än ännu en röst som personligt och gripande berättar vad människor utsattes för under denna epok. Samtidigt kan man säga: nej, det är inte ännu en sådan berättelse, eftersom denna utgår ifrån ett annorlunda perspektiv, det kulturpolitiska och det franska (med tonvikt på livet i den del av Frankrike som styrdes som en quislingrepublik, mer känd som Vichyrepubliken).
Frenkel ger oss starka och ovanligt personliga bilder av livet och människorna där.
Där jagar man, visserligen på tysk order, de kvarvarande judarna varje dag. Judar och ”utlänningar” i största allmänhet måste antingen gömma sig eller försöka lämna denna del av Frankrike fortast möjligt. Det perspektivet är väl dokumenterat. Men Frenkel kommer från Polen till Frankrike av kärlek. Den bokhandel hon öppnar i Berlin tillsammans med sin man Simon Raichenstein är unik, den första i sitt slag. Från 1933 går maken i fransk exil och Frenkel driver bokhandeln vidare ensam.
Just när andra världskriget ska bryta ut lämnar hon Berlin för Paris, som hon så småningom tvingas fly. I december 1940 når hon Nice. Två år senare dör hennes make i Auschwitz-Birkenau och samma år gömmer sig Frenkel på olika ställen i Nice. Kort därpå upphör Vichy-republiken i praktiken, marskalk Pétains inflytande blev allt mindre. Tyskarna ockuperar hela denna del av Frankrike från november 1942. Totalt deporterades fler än 70.000 judar av Vichy-regimen.
Naturligtvis är Frenkels skildring av bokhandlarlivet, nazismens begynnande våld och omöjligheten för hennes verksamhet i det alltmer hotfulla Tyskland både fascinerande och intressant. Men det är ändå den andra berättelsen som väger över och som blir bokens verkligt angelägna. Hur är det möjligt att människor kunde behandlas på det här sättet i en kulturnation? Vad är det som göder judehatet? Man kan till exempel studera hotellägaren Thérive som Frenkel berättar om. Han stänger och ger judarna skulden. ”Det är bara judarnas lyxhotell och flotta pensionat som kan klara sig” säger han, för att sedan modifiera med orden ”Jag kallar alla dem som lyckas klara sig för judar”. Nå, om juden då blott är en symbol för framgång, varför då jaga, misshandla och döda honom eller henne? Frankrike var inte skyddat mot judehatet. ”Många franska tidningar utvecklade livfullt nazisternas teorier”, konstaterar Frenkel.
Jag tvekar inte att nu överlämna boken till mina lite äldre barnbarn. Det är ingen tvekan om att denna livfulla, engagerande, gripande och rätt kusliga historia skulle tilltala en läsande tonåring.
↧
December 11, 2016, 3:07 pm
![]() |
| Fjärilen som satte sig på Tobbes hus när han dött i oktober 2014. Foto: Astrid Nydahl |
En av vårt arma lands mest briljanta intellektuella har lämnat oss. Georg Klein blev 91 år, han avled i lördags. Natten är här och jag citerar TT-texten:Författaren och cancerforskaren Georg Klein har gått bort, 91 år gammal, skriver Dagens Nyheter. Klein föddes i en ungersk-judisk familj i Budapest 1925 och flydde som 22-årig läkarstudent till Sverige för att undkomma den sovjetiska ockupationen. Han och hustrun Eva Klein blev sedermera professorer båda två och ledde tillsammans forskningen i tumörbiologi vid Karolinska institutet under nästan 40 år. Georg Klein skrev även ett tiotal böcker och var medförfattare till ett flertal andra, bland annat "Motståndet: arton brev om död och liv" med Per Ahlmark och "Hack i häl på Minerva" med Lars Gyllensten.
Jag har under åren läst allt Klein givit ut i bokform. Mitt bibliotek skvallrar om en viktig och långvarig bekantskap. I mörkret lutar jag mig in i det hörn där hans böcker står, tar fram en bok på måfå - det är precis så det gick till - och i min hand får jag Så kan jag svara döden, när den kommer, en essäsamling från 2001. Mindre slumpartat slår jag upp och läser:Min befrielse från den kollektiva, nazistiska dödsdomen den 10 januari 1945 i Budapest (...) var bara den första om än viktigaste i raden av successiva befrielser. När det för mig som jude tidigare stängda universitetet öppnade sina portar på vid gavel några veckor senare, kändes det som om jag hade anlänt till ett efterlängtat sagoland.
Jag tar orden med mig till nattens sovrumsläsning. Klein är i mina ögon en författare och forskare man alltid ska bevara i det kollektiva minnet. Om det blir så är dessvärre en helt annan sak.
↧
↧
December 12, 2016, 3:00 pm
![]() |
| Auschwitz. Foto: Astrid Nydahl |
”Allting i Auschwitz gick programenligt.” ( SS-läkaren Münch i intervju med Bernhard Frankfurther, österrikisk tv, Wien 1984).
Georg Klein talar i sin bokPietà om omöjligheten i att föra vidare kunskapen om förintelsen av det judiska folket. Han utgår från Primo Levi och säger att vi känner ”denna kommunikations fundamentala omöjlighet. Det är inte bara den bristande erfarenheten som gör de flesta lyssnare oemottagliga. Det finns ett naturligt motstånd mot den störande tanken att det kan vara så illa ställt med vår arts psykologiska grundegenskaper.”
Är det här Georg Klein träffar problemets kärna? Jag tror det. Ty vad annat än det han anger kan vara skäl nog att ansluta sig till revisionismens och förnekandets grupper? Vad kan få en människa att blunda för ett av historiens värsta brott, annat än ”instinkten” som säger att det omöjligt kan ha ägt rum. Men människan befinner sig trots allt - vem räcker upp handen för att förneka det? - i en situation där kunskapen är var mans egendom. Det har hon gjort länge. Det som skiljer just denna epok från tidigare är att de virtuella biblioteken är tillgängliga för var och en som vet hur man hanterar basfunktionerna i en dator eller telefon.
![]()
Är förnekelsen ett tecken på dumhet? Det kan den mycket väl vara. I varje tid finns det människor - kanske hela sociala skikt - som helt enkelt saknar möjlighet att ta till sig fakta. De springer som drogade djur efter första bästa förföriska flöjtspelare som gör anspråk på att kunna leda och styra dem. Vi har otaliga exempel på vad det leder till. Jag skulle vilja säga att förintelsen i sig är ett av de värsta exemplen på detta.
Georg Klein frågar om det inte vore bäst om vi skyddar våra barn mot denna information. Och fortsätter:
Men hur reagerar den skyddade när han läser om de senaste grymma morden på första sidan av sin morgontidning? Kan man knuffa undan informationen till soprummet i medvetandes mest undanskymda hörn?
Det vissa kallar "skydd"är jag benägen att kalla bedrägeri. Vi har ingen moralisk rätt att skydda barnen mot de grymma realiteter som motsäger myten om människans godhet. Om vi gör det kommer de en dag att befinna sig i den situation Klein beskriver.
![]() |
| Auschwitz. Foto: Astrid Nydahl |
Ett släkte som växer upp med kunskap är det enda som kan stå förintelse-förnekarna emot. Jag växte upp med kunskapen. Den kom från två håll: från mina föräldrar och från mina skolkamrater vars föräldrar kommit till Sverige med de vita bussarna och som i sina familjer bar på minnena av de övergrepp och massmord som människor idag - upphöjda, förmätna och oförskämda - tar sig friheten att beskriva som "lögner". Vill man leva i skuggan av konspirationsteorier så är det möjligt att man känner en gemenskapens värme. Kanske gör just det saken ännu mer angelägen för oss andra: att varje gång lögnerna presenteras säga emot, visa på fakta, beskriva och berätta, hur omöjligt det än kan te sig. Georg Kleins författarskap är i det avseendet ett föredöme.
↧
December 13, 2016, 3:00 pm
![]() |
| Foto: Thomas Nydahl |
Det svåruthärdliga i att vara opererad och därmed handikappad under en dryg månad, och därtill sakna bil, är att inte kunna ta de dagliga turerna till havet.
![]() |
| Foto: Thomas Nydahl |
Men så fick jag på Luciadagen skjuts av min dotter Catarina. Vi for med hennes äldsta dotter till Olseröd, en plats som sjuder av liv sommartid men skänker tystnad och frid nu. De flesta hus står tomma och igenbommade, bara någon enstaka vandrare med eller utan hund möter oss.
![]() |
| Foto: Thomas Nydahl |
Jag står lutad mot kryckorna och ser än söderut mot Stenshuvud, än norrut mot Åhus. Tiden upphör. Det som kallas "julhets" inne i stan finns det inte ett spår av här. Havet är nära nog spegelblankt.
![]() |
| Foto: Thomas Nydahl |
Ljuden är få. Några fåglar hörs. Det finns inga fotspår i sanden. Ingen pysslar vid husen. Bara tv-antennen söker mot himlen efter aktiviteter. Vi märks inte och vi märker ingenting. När vi åker hem slår hjärtat en smula saktare.
↧
December 14, 2016, 3:00 pm
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
Eftersom jag är lite fixerad vid dagarnas namn och nummer konstaterar jag att det idag, torsdagen den 15 december, är exakt fyra veckor sedan jag låg på operationsbordet. Det är också nio dagar till julafton, alla barnbarnens julklappar är inslagna och färdiga, det mesta av förberedelserna i huset likaså. Julkorten är skrivna och lagda på brevlådan. En julgran ska det bli förstås. Och en inköpsrunda av mat och dryck. Annars ser jag mest fram emot vacker klassisk musik, goda måltider, frid och vila här hemma, med eller utan kryckor.
När jag under tysta nätter läser förstår jag hur svårt det måste vara att lida under morfinberoende. Jag tog morfin i två veckor och är ännu inte fri från efterverkningarna. Men utan morfinet hade jag kanske inte klarat smärtorna. Nu är det en effektivare variant av Alvedon som gäller, också det till gagn för möjligheten att sitta, stå och gå. Under torsdagen ska jag göra ett ordinärt gymbesök, cykla och göra lite andra övningar för första gången post-op.
Livet - ja, det är just detta - går vidare, med eller mot den inre viljan. Min bok om Tobbe, min yngste son som tog sitt liv för två år sedan, är snart klar. Jag vet inte om den ska ges ut. Men den ska i alla fall finnas för läsning i hela familjekretsen. Den är det svåraste i skrivväg jag hanterat. Overkligt svårt.
↧
December 15, 2016, 7:45 am
Minns ni tidningarnas tid? Det var den tid då man fällde ut sin morgontidning över frukostbordet och började läsa och markera sådant som skulle räcka resten av dagen. Den tiden - tidningarnas tid - pågick i alla fall alltjämt den 15 november 1992. Och det är inte särskilt länge sedan. Från just den dagen har jag en helsida ur Dagens Nyheter som ni kan se på bilderna. Det är Michael Winiarski som "reser bland minnena av författaren Bruno Schulz". Det framgår kanske inte här, men man ska minnas att det inte bara var tidningarnas mått som gjorde dem till vad de var, det var också de generöst tilltagna texterna och det faktum att man vågade använda en tämligen liten grad på texten. Varför har jag sparat just den sidan? Därför att den trycktes i samband med att det var hundraårsdagen av författarens födelse. Och dessutom i närheten av den årsdag då han sköts till döds av en Gestapopöbel.
![]()
Artikeln hade jag sparat i hans Sanatoriet Timglaset, utgiven i svensk översättning 1987. 1992 kom översättningen av Kanelbutikerna. Båda böckerna fick sin svenska språkdräkt av Johan Malm (de skrevs på polska).
Dagstidningarnas tid är sedan länge förbi. Det som utges är slask och sladder. Men författaren Bruno Schulz tid är sannerligen inte förbi. Det visar förlaget Glänta som givit ut den mycket vackra volymen Brev, essäer, noveller i översättning, urval och med förord av Emi-Simone Zawall. Vilken gåva att få läsa en sådan bok. Jag har just köpt den och återkommer säkert med recension. Just nu ville jag bara rikta strålkastaren mot det förflutna - det som gått förlorat och det som finns kvar.
↧
↧
December 16, 2016, 4:14 am
![]() |
| Rimfrostmorgon på Byholmsvägen. Foto: Astrid Nydahl |
Det finns säkert fler men jag tänker nu särskilt på en fördel med att vara sjuk: jag slipper se, känna och höra konsumismens väldiga julflod. Jag befinner mig här hemma, stolpar runt med kryckor, sitter eller ligger läsande, lyssnar till P2, lagar lite mat, kokar lite kaffe, tar emot ett eller annat meddelande, samtalar, vilar.
Jag har inte varit inne i stan en enda gång sedan floden började rinna. Som mest har jag varit på Sportmed där jag får kvalificerad hjälp att lära mig gå igen. Jag har inte sett Gallerian, Gågatan eller ens den gigantiska så kallade "matbutiken". Andra tar hand om de nödvändiga inköpen medan jag lutar mig tillbaka i det som inte är en sjukdom utan mer en reparation och renovering av en kroppsdel, som dock, liksom sjukdomar, kräver sitt av återhämtning.
Fredagen är en fredag vilken som helst idag. En nedstigning i det som är helgens vila.
↧
December 16, 2016, 3:00 pm
![]() |
| Olseröd. Foto: Astrid Nydahl |
När man väl befinner sig där ute tänker man inte längre på saknaden.
Jag tar fram bilderna och tänker tillbaka på den där dagen.
Olseröd välkomnade oss. Det fanns inte en gren som rörde sig. Allt stod stilla som i väntan.
Varje sådan dag är en förberedelse. Jag tar emot den och jag förbereder mig. I tankarna har jag det europeiska skeendet, det som stör, upprör, förstör. Jag ska inte begränsa det till ett enda namn. Det vore att göra det mindre och betydelselösare än det är. I själva verket lever vi i svallvågorna av en pågående, gigantisk, civilisatorisk förändring. Det Europa jag mötte under de tidiga resorna finns inte längre. Sörjer jag zinkdiskarna i Prag och Lissabon? Sörjer jag stadskärnorna utan McDonald´s och H&M? Sörjer jag brunkolsröken och de krökta ryggarna? Jag sörjer förstås ingenting. Men jag vill vara medveten om att konsumismen som styrande samtidsideologi orsakar en annan form av krökta ryggar. Det som är företagandets, kapitalets, gränslösa expansion är också krökta ryggar. Vi alla passar inte in i mönstret. För att vi inte kan? Nej, för att vi inte vill!Valet mellan zinkdisken och den billiga pilsnern då och likriktningens standardformat nu är just det att allt - från Kiruna till Rom, från Belfast till Sofia - ser likadant ut, innehåller samma varor och har samma syfte - allt, bokstavligt talat allt, finns inom en ram där inga val gives. Den som tror sig välja har bara svalt hela lockbetet. I juletid är valet lika illusoriskt som annars. Den som hellre sett kärnkraften skrotad och turistindustrin ofödd vet också att valmöjligheterna är obefintliga. Det blir så mycket tydligare när vi reflekterar över att allt - inklusive människorna, vi själva - numera är varor.
Vid Östersjön står jag så nära realiteterna jag kan. Men de tvingar mig inte att böja rygg. Jag är ingen idylliker men önskar ofta att jag fortsatt det jag började för 25 år sedan: att fly, att befinna mig på flykt, att sopa igen spåren bakom mig. ![]() |
| Olseröd. Foto: Astrid Nydahl |
↧
December 17, 2016, 3:00 pm
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
I ett brev till Andrzej Plesniewicz den 4 mars 1936 skriver Bruno Schulz:"Ni överskattar fördelarna med min situation i Drohobycz. Det som fattas mig även här är tystnad, min egen musikaliska tystnad, pendeln som saktat in och anpassat sig efter sin egen gravitation, den raka linje som ännu inte rubbats av någon utomstående kraft. Denna tystnad - substantiell, positiv och fulländad - är skapande i sig själv. Vissa tankar inom mig som jag tror vill komma till uttryck uppstår först när de passerat en visst gräns av tystnad, på en punkt där fullständig jämvikt råder."
Det fascinerande i dessa rader är för mig hur Schulz förbinder begreppet tystnad med begreppet musik. Det finns alltså en "musikalisk tystnad" som han eftersträvar. Jag förstår hans längtan efter det tillstånd som yttre - utomstående - krafter inte har förstört eller ens kunnat påverka. Detta tillstånd är i det närmaste omöjligt att uppnå idag. Vi lever alla i ett socialt sammanhang där ljudmattorna är närvarande.
![]() |
| Bruno Schulz: Självporträtt |
Det finns inga ljudfria platser. Också de tystaste av de lantliga miljöer vi flyr till har ett sus som kommer från närmaste motorväg eller samhälle. Inne i de befolkade områdena terroriserar människor varandra med det som vi kallar "musik" men som väl närmast är att likna vid mekaniska, maskinliknande upprepningar av starkt markerad rytm. Basgångarna finns i varje betongvägg. Tystnaden är alltid frånvarande.
Andrzej Plesniewicz (1909-1945) var litteraturkritiker, essäist och historiker. Han deltog i Warszawaupproret 1944 och fördes bort av SS. Han försökte återvända till Warszawa men dog under ett luftangrepp.
Brevet citeras från Bruno Schulz:
Brev, essäer, noveller som har översatts till svenska av Emi-Simone Zawall.
↧
December 18, 2016, 3:00 pm
![]() |
| En dotter och ett barnbarn vid havet. Foto: Astrid Nydahl |
Av två onda ting, säger han själv, valde han Le Pen. Jag tror att den gode ledarskribenten på norska Klassekampen, den ärevördiga kommunistiska dagstidningen, har studerat Jan Myrdals Le Pen-texter och dragit sin slutsats. Läs om saken på Breitbart:In his column on the Front National leader Monday he wrote, “Le Pen and I agree with these very important issues: opposition to the EU, getting out of the euro, national industrial policy with elements of protectionism, immigration restriction, secular state, independent foreign policy, no to America’s wars for regime change, for relaxation and cooperation with Russia, against globalism.”He also added, “François Fillon against Marine Le Pen, is a bit like Trump against Clinton. I’m not excited about any of them, but Le Pen is the best of two evils.”The divide between left and right in Europe and in North America has become centered around the debate on globalism leading other traditionally left-wing figures to support populist candidates.
↧
↧
December 19, 2016, 2:42 am
![]() |
| Foto: A. Nydahl |
Det brukar sägas - nåja, brukar och brukar - att alla som kommer till Sverige, oavsett varifrån, bidrar till landets ekonomi. När jag läser om den nattliga pojkprostitutionen tänker jag den hädiska tanken att den gagnar oss alla. Ju fler som säljer pojksex till äldre män, desto bättre snurrar de omtalade hjulen. Så hänger allt ihop. Så formas framtiden, i en anonym bil, under ett träd, inne i en lägenhetsbordell, bakom en buske eller i en port. Man frestas tillgripa Lars Vilks "allt är en fördel". Vilken form av entrepenörskap som utövas måste vara av underordnad betydelse. Det viktiga är att sedlarna byter ägare, att en tjänst eller vara säljes och köpes. Göteborgsexemplet manar till efterföljd.
↧
December 19, 2016, 5:29 am
En läsare har skickat mig den här fina bilden av Hallarna, Tormestorp. Det kallades i min barndom på 1960-talet för "vilohem" och dit skickades jag utan att förstå varför. Därför vill jag idag visa ett avsnitt ur min bok Ett barn är fött på Sevedsplan:
Till Tormestorp kom jag tom och rädd. Traktorn som förde oss barn på sin öppna vagn från järnvägsstationen uppför backen, in i skogen och fram till byggnaden där vi skulle bo, var ett löfte om lantliv, men jag kunde inte se något positivt i det. Tvärtom var det rädslan och en stark känsla av övergivenhet som uppfyllde den tomhet jag erfarit. Hur länge jag skulle stanna där visste jag inte. Men jag visste med hela mitt väsen att de andra barnen och ungdomarna inte var som mina drömmars Eva eller som de andra i klassen på Lorensborgsskolan. Jag visste att de var mycket annorlunda men först efter en tid där förstod jag varför och på vilket sätt.
Att leva i ett stort hus med sovsal och personal som sköter allt omkring en är en omtumlande upplevelse för ett barn som vant sig vid att leva i ett pojkrum med sin bror och alltid ha mamma och pappa till hands. I Tormestorp fanns ingenting. Ett mörker omslöt mig, ett mörker så kompakt att jag bara till min mormor kunde uttrycka den längtan bort därifrån som jag varje dag kände. Musslans slutenhet blev min. Bara i skogen, på äventyr med de andra, kunde jag blomma, men också där var det hotfullheten och ensamheten som gick tillsammans med mig. Hos bonden Jonsson en bit ner för backen mot samhället fanns en hund att klappa. Det var det närmaste man kunde komma känslan av lycka. I samvaron med de andra barnen – oavsett om det var i skogen, under de mäktiga granarnas naturliga kojor eller i hemmets allrum – kunde jag för sekunder känna att jag glömde bort flyktinstinkten, men de blev aldrig många eller långa förrän jag var tillbaka i den, med fåfänga drömmar om hur jag skulle smita och sedan tjuvåka tåget tillbaka till Malmö. Men jag var fånge inte bara i platsens regler och regim utan också min egen bristande fantasi och oförmåga att handla. Eller uttryckt på annat sätt: jag var för feg för att handla mot den vuxenvärld som placerat mig här. Rädd och feg.
Mina teorier om året för detta hem kommer på skam när jag tar fram ett fotoalbum. Det var redan i april 1961 jag kom dit. Det finns en handfull bilder som bevis för detta. På en av dem står en maskklädd ung pojke med en piratflagga framför bonden Jonssons bil, en ljus Vauxhall. På ytterligare fem bilder syns i tur och ordning: Bonden Jonsson själv med bildörren öppen. Jag klappande Jonssons hund. Tre bilder av hela gänget, utklädda som något slags Zorro-krigare med långa pinnar som svärd och en pirat-flagga vajande framför ett av barnens ansikte. Vi befinner oss framför vilohemmet, några sitter på trappan till entrédörren. En av dem är mycket längre än vi andra. Hon måste vara den E som jag minns som den som på ett ”vuxet” sätt lärde oss barn röka och som på sin egen kropp visade hur en blivande kvinna ser ut.
↧
December 19, 2016, 12:10 pm
Som bekant brinner det. Världen brinner. Den som har all tändvätska och alla tändstickorna tycks nu vara en särskilt religion. Rysslands ambassadör i Ankara mördades av en man som ömsom sjöng lovsånger till Allah, ömsom lovade hämnd för "det som hänt i Allepo". Och i Berlin rammade en lastbil besökarna på julmarknaden. När jag skriver detta pågår massakern - nio döda uppges det vid niotiden - och tisdag morgon ser kanske facit värre ut.
Jag tänker på julefriden och vägrar inlemma mig i kriget. Det pågår bortom allt det jag håller för heligt. Livet. Barnen. Gemenskapen. Det vi har att vårda.
↧
December 20, 2016, 12:59 am
Herr Kråkvinkel låter idag meddela att det bara finns en verksam metod för att återställa lugn i Europas storstäder. Om julmarknader förbjuds skulle inte unga asiatiska män av muslimsk tro bli så arga att de massakrerar människor. Själva julen är i sig en provokation. Om vi börjar med att förbjuda julmarknaderna är mycket vunnet. Lärdomen från Nice är att vi också måste förbjuda nationaldagsfirande och annat som ses som värdegrundsbrott.
Vi som vill fred och frid ansluter oss till Herr Kråkvinkel. Lägg ner allt som ens antyder att islam inte härskar i Europa. Då uppstår automatiskt det tillstånd som de unga muslimerna eftersträvar. Vi har alla frivilligt tagit på oss dhimmi-rollen och betalar snällt våra avgifter till de härskande.
Jag inser det osmakliga i att skämta en dag som denna. Den jihad som pågår tog sig igår två uppskakande uttryck. Först mördades den ryska ambassadören i Ankara - av sin egen livvakt. Sedan kom massakern i Berlin.
När jag skriver detta pågår stormningen av ett flyktingboende i Berlin. Lär vi oss något alls av det som sker? Det verkar inte så. Istället ljuder klagosången om vår egen "brist på tolerans", vår "snåla flyktingpolitik" med mera. Räcker det inte nu? Jo, det har räckt bra länge. Europa när en orm vid sin barm. Men Europa har mer eller mindre bett om detta. Europa har bjudit in sina mördare. Dessa människor hatar oss mer än vi kan föreställa oss. Ankara och Berlin blir bara två nya platser i islamofascismens historia. Det kommer mer, var så säkra på det.
↧
↧
December 20, 2016, 2:12 am
”Vad ser vi annat än lögner och elakhet, än hyckleri och förräderi, än den gemenaste nedrighet, när vi går här på gatan, om vi vågar gå ut på gatan, sa Reger". (Thomas Bernhard: Gamla mästare, s. 188, översättning Jan Erik Bornlid).
För några dagar sedan fick jag det här citatet. Det är en av mina verkliga favoriter bland de europeiska författarna, Thomas Bernhard från Österrike, som skrivit boken Gamla mästare. Det var slumpen som gjorde att orden nu fick en ny och stark betydelse. Med tanke på den islamistiska terrorn kan vi fråga oss om vi vågar gå ut.
Den politiska klassen ”ångrar sig” på löpande band. Men det de säger ter sig allt mer som hyckleri. De har tidigare haft eller har just nu makten - beroende av partitillhörighet - och de kunde utan minsta problem lägga om kursen. Det gör de inte. Tvärtom. För att tala med Bernhards ord: de ljuger och de hycklar. Men förrädare? Knappast, eftersom de inte haft något att förråda. Hur deras innersta tankar ser ut vet vi ingenting om, vi kan bara döma dem på handlingar och politiska dokument.
↧
December 20, 2016, 3:00 pm
![]() |
| Auschwitz. Foto: Astrid Nydahl |
”Framsteget är en ståndpunkt som ser ut som en rörelse.” (Karl Kraus, ur I denna stora tid, översättning av Lars Bjurman).
Vittneslitteraturen är i första hand förknippad med den nazistiska förintelsen av Europas judiska befolkning. Nobelpristagaren Elie Wiesel myntade begreppet. Men som tiden gått har begreppet också kommit att omfatta den kommunistiska Gulagvärlden i Sovjetunionen där miljoner människor dog och dödades, den maoistiska diktaturens massmord i Kina och fler sådana regimer vars politik också förknippats med folkmord, som Pol Pots Kambodja. Som vi sett har dessa folkmord präglats av både det aktiva dödandet och den medvetna svältstrategin (som ”Holomodor” i Ukraina 1932-1933 och ”Det stora språnget” i Kina 1958-1962).
I december 2001 höll Svenska Akademiens ständige sekreterare, Peter Englund, en föreläsning i ämnet. Han sa bland annat att ögonvittnenas böcker måste betraktas som ”vittneslitteratur” men att den faktiska och fysiska närvaron i de miljöer där folkmorden begicks också kan störa minnet och påverka denna litteratur negativt:
”Knytningen till verkliga händelser ger den dessutom en självklar laddning. Men skenet till trots handlar det om en svår genre, både till form och funktion. Misslyckandena är fler än triumferna. Problemet är att istället för en förening av det bästa ur två skilda litterära världar, får vi många gånger en förening av det sämsta. Resultatet blir då något som varken fungerar som källa eller som litteratur. Sanningskravet förvrider den litterära formen, samtidigt som den litterära formen förvrider vittnesbörden.”
Idag står vi som bekant inför en vittneslitteratur som är så omfattande att den inte bara är svåröverskådlig, den är i princip omöjlig att orientera sig i. Därför tror jag att man att först och främst ska läsa de omvittnat litterärt största arbetena. Hur vi väljer dem är förstås en läggningsfråga, och vilka referensramar vi har.
Den nazistiska förintelsen födde ett antal författarskap. Det är tveklöst så. Den författare jag här skriver om, Primo Levi (1919-1987), har själv sagt att om han inte deporterats från ett italienskt fångläger för partisaner till Auschwitz-Monowitz 1944, så hade han aldrig ens tänkt tanken att börja skriva. Han var vetenskapsman. Och det var i den egenskapen en levande Primo Levi kunde användas av nazisterna, och sedan han ”godkänts” började han sitt slavarbete som kemist i lägret.
Det skedde onekligen en förskjutning av kvalitet för en svensk läsekrets när Primo Levi debutbok översattes till svenska 1988. Den heter Är detta en människa? och i original utkom den i Italien 1947. Upplagan var liten, intresset för hans bok litet. Sedan gav Einaudis förlag ut den 1958. Det anmärkningsvärda med boken är att den, med Levis egna ord, ”inte skrivits i syfte att föra fram nya anklagelsepunkter; kanske kan den snarare tjäna som underlag för ett stillsamt studium av en del sidor av människosjälen.”
Han menar att hans verkliga drivkraft var att uppnå en inre befrielse. Skrivandet har, också i förhållande till de nazistiska massmorden, en psykologisk djupverkan. Man blir sin egen psykolog i författandet. Primo Levi kan fortsätta arbeta som kemist. Utåt sett lever han ett normalt och vardagligt liv, han bildar familj och blir pappa. Men det är ett faktum att han med sin första bok har belyst det inträffade – som verkligen fanns långt borta från normaliteten - på ett unikt sätt, han hävdar människans rätt att förbli människa också i lägret. Där lärde han sig vikten av att tvätta sig, även om vattnet var smutsigt, att putsa skorna fast ingen begärt det, att gå rak i ryggen. För att, säger Levi, ”hålla oss levande, för att inte börja dö.” Han visste förstås att de som visade tecken på att ha gett upp skickades bort för att dö.
Den andra boken,Fristen, utkom i original 1963 och i svensk översättning 1991. Då stod intresset för Levis författarskap på topp. Han blev mycket omskriven i Sverige, böckerna fick många läsare och diskussionen kom alltmer att handla om det som gör honom så speciell, vetenskapsmannens ton, hans saklighet och noggrannhet. Fristenär något så absurt som en ”reseberättelse” om vägen från lägren tillbaka till Italien. Missförstå mig inte. Jag menar med det bara att bokens berättelse hela tiden befinner sig i rörelse. Den ter sig oändlig också för läsaren. Dess väg är minst sagt en omväg, där de från Auschwitz rör sig genom östra Polen och in i Sovjetunionen, nästan hela vägen upp till Minsk där den vänder söderut igen, ner i Rumänien, västerut genom Ungern och Österrike, för att slutligen komma in i norra Italien och hela vägen ner till Turin. I boken finns en karta över resan.
Den kartan upphör aldrig att fascinera mig, eftersom jag har försökt föreställa mig hur det skulle vara att göra resan i vår tid, i moderna tågvagnar, med friska och fria medpassagerare. Och när jag tänkt den tanken har jag återvänt till Levis verklighet. Prövningarna måste ha varit oändliga, där de sjuka, utmärglade, märkta människorna tvingas resa genom en av kriget förödd världsdel, genom aska och damm, där allt tycktes befinna sig vid avgrundens kant. Varför heter då boken Fristen? Boktiteln är samtidigt sakligt korrekt och psykologiskt fasansfull. Denna resa blir de facto en frist mellan verklighetens Auschwitz, som de lämnar bakom sig, och det som sedan ska förfölja Primo Levi och medfångarna resten av livet, ”Auschwitz i huvudet”. Hur skulle de överleva den fasan? Levi berättar om den återkommande dröm han hade när han väl återkommit till Turin, en dröm där allt upplöses i grånad och intet och han inser att han är tillbaka i lägret och att hans minnen och erfarenheter aldrig kommer att bli trodda.
Det får mig omedelbart att tänka på de historierevisionister som i dag inte bara förnekar att massmorden ägde rum, utan därtill kränker offren genom att håna dem, direkt eller indirekt. Att förneka att den nazistiska förintelsen ägt rum är en tankeskola av samma karaktär som The Flat Earth Society. Samtidigt kan man inte rycka på axlarna åt tokigheterna, eftersom de kan få fäste i nya generationer, när vittnena alla är döda. Primo Levi skrev böcker som man bör kunna använda också för dessa människor.
Den tredje boken är en form av essäsamling, De förlorade och de räddade. Den utkom 1986 och publiceras nu för första gången på svenska. Den innehåller 10 texter, där kanske den näst sista är av speciellt intresse, eftersom den redovisar hans brevväxlingar och diskussioner med tyska medborgare. Några vill bekänna sin skuld men ljuger ändå om vem de egentligen var under Hitlerepoken. Några förnekar bestämt att antisemitismen var ”populär”. Men det finns andra. Han citerar ur breven, bland annat ett från M.S. i Frankfurt som avslutar med dessa ord: ”Jag skulle önska av hela mitt hjärta att många av mina landsmän läste er bok…”
De kanske mest anmärkningsvärda slutsatser man kan dra, är att diskussionerna leder fram till den kloka insikten att man varken kan hata eller döma ett helt folk för något som diktaturer gör i detta folks namn. När vi i dag ser judehatet blomma på nytt, i Europa, Ryssland och i USA är det hög tid att ta Primo Levis böcker på allvar, läsa dem på nytt, diskutera vilka de lärdomar är som vi kan använda. De övervintrande nationalsocialistiska gruppernas förnekelse av förintelsen är förvisso ett problem, men den verkliga farliga anti-judiska agitationen och aktiviteten – inte minst i Sverige – kommer från olika islamistgrupper. De är inte bara de mest extrema grupperna bland salafister och IS-anhängare som sprider den. Islamismen som antisemitisk kraft är både bredare och mer omfattande än så.
↧
December 21, 2016, 2:15 am
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
”Det är ett tragiskt drag i all mänsklig levnad att det dyrbaraste vi äga blir medvetet först när vi förstå att vi kunna mista det. Det är som med hälsan: den veta vi först av när sjukdomen hotar. Vi veta inte vad frihet är förrän man söker slå den i bojor. Inte vad rädd och lagbunden ordning är förrän våldets råa häl hotar att krossa den. Därför visste vi ej heller vad det innebär att höra till Norden förrän vi märkte att vi kunde förlora vad vi ägde.” (Hans Ruin, ur Höst över Finland, i Ett land stiger fram, 1941)
Vad är innebörden av att förlora friheten? Är det bara om jag slås i bojor och låses in som jag förlorar den?
Den existentiella innebörden av förlusten är den viktigaste. Därmed har jag också sagt att jag kan vara till synes fri men ändå ha förlorat friheten.
I takt med att terrorn sköljer fram över Europa fördjupas känslan av förlust. Om jag är rädd när jag går ute bland andra människor har förlusten redan ägt rum. En rädd människa är inte fri. Kanske är detta poängen i den islamistiska terrorns ideologi, att skapa rädsla, att inge fruktan i oss otrogna? Vi saknar inte skäl för rädslan. Vi har en konkret situation och ett konkret hot.
Oavsett var islamisterna slår till sköljer deras våldsrörelse över kontinenten och bortom den. I jämn lunk, till synes sporadisk och slumpartad, växer den från islamismens kärnländer upp över de nordliga delarna av Europa. Det som var Paris, Madrid och Bryssel är också Köpenhamn och Berlin. Vi kan fylla i orterna som på en krigskarta. Det saknas bara en frontlinje eftersom islamismen finns överallt. Varje europeisk nation bär den i sitt sköte. Vad den innebar blev uppenbart först när den etablerat sig. Med etableringen försvann också möjligheten att slå ner den. Vart skulle slagen riktas? Var skulle insatserna ske?
Rädslan är frihetens fiende nummer ett.
↧
