Quantcast
Channel: NYDAHLS OCCIDENT
Viewing all 4664 articles
Browse latest View live

Söndagstanke

0
0
Foto: Astrid Nydahl
En skimrande vacker söndag. Allt står stilla. Buskar och träd är klädda i vitt, det sprakar om kölden. Att ta tillvara dessa ögonblick är att andas, att leva, att bejaka det levande. Snart nog kommer grånaden tillbaka. Det väntar saker runt hörnet.

PS: Jag vill rekommendera Bodil Zaleskys fina text idag om och till Jacques Werup, ni finner den här.

In Flanders Fields. Leonard Cohen läser John McCraes dikt

0
0


Just last fall, Legion Magazine and Leonard Cohen released a video to commemorate the 100th anniversary of the poem “In Flanders Fields” by Lieutenant-Colonel John McCrae In a poignant tribute to McCrae, Canadian songwriter, painter and poet Leonard Cohen has recited that 


George Simenons Maigret-böcker i nya svenska utgåvor, i översättning av Gunnel Vallqvist

0
0
Denna måndag tänker jag bjuda er på ren, oförfalskad förlagsroman. Med tanke på de flodvågor av usla deckare och kriminalromaner som väller över de läsande människorna, måste oktobernyheterna från Atlantis förlag vara rena julafton. Till sjukhuset tar jag dem med mig för det som brukar kallas "lätt läsning". Behöver man det? Kanske. Därför gör jag det. Och här följer nu förlagets presentation av de tre första böckerna:

"Georges Simenons älskade och vid det här laget klassiska kommissarie Maigret-böcker har varit svåra att få tag på men från och med i höst kommer tre titlar per säsong att ges ut av Atlantis. De första tre, Maigret på semester, Maigret på nattklubb och Min vän Maigret, räknas av många till de bästa och är alla i Gunnel Vallquists stilrena översättning.


I Maigret på semester försöker kommissarie Maigret ta semester. Allt ser ut att arta sig på bästa sätt för honom, men redan andra dagen läggs madame Maigret in på sjukhus i en hastigt påkommen blindtarmsinflammation. Under följande dagar försöker Maigret fördriva tiden med sjukhusbesök, långa ensliga promenader och ymnigt förtärande av traktens förrädiska vin. Men när en lapp smugglats till honom i hemlighet på sjukhuset dras Maigret in i en mordgåta som kommer att visa sig vara en av de mest svårlösta under hans långa karriär.


Maigret på nattklubb ska Maigret reda ut mordet på en vacker strip tease-dansös som polisen funnit strypt i sin lägenhet i Montmartre. Från en strategisk punkt i området, den lilla sjaskiga nattklubben där offret jobbade, dirigerar han med sin vanliga orubbliga säkerhet spaningarna efter den gäckande skugga som sitter inne med gåtans lösning.


I Min vän Maigret beger sig kommissarie Maigret iväg till en liten medelhavsö. En man har blivit mördad, och fallet intresserar Maigret eftersom den döde hade talat om »min vän Maigret« strax innan han mördades. På ort och ställe kan Maigret konstatera att det strängt taget bara är bouillabaissen och det fylliga vinet som är som det ska vara. För sällan har en så liten ö rymt så många sällsamma existenser."



Människans historia

0
0
Yuval Noah Harari har skrivit en bok som nog överträffar det mesta: Sapiens. En kort historik över mänskligheten (översatt av Joachim Retzlaff och utgiven av Natur och Kultur 2014). Jag blev tipsad om boken av vännen Anna, men den gick inte att få tag i. En storsäljare förstås. Men så plötsligt fanns den igen i nytryck, och jag ser att det är elfte tryckningen. Det är inte många böcker som blir det. Men så är det inte heller många författare som har ambitionen att skriva mänsklighetens historia i ett band!

Jag ska inte orda om bokens innehåll utan bara rent allmänt rekommendera den för läsning. Mot slutet, närmare bestämt på sidan 336 finns kapitlet Shoppandets tidsålder. Jag som mest läst Bauman och Pasolini i ämnet blir förstås glad att se att också Hariri har den skarpa blick som behövs. Han skriver:
"Konsumismen har lyckats. Vi är alla goda konsumenter. Vi köper oräkneliga produkter som vi egentligen inte behöver och som vi först igår visste fanns (...) I USA har till och med Memorial Day - ursprungligen en dag till åminnelse av stupade soldater - blivit en stor readag. De flesta högtidlighåller denna dag genom att shoppa, i bästa fall för att visa att de som försvarade friheten inte dog förgäves."
Och:
"Den nya etiken utlovar paradiset på villkor att de rika förblir giriga och ägnar sig åt att tjäna mer pengar och att massorna ger sina begär och passioner fria tyglar - och köper mer och mer. Detta är den första religionen i historien vars anhängare faktiskt gör vad som krävs av dem."
En sådan bok ska man inte avstå ifrån. 

Judarna har vapen!

0
0
Med anledning av den nazidemonstration som i helgen drog genom Stockholms gator ville jag säga något om judehatet och den urgamla sjukdom som definierar världens alla skeenden som "judiska" - i nittionio fall av hundra är de förstås negativa och knutna till "judiskt kapital", "judiska media" eller dito "sionistisk" eller "global" terror inte bara mot människor bosatta i Mellanöstern utan mot oss alla. Det ihärdigaste och kanske mest motbjudande upprepas gång på gång, dvs att det är "judarna" som befrämjar islamisk dominans över västerlandet, eftersom det - ja, tankefiguren är märkligt - skulle gagna "judiska intressen" (vilka nu de är). Efter Trumps seger i USA tycks det mig som om judehatet sticker fram på allt fler ställen. Det svirrar i den nordamerikanska etern av i och för sig motsägelsefulla uppgifter, men nog hörs j-ordet alldeles för ofta för att det skulle vara möjligt att ignorera det. Vad ska jag säga? Jag nöjer mig idag med att konstatera att det sker. Det sker parallellt i Europa, i Skandinavien, i Sverige. Och till detta skeende räknar jag inte minst det faktum att helgens marsch i Stockholm inte fått kritik eller angripits hos några av de bloggar eller hemsidor jag läser för att inhämta daglig kritisk information. Är det svårt att hålla rågången? Det borde vara hur lätt som helst. 

Jag repriserar en text som ingår i min nya bok Vardagar före sammandrabbningen. Detta är en text om en bok som framhåller det judiska motståndet i Polen, mitt under pågående folkmord:

”Judarna har vapen, judarna har vapen!” – så skrek man bland de tyska soldater som skulle inta Warszawas getto i april 1943. Det de trodde skulle bli en enkel uppgift visade sig bli en blodig affär. De sista gettoinvånarna hade organiserat sig i olika judiska grupper och de hade vapen. De visste att de skulle dö och värdigheten bestod i att göra motstånd. Bakgrunden till dessa händelser tecknas översiktligt, begripligt och detaljrikt i boken vars titel ekar av samma häpnad som slog soldaterna. 

Boken heter just Judarna har vapen. Författaren Artur Szulc är själv född i Szczecin i Polen 1976 och har vid flera tillfällen skrivit om de polska judarnas öde och när han återkommer till ämnet gör han det för att specifikt teckna bilden av en historisk händelse. Szulc har en fil.mag i historia och arbetar i Försvarsmakten. Hans tidigare böcker är Röster som aldrig tystnat som innehåller intervjuer med befriade koncentrationslägerfångar gjorda av en polsk lektor vid Lunds universitet, fil.dr Zygmunt Lakocinski, Med förtvivlans mod, Kampen för Polen om landets till synes tröstlösa kamp mot de främmande ockupanterna från Tyskland och Sovjet, I Stalins våld – Sovjetunionens kuvande av östra Polen 1939-1941. Hans bok Marodörer, medhjälpare och mördare handlar om dessa tre kategorier människor bland Polens katoliker och judar under den nazityska ockupationen 1939-1945. 

Vad var det som hände i det stora judiska gettot? Szulc berättar hela historien från början efter att han i en prolog bland annat tagit ett steg framåt i tiden och berättat om vad som utspelade sig i en fängelsecell i Warszawa i mars 1949. Där steg en polsk fånge vid namn Kazimierz Moczarski in och såg att en person redan fanns där, en tysk till på köpet. Moczarski hade varit soldat i polska Hemarmén, den som nu i det kommuniststyrda Polen betraktades som reaktionär och bestående av fascister. Tysken i cellen var ingen mindre än Jürgen Stroop, f.d. generallöjtnant i Waffen-SS och direkt ansvarig för det grymma slutet i Warszawas judiska getto. Han hade tiotusentals liv på sitt samvete. Om detta möte hade jag tidigare läst hos den polske filosofen och idéhistorikern Leszek Kołakowski (1927-2009), närmare bestämt i en essäsamling som heter Is God happy? (Penguin Books, 2012). Szulc skriver: ”Mitt emot Moczarski satt ingen annan än en kallblodig massmördare.”

Under perioden 1918-1939 upplevde den polska judenheten en blomstringstid, och enligt 1921 års konstitution hade de garanterats fulla medborgerliga rättigheter. Hälften av Polens advokater och en tredjedel av läkarna var 1938 just judar. De fanns i alla samhällsskikt, som egna företagare, som tjänstemän, handelsmän och hantverkare, och de betraktades i första hand som sekulariserade polacker. Självklart grumlades bilden av en antisemitism som långt ifrån var unikt polsk, den fanns över hela Europa och störde sekulariserade judars utövande av de medborgerliga rättigheterna. Övergrepp och pogromer förekom inte minst i östra Europa och Ryssland. Szulc säger att ett antal antijudiska demonstrationer och bojkotter ägde rum åren 1933-37, och han noterar en särskild fientlighet mellan polska och judiska affärsmän.  I Polen fanns det tillgång till undervisning på både jiddish och hebreiska och en omfattande utgivning av tidningar (160 stycken), ett antal judiska teatrar och klubbar. Warszawas befolkning var till 33 % judar, den högsta andelen för en europeisk stad.

Så angrep Hitlers Tyskland 1939. Den 1 september kom en deklaration från Polens centrala sionistorganisation med orden:

”Platsen för alla världens judar är vid Polens sida, som tillsammans med demokratierna går till strid mot det medeltida barbariets ångvält.” Salomon Seidenmann, ordförande för den judiska riksdagsgruppen talade till kollegorna i parlamentet:

”I dag är det inte tid för diskussioner. Jag deklarerar ännu en gång att den judiska befolkningen i Polen ställer sig till generalstabens förfogande utan några begränsningar och (…) är beredd att oavsett vilka offer som krävs göra det som situationen kräver. För judarna, som nu betraktar sig som jämställda medborgare i landet, är ett stort, starkt Polen idealet. Hurra för Polens seger!”


Det nazistiska greppet över den polska nationen och judarna skulle stärkas och förtrycket bli allt svårare med tiden. Under hösten 1941 införde tyskarna dödsstraff för varje människa som bistod en jude. Redan i september 1939 hade Himmler skisserat vad som skulle gälla angående ”det judiska problemet i ockuperade territorier”. Strategin var att koncentrera judarna till städer och där skulle ”judiska råd” inrättas. I oktober 1939 valdes ingenjören Adam Czerniaków till ordförande för ett judiskt råd som han själv skulle sätta samman. De skulle komma att styra över Warszawas 359,827 judar. En månad senare gjorde SS ett försök att skapa gettot. Från november och in i nya året 1940 började man spärra av gator och sommaren det året befalldes judarna att flytta till det distrikt som spärrades av. I september 1940 skrev en jude i sin dagbok:

”Först tyst, sedan allt högre och högre, spred sig från mun till mun, i form av ett rykte därefter som ett faktum: getto, ett getto ska bildas.”


I november 1940 var hela fördrivningen fullbordad. Gettot avskildes från resten av staden och människorna spärrades in bakom tegelmurar, plank och taggtråd. I gettot fanns nu 360,000 människor, judar. Szulc skriver sedan mycket intressant om hur människor från att ha försökt leva ett så normalt liv som möjligt sjunker allt djupare ner i den avsedda misären. Inte minst viktigt blir här alla de selektioner som det judiska rådet tagit på sig att göra. Judarna själva får hålla i det smutsiga värvet och det är förstås också därför det skrivits så mycket litteratur om ordföranden Adam Czerniakóws liv och självmord. Tyskarnas täckmantel var att judarna skulle placeras på annan ort, men Adam Czerniaków förstod. Hans självmordsbrev till hustrun i juli 1942 sammanfattar:

”De kräver att jag ska döda barn i mitt land med mina egna händer. Jag kan inget annat göra än att dö.”


Väl framme i bokens tredje kapitel börjar berättelsen om det som skulle gå till historien som ett hjältemodigt men på förhand dömt uppror. Kapitlet heter Motstånd och börjar med att berätta om de olika judiska motståndsgrupperna. Där fanns olika ideologiska inriktningar som enades om att kontakta den polska motståndsrörelsen. ZOB, Judiska kamporganisationen, gick direkt från ord till handling, då man den 20 augusti 1942 utförde ett attentat och i oktober samma år tycks de ha förenats med Poale Zion, en vänstergrupp, och ett nytt politiskt organ uppstod, Judiska nationella kommittén, ZKN. En annan organisation i gettot var Judiska militära unionen (ZZW). Jag ska här inte gå in på vad som skilde och vad som förenade de olika grupperna, det viktiga är att påpeka att de alla var uttryck för en ny och beslutsam motståndsmentalitet.

Den 19 april 1943 skulle man skicka in soldater i gettot. Det handlade om SS-folk och lettiska och ukrainska soldater. De hade väntat sig en lätt match. Sjungande nazistiska kampsånger gick de in i gettot. Det skulle utvecklas till väpnad konfrontation och det var då tyskarna började ropa ”Judarna har vapen!” medan kulorna ven runt öronen på dem.  Szulc följer sedan det nästan månadslånga upproret i detalj. Det mest intensiva hade dock brutits redan efter en vecka. Han berättar om både mod och undergång, om mänsklig självrespekt och angriparnas omänskliga brutalitet. Han säger att ryktet om upproret spred sig till såväl judiska partisangrupper som till koncentrationslägerfångar och att man inte ska underskatta dess betydelse för judisk kampvilja. Hela upprorsberättelsen är gripande stark och jag lämnar den åt bokläsaren.

I epilogen återvänder författaren till Stroop där i fängelsecellen och konstaterar sist: ”Den 6 mars 1952 hängdes han i Warszawas centralfängelse.” Artur Szulc visar med sin nya bok, att påståendet som länge varit i omlopp, att judarna skulle ”ha gått som får till sin egen död” är en sanning med modifikation. Men han visar också varför det var svårt att göra motstånd. Hans berättelse är saklig och lågmäld, den är framför allt lättläst och borde kunna utmana också vår samtid och dess ovilja att syssla med just den gigantiska katastrof som utspelade sig bland annat i Polen under åren 1939 – 1945.



En avrundning och ett avstamp

0
0
Foto: Astrid Nydahl
Jag har idag varit sista rundan bland maskinerna och under höstens process tappat nio kilo och fått - visserligen lite men ändå - muskelmassa i benen och armarna. Därmed är jag redo för den tidiga torsdagsmorgonen och operationen på ortopeden i Hässleholm. Min tappre kamrat bland maskinerna har gått igenom en dubbel lungtransplantation och när han berättar om sin bakgrund blir jag förstås både ödmjuk och tystlåten.

Jag har tagit fram en bild som står på skrivbordet nu som ett minne. På bilden sitter Jacques och Marie Werup med äldsta dotter Julia hemma hos oss i Tollarp. Det är mycket länge sedan, men bilden blir en påminnelse för mig. En rar, vänlig och generös man var han. Och det är alltid, oavsett närhet eller andra faktorer, alltid sorgligt när sådana går före in i döden.


Jag började läsa en rätt så gammal bok igår, den påminner mig också om den tiden, nämligen Ivar Lo-Johanssons memoarbok Frihet, den som följde på Pubertet, Asfalt och Tröskeln, fyra fantastiska memoarer från ett svunnet Sverige, från fattigfolkets, statarnas och proletärförfattarnas tid.

Hur lång tid har man själv kvar av livet? Jag brukar inte spekulera i det, men när flera personer dör på kort tid blir frågeställningen mer akut. En dag i taget får vi ta. 


Ivö 13 november. Foto: Catarina Löv


Framtiden har inte mycket ljus att erbjuda. Vi står placerade mellan de dödliga ismerna och hoten ökar för varje dag. Människor söker tröst i de slutna tankesystemen och idétraditionerna, hela vägen från nationalsocialism till islamism, och med annat där emellan och bortom. Vi som föddes på 1950-talet levde i villfarelsen att det där låg bakom oss. Det gjorde det inte. Det befann sig möjligen i kortvarig vila. 

Var det folkhemsillusionen som skymde sikten? Det behövdes så lite för att återuppväcka allt det som slumrade. Och i kombination med islamismens etablering och kraftiga tillväxt i Europa skärptes också alla motsättningar. En möjlig fördel med detta är att öppna och tydliga motsättningar gör blicken klarare. Allt ligger vidöppet, blottat och uttalas med klara och tydliga ord. Det vi behöver göra är ju bara att förhålla oss till det. Inte gömma oss, aldrig blunda för innebörden av det totalitära. Inte försöka vara inställsamma eller naiva.

Till sist vill jag bara säga att kommentarfunktionen inte är öppen medan jag är på sjukhus. Som vanligt modererar jag och det kan jag göra tidigast på lördag.

Vila vid denna källa

0
0
Foto: Astrid Nydahl

Hemma igen

0
0
Fiskenät i dimma, Simrishamn. Foto: Astrid Nydahl
Skuren, karvad, sågad, slagen, sydd och häftad, och sedan några dagar och nätter på vårdavdelning. Ungefär som förra gången, i september 2014. Men nu med komplikationer. Mitt vänsterknä såg inte ut som det högra. Två års extra förslitningar. Natten efter första operationen fick jag byta förband efter en kraftig blödning. Den här gången räckte det inte. Det blev sju gånger. Blod, svett och tårar. Smärta blandad med morfin. Hemma igen, fast den här gången med  kateter och byten av plastpåsar. 

Är det inte så att man säger "hellre rik och frisk än fattig och sjuk"? För mig hade det räckt att vara frisk, rikedom har jag aldrig strävat efter. Delade rum med pensionerad bonde från Österlen, vi utbytte tankar och livserfarenhet och i dessa ingick förstås den knapra ekonomin. Men mest av allt blev det skrönor och skratt. I grannrummen uppskattades det, till vår förvåning. Alternativet var ju den tv som dygnet runt tycktes uppfylla matsalen. Dit gick jag bara för att få i mig lite mat och dryck.

Första uppgifter efter hemkomsten blev att skriva kontrakt med ett norskt förlag om en e-boksutgåva av Identitärt (den utges på svenska, vilket gör den tillgänglig för de läsare som här i landet inte kunnat få tag i pappersboken, då den sedan länge är slut.)

Nu väntar återkomsten med nya gymnastikprogram och återbesök på ortopeden. Det blir säkert bra. Och det jag helst vill ha tillbaka är en normal morfin-fri syn så att jag kan läsa obehindrat. Hoppas på er förståelse om bloggandet blir lågfrekvent första tiden.

Digital katastrof

0
0
Foto:Astrid Nydahl

Fredag 25 november blev avgörandets dag. När jag kom hem från operationen skulle kommunen påbörja det stora grävprojektet i byn. Samma eftermiddag grävdes kablarna för telefoni och internet av. Vi är hundratals drabbade och vi fick alla igår besked via en lånad mobil att tekniker var på plats. Idag ringde man och meddelade att reparationsarbetet utförs den 6 januari 2017. Nu vet också ni vad som väntar: en tyst och overksam blogg, inget utskick av månadsbrev den 1 januari och ingen möjlighet att beställa böcker av mig.

De avgrävda kablarna innebär också att jag inte kan läsa och/eller besvara mail. Äger ingen mobil. Det är väldigt tyst i huset när en fast telefon slutar ringa.

Jag är drogad av morfin men får hjälp att lägga ut detta.

På måndag tar jag bort katetern - besöket från helvetet!  - på torsdag återupptar jag gymnastiken och på fredag ska jag tillbaka till ortopeden. Jag är ledsen att behöva visa er dessa dystra rader. Vi ses alltså tidigast den 7 januari 2017.

Kommentarer är meningslösa, eftersom jag ej kan lägga ut dem.  Hoppas på  er förståelse. På återseende och tack för det gångna året.

Än är undrens tid ej förbi...

0
0
Nydahls Occident, en värld på papper och i den digitala rymden.
För att göra en lång historia kort: från och med nu, lunchtid tisdagen den 29 november, är min internet-anslutning åter i skick. Vi fick oväntad hjälp, närmast av mirakel-slag.

Följande är fakta:

Igår tog jag steg två efter operationen. Katetern togs bort. Medicinering med morfin fortsätter veckan ut. Den fasta telefon är uppsagd och redan nu för alltid bortkopplad. Jag kommer, efter mångårigt hårt motstånd, inom kort att bli ägare till en mobiltelefon. När det sker kommer uppgifterna att finnas i mina mail och eventuellt också i bloggen.

Mina månadsbrev kommer att skickas ut som planerat. Alla ni som anmält er kommer att få första brevet klockan 00.00 den 1 januari 2017.

Bloggandet kommer jag omedelbart att återuppta. Vad som blir första texten är just nu oklart, men lita på att den är på väg ut i den digitala rymden.

Varma hälsningar från Thomas


Kring nödvändighet och frihet

0
0
Foto: Astrid Nydahl
Livet, detta märkliga som arbetar sig uppåt, planar ut och sedan arbetar sig neråt igen... det som Jacques Werups dödsannons citerade, "Livet, så snabbt förbi/ Alldeles för kort/  för vår långa längtan/ efter att bli till", det som vi tidigt bortser ifrån och som stavas döden, och det som vi trevande, sakta, blir medvetna om och i vars skugga vi sedan lever.

Jag har tänkt mycket på Jacques den senaste veckan. Mina två äldsta döttrar var väldigt fästa vid honom och hans skapande, så jag har tagit fram några äldre skivor, diktsamlingar och romaner att ge dem i julklapp som minnen av honom. De är alla dedicerade till mig eller min familj och det skänker dem förstås en särskild lyster som just minnen.

Om det kommer flera kriser i en människas liv samtidigt gör döden sig påmind. Det är bra. Det är nödvändigt. För det första kan det sätta det korta livet i perspektiv som gör att vi bättre och rimligare ser vad som är viktigt och vad som inte är det. Jag har nu i tolv dygn funderat och grubblat. Jag slungades in i en kris som blev både fysisk och mental. Ifrågasatte plötsligt mitt beroende av tekniska lösningar, mitt tekniska slaveri. Det hade jag inte gjort på många år. 


Foto: Astrid Nydahl

Skulle jag helt lämna nätet och förbli tyst? Kanske vore det en väg att gå. Men så insåg jag att denna nya teknik inte bara är oss påtvingad utan att den därtill i allt högre grad blir nödvändig för vardagen. Lika mycket som en gång järnet med glödande kol inuti var en innovation för strykningen av kläder, är ju de digitala lösningarna det för hanteringen av kommunikation, ekonomi och bildning. Dessa tolv dygn fick mig att tänka den hädiska tanken att jag skulle kasta min fasta telefon och så småningom köpa en mobil. Hur hade det blivit möjligt? Man kunde säga att jag gått från nödvändighetens till frihetens rike, eller om det möjligen var tvärtom. Kan Marcuse vara så vänlig att redan ut den detaljen?

En som nu lämnat oss är Bengt O. Karlsson. Han var den förste bloggare jag utväxlade hårda ord med - det är mycket länge sedan - och det ledde till ett mångårig dialog. I somras meddelade han att han drabbats av sjukdom med hopplös prognos och bad oss tiga om det. Det gjorde vi, men jag fortsatte skriva till Bengt, och skicka honom böcker. Han svarade ibland, korta mail som han nog inte själv slutkorrigerat, varken händerna eller tankarna lydde honom. Han berättade i alla fall att det handlade om en hjärntumör. Nu är han borta, och jag kommer att sakna honom mest för hans djupgående kunskaper om europeisk politik och ekonomi. Dessutom delade vi erfarenhet av Albanien, han hade arbetat där som rådgivare för de regeringar som tillträtt efter diktaturens fall. Bengt var en hängiven EU-anhängare. Han hade arbetat länge i "apparaten", men jag tror att det i ännu högre grad var FN han tjänat. Han återvände till Stockholm från Wien. Bara för att dö? Det är skäl nog att vilja tillbaka till rötterna. Jag kommer att sakna Bengt mycket och trots att jag vetat sedan länge att han var döende är detta ett trist besked. Och jag kommer att bevara en stor tacksamhet över att jag fick ha kontakt med honom också under den sista, svåra tiden. Är du intresserad av att läsa honom så finns hans blogg fortfarande tillgänglig, här.  Hans Euroflarn är också högst läsvärda.

När tisdagen gick mot kväll skred jag till handling. En mobiltelefon är beställd, till ett pris och på villkor som jag klarar av. Det blir i själva verket en månadskostnad som ligger på bara en tredjedel av den fasta telefonins. Om mina fingrar får plats på dess tangentbord vet jag inte. Annars får jag väl tillgripa något smalare och spetsigare föremål.

Egentligen skulle jag nu skriva om något riktigt tungt och litterärt väsentligt, men ni får förlåta mig detta sätt att återhämta mig. Vi har en lång vinter framför oss och alla chanser i världen till fokusering på väsentligheter av det slaget. Just nu är döden en sådan för mig, och den måste omskrivas.

Onsdagen alltså. Sedan kommer det två vardagar till den här månaden. De kommer båda att beskäras av sjukhusbesök, men jag har ändå tankarna på bloggen och dess kommande innehåll.


Castro måste grävas ner djupt!

0
0
Jag hade inte tänkt skriva en rad om Castros död men när jag ser hur hyllad han blir kan jag inte låta bli. Trots att han begärt kremering hävdar jag att han måste grävas ner djupt. I samma multnande miljö som de andra despoterna, oavsett om de betraktat sig som juche-monarker som herr Kim, kommunister som Stalin och Gomulka, fascister som Franco och Mussolini, nationalsocialister som Hitler och hans anhang, eller något alldeles självpåfunnet i diktaturernas krets med ideologier med de märkligaste namn och etiketter.

Varför hyllas Castro? Vad är det med "vänstern" som vurmar så för en man som gick klädd i uniform ett helt liv? Jag tror mig veta svaret: denna "vänster"är rädd för vargen och måste ha en riktig Comandante vid sin sida, natt som dag. En reslig man med hår och medaljer på bröstet; som Stalin, som Hitler, som Pinochet, som Hoxha, som Tito, som Kim, som Franco... förlåt att jag "blandar ihop vänster med höger". Livet har lärt mig att dessa - den enda rätta tankens - profeter är utbytbara. Någon större skillnad mellan att leva i Kims Nordkorea och i Hitlers Tyskland går nog inte att se. Det som skiljer dem åt är antalet människor de kuvar, torterar, låser in, mördar och förintar.

Ni som höjer en skål för Castro bör läsa på en liten smula. Börja med att lära er namnen på de fritänkare han torterat, låst in eller mördat.

Not: Juche betyder självförsörjning men innebär svältdöd. Hoxhaismen betydde "hellre äter vi gräs" och Francos "nationella räddning" betydde långvarig och mycket svart natt. 


Tystna för gott? Skrivet och sagt. Och nattens politikervåldsamhet

0
0
Foto: Astrid Nydahl
Det höll på att gå som en av mina läsare i Karlshamn oroade sig för: att jag skulle tystna för gott och att min blogg aldrig mer skulle uppdateras. Det var skönt att den oron aldrig behövde bekräftas, mer än för några dagar. Som ni vet är tystnaden i detta forum inte riktigt min väg. Jag läser Sándor Márai: "Det vore klädsammare att tystna för gott. Men att hålla tyst är tråkigt." (ur Dagbok 1984-1989 i svensk översättning av Ervin Rosenberg). Kanske är det så enkelt: tystnaden är tråkig. Och då menar jag inte tystnaden i största allmänhet, utan just den egna röstens tystnad. Nå, nu behöver jag inte orda mer om detta.

Hur kan det komma sig att så många svenskar kan tänka sig att en framtida minister och makthavare ska heta Kent Ekeroth? När jag ser den mannen tänker jag på att han är en spegelbild av allt det jag avskyr: vulgaritet, lögner, politiskt våld, demagogi. Han skulle alltså representera detta svenska folk på juridikens område. Det är inte ett dugg roligare att se honom härja i nattens krogmiljöer, än det var att inse att en gammal justitieminister härjade i nattens bordellmiljöer. Den sortens politiker är en fara inte bara för den närmaste omgivningen utan också för riket. Det tycks också vara så att SD-anhängarna i allt högre grad misstror honom.

Sándor Márai skriver i samma bok som ovan också en krumelur som jag gärna använder som en tidstermometer: "Om jag såg en nunna i bikini komma emot mig skulle det inte längre förvåna mig."

Hur är det egentligen möjligt att de människor som tröttnat på tingens ordning alltid och undantagslöst lyckas hitta något som är ännu värre? Skulle Ekeroth-typen verkligen kunna symbolisera en positiv brytning med konsensus och den samvetslösa politiken? Inte för ett ögonblick har jag trott det. Å andra sidan röstar jag inte i de parlamentariska valen, varken lokalt eller till riksdagen. För mig är de alla en föraktlig skara. Min röst läggs här. Varje dag.


Ayaan Hirsi Ali: Reformera islam

0
0
Foto: Astrid Nydahl



Den som idag påstår att Ayaan Hirsi Ali är en ”islamofobisk” och ”hatisk” skribent är antingen okunnig eller helt och hållet obildbar. Den som påstår det är för det första okunnig om att hon för det första är född och fostrad i islams värld, och för det andra att hon som en fri kvinna, på flykt från det förflutnas förtryck, anslutit sig till de fria, av franska revolutionens ideal färgade, idealen om medborgarskap och sekulärt liv. Men hon vet av hård erfarenhet att alldeles oavsett sin egen gärning möter hon hela tiden, såväl i Europa som i USA, just de bottenlöst obildade och grundlösa anklagelserna. Var kommer de ifrån? Jo, just det, de kommer från islams stormtrupper, de kommer från muslimer som tror att de måste skriva under på varje deklaration om jihad och hat för att de ska betraktas som rättrogna. 

När jag nu tagit mig an Hirsi Alis nya bok tänker jag först att allt detta vet jag redan. Jag har läst hennes tidigare böcker. Jag har läst alla de andra avfällingarna, de modiga männen och kvinnorna som lämnat islam bakom sig och som sökt friheten. Men så hejdar jag mig. Hennes nya bok är ju inte som de tidigare eller andra. Reformera islam (Bonniers, Originaltitel på engelska: Heretic, översättning av Margareta Eklöf) är för det första en sammanfattning – nej, en redogörelse för – vad islam kräver och förväntar sig av sina anhängare. För det andra – och viktigast av allt – är att den redovisar Hirsi Alis principiella och personliga argument mot dessa islams krav. Det är det som gör boken unik.


Men tror hon då på allvar att islam går att reformera? Låt oss ställa en helt annan fråga: gick kristendomen att reformera? Hirsi Ali vet besked och hon går raka vägen till Martin Luther och de teser han spikade på kyrkporten. När Hirsi Ali möter Luther slår det gnistor, det kan jag garantera! Ett av hennes argument blir starkare än de andra: Luthers teser kunde spridas tack vare att boktryckarkonsten gjort entré. Luther + tryckeri var receptet för en revolution. Idag har vi internet, print-on-demand och andra tekniska landvinningar för kommunikation.

Foto: Astrid Nydahl

Hirsi Ali vänder sig till de frihetslängtande muslimerna – först och främst kvinnorna i islam – och säger: nu finns tekniken! Använd tekniken, sprid era tankar, gör uppror mot förtrycket! Som den optimist hon är förväntar hon sig – i de första stegen av arabiska våren – att människor ska göra bruk av det som bultar i deras bröst; längtan efter frihet är alltid starkare än anpassningen och lydnaden. Islam + internet borde alltså kunnat leda till reform. Eller? Luther + tryckkonst gjorde det. Eller var det så att Europa och den kristna kyrkan var redo att gå från puppstadium till fullt utvecklad fjäril? Från katolicism till protestantism? Det finns inga självklara svar. Men det finns spår i historien som pekar mot möjliga lösningar.
”Jag anser det trovärdigt att internet kommer att bli för den muslimska världen på 2000-talet vad tryckpressen var för kristenheten på 1500-talet. Jag anser det trovärdigt att de våldsamma islamister jag har kallat medinamuslimer är de moderna motsvarigheterna till de fanatiska sekterna i förreformationens Europa och att en helt annan reformrörelse redan bildas i Mellanösterns och Nordafrikas storstäder (…) Mycket är ovisst i detta tidiga skede. Det enda säkra med den muslimska reformationen är att den inte kommer att likna den kristna. Det är sådana fundamentala skillnader mellan Jesus och Muhammeds lära, för att inte tala om de båda religionernas radikalt olika organisatoriska struktur, att alla analogier faller i stycken.” 
Vilka är då islams problem? Hirsi Ali beskriver dem i fem punkter. I dessa finns hela systemet nedtecknat, kortfattat men kusligt i sin exakthet, och det är, säger Hirsi Ali, på dessa fem punkter islam måste reformeras. De är: 

1/ Muhammeds halvt gudomliga och ofelbara status och den bokstavstrogna läsningen av Koranen, särskilt de delar som uppenbarades i Medina.2/ Fokuseringen på livet efter döden istället för livet före döden.3/ Sharia, den lag som härletts ur Koranen, hadhiterna och resten av den islamiska rättsläran.4/ Makten för enskilda personer att tillämpa islamisk lag genom att påbjuda det rätta och förbjuda det orätta.5/ Befallningen att utkämpa jihad, det heliga kriget.
Man förstår direkt att Hirsi Ali med dessa punkter går till några av islams kärnfrågor. Hur kan ett sådant system reformeras? Hon säger att hon är optimist, men att det kommer att ta lång tid och bli mycket blodigt. Ungefär som de europeiska religionskrigen, tänker jag.


Hirsi Ali delar upp världens muslimer i tre grupper. Den första kallar hon Medina-muslimer, det är de verkligt hårdföra, vi finner dem i grupper som IS, Boko Haram och andra. De får sitt namn från det faktum att de med våld upprätthåller sharia och för att de inte bara lyder, utan imiterar Muhammeds lära och hans stridslystnad. Det är denna grupp som kallar judar och kristna för ”svin och apor”. De tillämpar sharia med halshuggning, stening och andra dödsmetoder.


Den andra gruppen, Mecka-muslimerna, består, säger Hirsi Ali ”av människor som är lojala mot förkunnelsens grunder och troget förrättar sina böner men inte vill använda våld.” Det största problemet denna majoritetsgrupp står inför är mötet med moderniteten, det sekulära och individualistiska.


Den tredje gruppen, de muslimska oliktänkarna, betraktar hon som ”modifierade muslimer”. De är födda in i islam men ifrågasätter, diskuterar och i vissa fall lämnar islam bakom sig för alltid. Hirsi Ali hör själv till denna grupp.


Nå, hon är alltså optimist – trots allt – och det är kanske på just den punkten jag själv tvivlar. Hirsi Alis eget liv är ett exempel på vad som händer när en människa – en individ, märk väl – genomskådar en totalitär världsbild, i detta fall islam som regelsystem och lära, men jag är inte lika övertygad som hon om att det på massplanet är möjligt. Hon säger själv att förtrycket och inlemmandet i islam börjar i hemmet. Som barn fostras de blivande anhängarna. 


Att många av dem väljer att lämna islam är inte konstigare än att barn till kristna eller judiska sekters vuxna väljer att lämna. Det tycks idag snarast vara en regel, oavsett om vi talar om kristna, judiska eller muslimska sekter. Det är kanske just det som utgör mötet med moderniteten! Låt mig citera Ayaan Hirsi Alis slutord i boken, för just de orden tror jag kunde vara en riktningsvisare, även om jag själv reserverar mig mot optimismen i orden:

”Jag är universalist. Jag är övertygad om att alla människor kan resonera och har ett samvete. Det omfattar alla muslimer. För närvarande lyssnar vissa muslimer inte till sitt samvete utan går med i grupper som Boko Haram eller IS och lyder bokstavliga föreskrifter och religiösa dogmer. Deras brott mot människans förnuft och samvete, som de begår i islams och sharias namn, framtvingar redan en ny granskning av islams skrifter, doktriner och lagar. Denna process går inte att hejda, hur mycket våld reformvännerna än tillfogas. Till sist kommer förnuftet och samvetet att råda.”
***


Om Ayaan Hirsi Ali har jag tidigare bland annat skrivit här:


Gina Khan, Ayaan Hirsi Ali och salafismens utbredning....




Från Locknevi till New York. Per Helges nya bok om de småländska utvandrarna

0
0

Per Helge: Det stora kärlet. Berättelse om en släkts livsfärder i Småland och Nordamerika (Stadsmuseet Näktergalen, Vimmerby)


”En färd är varje människa” (Petter Bergman)


Om vi lyfter ut den religiöst-politiska aspekten, islam, och flyttar oss tillbaka i tiden finns det skäl att ställa frågan: vad skiljer eller förenar de människor som idag, just nu i detta ögonblick, vid Nordafrikas kust eller på andra platser ger sig ut över havet för att nå en plats där ett bättre liv kan finnas, å ena sidan, och alla de smålänningar som på 1860-talet fyllde skeppen till Amerika å den andra?


Jag har grubblat mycket på saken under läsningen av Per Helges nya bok Det stora kärlet. Hans bok berättar om de människor som ”lämnade sin karga socken (Locknevi)” för att resa via ”Vimmerby till Nässjö, Kristiania, Hull och Liverpool” till New York, där de steg i land redan med anpassade och amerikaniserade namn som Johnson, Swansson eller helt nya som Hill, Barton och Harris.


Nå, vad skiljer och vad förenar? Det som förenar är lätt att se: människor flyr fattigdom (ibland ren svält) och/eller krig. De söker frid och fred, de söker ett bättre liv. Ett bättre liv kan vara ett där maten självklart står på bordet varje dag. Det kan också vara drömmen om att resten av livet vara försörjd av en nordisk välfärdsstat. Just på den sista punkten har flykten skapat oläkbara, gigantiska slitningar, motsättningar och konflikter. Det finns en gräns för hur många ett land som Sverige kan ta emot. Och där är det inte enbart eller främst de ekonomiska faktorerna som avgör. Viktigare är de sociala konflikterna, våldet, övergreppen, klanbildningarna och de etniska enklaverna. De undergräver både på kort och lång sikt. Man kan ändå säga att 1860-talets människor har mycket gemensamt med våra tids. Men det som skiljer är avgörande på en mycket viktig punkt: de kulturella motsättningarna, civilisationernas sammandrabbning för att använda ett modernt begrepp. De som nu kommit och kommer har moskén som samlingsplats, de lyder Koranens moraluppsättningar och Sharias lagar. De lever liv oförenliga med mottagarlandets.


När detta är sagt vill jag berätta om Per Helges bok. Det som gör den en smula unik är att han berättar om sin egen släkt. Han reser, ofta och väldigt långt, i USA för att leta rötter och eventuella ättlingar till människor från flyktens tid. Han har deras namn, både från utgångsplatsen där han själv är född och uppvuxen, och han vet var han ska leta. Gripande berättar han om deras livsöden där borta. Det är slit, hårt arbete, nya villkor. Några av berättelserna är särskilt angelägna, som den om John som var farmoderns äldste bror. Han lämnar syskonen i Chicago, tar sig till Canada och blir skogsarbetare femton år efter sin ankomst till Nordamerika. Per Helge ”ser” honom i den lilla orten Cranbrook i British Colombia, Canada. Detta är en trakt, skriver Helge, där det talades ”yxans och sågens tydliga språk”. Cranbrook var ett litet nybyggarsamhälle som grundats av missionärer.


Johns öde blir sedan signifikativt, och lärorikt. 1916 tar han värvning och reser till Europa och det första världskriget. I en första sammandrabbning med tyskarna vid Somme stupar han. Han dog av granateld. Så fullbordades hans livscirkel; från Småland i Europa till USA och Canada för återresa till Europa, där hans liv ändades.


Per Helge skriver:


”När jag åter betraktar det där fotografiet av John, bland fyrtio andra män på väg ut mot krigets front i Europa, ser jag hans berättelse, skymtvis, den finns i det tunga ansiktet, ja i hela kroppen; den har inga ord, bara en melodi, jag hör den sjunga allt starkare. Var kommer den ifrån? Inifrån; den ljuder i mig som från ett instrument – ja, jag är det instrumentet. Berättelsen sätter den i rörelse; medan jag betraktar bilden, berättar vi, han och jag, och sjunger och ropar mot varandra. Det är en svår sak, att sjunga och bli sjungen av någon. Hade de sången ord, skulle vi i sådana ögonblick kanske sprängas.”



Per Helges nya bok väcker vid sidan av drömmarna och villkoren nedtecknade i de egna berättelserna - alla så levande och konkret gestaltade -också en rad frågor hos mig. Till exempel förnyar det mina grubblerier kring hur nationer erövrades och urbefolkningar drevs bort eller dödades. I fallet Nordamerika känner vi omständigheterna från otaliga berättelser om dessa grymheter. Vi vet kanske en smula om vad som hände i Sydamerika, Nya Zeeland och Australien. Ändå tycks världen idag mest upptagen av att döma och fördöma Israel, dess historia och palestiniernas öde. Jag menar inte att denna den modernaste statsbildningen är oviktig att granska, men ibland undrar jag över proportionerna i den offentliga diskussionen. Läser man Per Helges bok har man stora möjligheter att ställas inför frågor som leder vidare. Men man läser den förstås först och främst för att lära och förstå utifrån en småländsk utvandrarsläkt.



Här finns bokens utgivare.



Malmö, en barndom

0
0
Lorensborg, Malmö. Foto: Astrid Nydahl
Barnafödslar var på 1950-talet ingenting man talade om. Jag minns när mamma fördes iväg i ambulans i maj 1958, då min syster skulle födas. Att mamma var gravid har jag ingen minnesbild av, allt är koncentrerat på ambulansen och pappas ord ”Hon kommer snart hem igen”. Kvar finns en 8 mm-film som pappa tagit, där står mamma i köket på Rasmusgatan med vår nyfödda syster. Min bror var inte glad åt henne, konkurrensen var uppenbar, och i en filmsekvens ser han mycket arg ut och vevar armen mot mamma. Tack och lov skulle vi inte bo länge i enrummaren med kök. Vår vandring till den moderna, nybyggda förorten Lorensborg skulle ta vid.


Det första minnet därifrån är ett besök innan det var dags att flytta in. Lorensborg var lera och byggarbetsplats. Och det märkliga med huset vi skulle bo i var att det var tomt upp till andra våningen, ett märkligt tomrum där garagen skulle vara. Jag frågade pappa om hur vi skulle komma upp i lägenheten, men minns inte huruvida han berättade att det skulle finnas en entré i bottenplanet och trappor upp. Jämfört med Rasmusgatan var det under alla omständigheter ett mycket märkligt område vi skulle flytta till.


”Barndomen, en skola i självförakt och otrygghet” säger Joseph Brodsky i sin bok Vattenspegel. Jag hajade till direkt när jag läste den meningen och ville båda bekräfta och säga emot den. I en mening kan den nämligen fungera självbekräftande, som ett slags ursäkt för senare tillkortakommanden. Hur ofta har vi inte mött den kriminella människans utsaga ”Jag hade en olycklig barndom”? Om man använder barndomen som ett alibi för sitt vuxna beteende slipper man alldeles för lätt undan. Barndomen är aldrig ett alibi, i bästa fall är barndomsminnena en förklaring eller en pusselbit till en förklaring. Otryggheten kanske är existentiell, ingen har fötts till världen av egen vilja. Barndomsåren blir, vid sidan av allt annat, också den tid det tar att antingen godta livet som ett faktum eller att förneka och förskjuta det. Hur många tonårssjälvmord har en bakgrund i en vägran att godta livet eller ens vara förmögen att leva det? Det finns inga svar, ändå har jag tänkt tanken många gånger.


Vad kommer först i denna Brodskys skola? Är det självföraktet som skapar otryggheten eller tvärtom? Gång på gång låter jag minnets tyngd sänka ner mig i barndomen. Varje gång ser jag en grundläggande trygghet. Den handlar alltid om mamma och mormor, vardagens kommendanter, tröstare, samtalsvänner, förhandlare, matleverantörer, närvaro. Det sista var det viktigaste. Deras närvaro innebar att jag alltid kunde fly från det som hotade mig, tillbaka hem och in till dem. Vår lägenhet var en borg, om än med dagens mått ganska liten. Vi var sex personer i den. Att dela rum med syskon var inget vi ifrågasatte, även om jag ibland gjorde framstötar till pappa om att få inreda klädkammaren till eget rum. ”Det kan man inte, där finns varken fönster eller syre” svarade han varje gång. Jag brydde mig inte om så banala argument. För mig var klädkammaren ett utrymme där man kunde stänga dörren om sig. Där inne ville jag bo. För att få läsa ifred. För att få fred. Vila, tystnad, ensamhet. Pappa var också en del av motsatsen till otrygghet. Han fanns visserligen sällan hemma. På vardagarna arbetade han som dekoratör. När han bröt ihop och blev sjukskriven rekommenderade husläkaren honom att resa till Dubrovnik och där måla naturscenerier (för att frigöra sig från det abstrakta måleri som läkaren förmodligen såg som ett uttryck för problematiken). Det gjorde han. Efter det tog hans arbetsliv slut. Han satt i ateljén och målade varje vardag. Ibland fick vi följa med dit. Det var en särskild ynnest.


Självföraktet kom inte hemifrån, det har jag svårt att tro. Den barndomens skola som föder så destruktiva egenskaper finns utanför hemmet. Detta självförakt finns på gårdarna, på platserna dit vuxnas blickar aldrig når, det finns i skolan, i barngrupperingarnas skoningslösa formationer, det finns där utstötning är en självklar motsats till anslutning. Att vara nummer sju när två lag med sammanlagt sex deltagare ska väljas. Att alltid vara den udda siffran. Att vara maskrosen när de andra är prydnadsväxter. Att vara vit med fräknar när de andra är solbrända skönheter. Det självföraktet bar jag med mig, in i vuxenlivet och fram genom åren. Det var en del av mitt jag. En del av den identitet som kanske inte ens ifrågasätts eftersom den är jagets princip.

Att bejaka mammas och mormors närvaro är förstås ohyggligt omodernt. Sedan länge utgås det från att de inte ska vara närvarande. Huset och hemmet ska vara tomma palats i vilka de lite större barnen inträder med egen nyckel. De allra minsta får vara på dagis och de skolpliktiga får vara på fritidshemmet tills någon förälder dyker upp och hämtar framåt kvällen. 

Nödvändigheten i detta är svår att förstå annat än som krass ekonomi. Men hur hade min generations föräldrar råd? Min pappa hade en medioker lön. Vi hade förstås varken bil eller sommarstuga men det gick sannerligen ingen nöd på oss. Ska de två förvärvsarbetande föräldrarna då betraktas ur andra perspektiv än de rent ideologiska? Det finns andra, tungt vägande faktorer som egentligen pekar i en helt annan riktning än radikalfeminismens frigörelseteologi: enföräldersfamiljerna. En mamma i en bostad. En pappa i en annan bostad. Barnen på ständig resa mellan de två. Flyttning varje fredag med de nödvändigaste sakerna i flyttväskan. Jag levde själv så efter skilsmässan. Men mina barn bodde mest hos sin mamma. Och efterhand som tiden gick flyttade de ifrån henne till egna boenden. Men jag kunde aldrig förlika mig med tanken, och sedan än mindre med praktiken. I den upplösta kärnfamiljens tidsålder blir dessa ”lösningar” upphöjda till högsta tänkbara ideal. De siffror som kommer på släp efter idealet visar egentligen bara på en omfattande och pågående katastrof. Ändå såg jag aldrig en annan väg än skilsmässans. Är det så för alla par? Har alla parrelationer katastrofen inbyggd från början?


Barndomens princip är aldrig den man tänker på i första hand.





[1] Joseph Brodsky (1940-1996), ryskfödd poet och essäist bosatt i USA sedan 1972 fram till sin död. Fick Nobelpriset 1987.

Morden som inte äger rum i Sverige

0
0
F.d. Lorensborgs fritidsgård. En del av Sverige eller etnisk enklav? Foto: A. Nydahl
Nej, det är förstås inte Sverige. Det tänker jag efter de senaste morden som fick kommentaren av en i området boende kvinna: "Det känns inte som om detta är Sverige längre". Den dystra sanningen är att de etniska enklaverna inteär Sverige. Forskaren Aje Carlbom vid Malmö Högskola använder just begreppet "etnisk enklav". Det är ett bra begrepp men kan för klarhetens skull också heta "samhället i samhället" eller "Landet utanför och inuti". 

De somalier som nu mördats levde i ett parallellt samhälle. Där råder andra lagar än i Sverige. Där råder dels islams religiösa och etniska lagar, dels det vi förr kallade "djungelns lag". Kriminaliteten är den bransch som styr. Kriminaliteten är en invävd beståndsdel av den etniska enklavens sociala struktur. Det gäller inte bara i den nu aktuella förorten, utan i varje sådan utbruten stadsdel över hela Sverige. Men man betona att det inte är Sverige. Det är utbrutet territorium på svensk mark som varken lyder under svensk jurisdiktion eller svenska traditioner och värderingar. Den som ropar på "föräldraansvar" och "integration" har fortfarande inte förstått elementära fakta.

Nej, det är inte Sverige.


Årets julbok

0
0


I år som andra år säljer jag en julbok. Den bok som säljs i år - mellan den 5 och den 16 december (observera att erbjudandet endast gäller denna period) är en av mina robustare. Den heter Solitär i nyspråkets tid, utkom 2013 och blev både en kritiker- och läsarframgång. Boken ansluter till en serie böcker jag utgivit sedan mer än tjugo år; temat kan sägas vara individens relation till samhället runt henne, hur hon ska överleva en kollektiv galenskap, bevara sitt eget förstånd och sin inre frid. Poeten Urban Andersson skrev bokens förord, där det bland annat heter:

"I samma takt som förflackningen av svenska medier accelererar blir behovet av alternativ allt större. Många av oss vet att man numera kan hitta detta goda till och med i bloggar. Det var den vägen jag själv tog till Thomas Nydahls värld och där fann en människa som inte bara skrev om existentiella frågor utan också vältänkt och välformulerat presenterade nyutkommen litteratur (inte minst sådan som ofta försvinner i dagstidningarnas hantering). Dessutom mötte jag rösten hos en man som uppenbarligen levde med ett slags främlingskap jag kunde känna igen hos mig själv, inför företeelser i tiden och vårt eget land: konsumismen, krackelerande välfärdssystem, den kvävande konsensuskulturen i medierna, tron att ”människor kan bygga ett liv på socialbidrag” och oron för det Hans Magnus Enzensberger kallat ett lågintensivt inbördeskrig."



Några kritikerröster om boken :

"Samtidigt som han betonar sin ålder, och hur den gör honom mer självständig, liknar han barnet i sin nyfikenhet och förtjusning. Vi åldras bara på ett ytligt plan. Dessutom liknar han barnet i sin oförmåga att ge upp: däri överskrider han den pessimism som han ändå identifierar sig med. Pessimisten ger upp, men Nydahl fortsätter, och för det kan vi bara vara tacksamma." (Bloggaren Bernur).     

"Hur kan vi härda ut i den vidriga samtiden? Bland Nydahls motgifter finner vi litteraturen, ensamhet, tystnad, långsamhet, monotoni och fado. För min del spelar också de stora mystikerna en viktig roll. Jag vet inte hur Nydahl som religionskritiker ser på saken, men William Blake måste väl räknas till de fria andarna? ”To see a world in a grain of sand, and a heaven in a wild flower. Hold infinity in the palm of your hand, and eternity in an hour.” Sådana ord får den förljugna och andefattiga samtiden att krympa ihop till mer hanterliga proportioner för mig. De passar dessutom utmärkt tillsammans med tystnad och ensamhet." (Joakim Fredriksson, Motpol). 

"Det är skillnad på att ryckas med i kulturdebatten och twitterflödet med dess uppmaningar att läsa artiklar, böcker och se filmer för att diskutera vad som är på tapeten just nu, och att söka sig fram till inspiration och kunskapskällor på egen hand, intuitivt därför att man känner att just där finns någonting, ännu oklart vad. Det förra är i mångt och mycket positionering. Jag vill sätta min tillit till det senare, men det innebär i någon mening också ett avståndstagande från samtiden och ett val att ställa sig utanför. Solitär i nyspråkets tid är en sådan självständig vandring i litteraturens spår." (Anna Brodow Inzaina)


Solitär i nyspråkets tid är tryckt på bästa tänkbara papper och är linnetrådsbunden. Den är på 176 sidor. 

Ordinarie pris är 250:- men som julbok kostar den endast 90:- inklusive frakt. 

För att hinna få den före jul bör du beställa den under perioden 5-16 december. Vill du ha en dedikation i den bör du ange det redan vid beställningen. Skicka ett mail till thomas.nydahl@gmail.com så fixar jag resten direkt.


Som på (svensk, trasig) räls

0
0
Foto: Astrid Nydahl
Praise be to Nero’s Neptune
The Titanic sails at dawn
And everybody’s shouting
“Which Side Are You On?”
And Ezra Pound and T. S. Eliot
Fighting in the captain’s tower
While calypso singers laugh at them
And fishermen hold flowers
Between the windows of the sea
Where lovely mermaids flow
And nobody has to think too much
About Desolation Row


(Bob Dylan, Desolation Row)

Jodå, det mesta går som på räls nu.

Jag läser Nobelprispoesi, jag läser Françoise Frenkel (recension kommer) och jag står på ett ben och putsar fönster.

Jag slår in små julklappar till alla barnbarnen. Snor en liten skumtomte till mig själv.

Smärtan från det opererade benet är fortfarande på hög nivå. Bara mängden morfin minskar. Från och med idag tar jag bara en fjärdedel av förra veckans dos. Imorgon fortsätter sjukgymnastiken.

Vad kan man säga i den här situationen? Man kan som optimisten säga att solen lyser, kläderna är hela och rena, det finns mat på bordet. Men man kan också som pessimisten säga att det finns många hinder i vägen. Kanske är det också därför jag tänker på den svenska järnvägen. Min äldste son sa på 1970-talet när han var en liten påg:"Nu vet jag varför det heter järnväg! Det är för att man så gärna åker den vägen." Varken han eller vi förstod ju då vad som väntade.

En f.d. toppman och rådgivare till Fredrik Reinfeldt "ångrar" de öppna gränsernas politik 2015. Så dags tänker jag. Han behöver ändå inte "ta ansvar" som det heter. De flygfärdiga och nästanvuxna ungdomarna som vill lämna familjehemmet för egen vardag i ett rum och kök hittar naturligtvis inga bostäder. Några rivningskåkar att hyra första bostaden i finns inte idag, som det fanns i början på 1970-talet när vi hyrde trerummare på Gamla väster för några hundralappar.

De som kom till Sverige sitter på förläggningar och känner tiden rinna förbi som en flod de aldrig ska våga beträda. Hopplösheten är granne med flykten. Alla politiska, sociala och kulturella motsättningar skärps - som om något annat vore att vänta.

Om jag reser till Malmö efter nyår kommer jag att blunda och låtsas att staden alltjämt är min. Bara på säkra platser öppnar jag ögonen och låter mig översköljas av det som kallas "förr"- förflutenheten är vår enda tröst. Förflutenheten är vår verkliga identitet. 

Nå, jag vänder blad nu.


En onsdag i Nobelveckan

0
0
Foto: Astrid Nydahl


Let me ask you one question
/ Is your money that good/Will it buy you forgiveness
/ Do you think that it could
/I think you will find
/ When your death takes its toll
/All the money you made
/ Will never buy back your soul


(Bob Dylan, ur Masters of War)


Det är Nobelvecka och ingen har undgått det. Jag är oerhört fascinerad av årets pristagare i kemi och fysiologi eller medicin. Det senare priset ges för upptäckten av och klarläggandet av maskineriet som styr autofagi,"en fundamental process för nedbrytning och återvinning av cellens egna beståndsdelar" (inte minst för att det kan komma att få stor betydelse i bekämpandet av sjukdomar som ALS och Parkinsons. Pristagaren är den milde och sympatiske Yoshinori Ohsum från Japan. 


Priset i kemi beskrivs så här av Kungliga Vetenskapsakademien: "En väldigt liten hiss, konstgjorda muskler och minimala motorer. 2016 års Nobelpris i kemi går till Jean-Pierre Sauvage, Sir J. Fraser Stoddartoch Bernard L. Feringa för deras formgivning och framställning av molekylära maskiner. De har utvecklat molekyler vars rörelser går att kontrollera och som – när energi tillförs – kan utföra ett arbete."


Övriga priser är förstås också fascinerande, även om jag aldrig har tagit det så kallade "ekonomipriset" på allvar. Men så är det inte heller ett Nobelpris utan Sveriges Riksbanks pris "i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne".


Nå, den som vill läsa Bob Dylans texter kan alltid göra det på hans hemsida. Där finns hela hans livsverk utlagt, också de texter som skrivits av andra som han tolkat på skiva och konserter. Det som är starkt slående är att flera av de allra bästa texterna skrevs redan i hans unga år. Desolation Row, för att ta ett av de starkast lysande exempel, publicerades 1965, då Dylan bara var 24 år. Tidigare hade han skrivit och släppt sådana som Masters of War (se ovan), Blowin´ in the Wind och Song To Woody.


Att just Patti Smith ska sjunga honom på lördagens Nobelceremoni har jag ingenting emot, men frågan är om hon verkligen är rätt person att tolka honom. Jag hade - av musikhistoriska skäl - hellre sett Joan Baez göra det.


Nå, tiderna förändras och svaren blåser i vinden. Ändå är det frågorna vi sätter främst.



Viewing all 4664 articles
Browse latest View live